Players first

Girigt har jag satt i mig det ena materialet efter det andra denna sommar. I slutet av säsongen, i ett klassrum i Göteborg medan mina spelare var på Liseberg faktiskt, punktade jag upp vad som vore bra att kunna till nästkommande säsong. Bland annat kom jag fram till att jag kände mig osäker på pedagogiken och vilka poänger som behövdes för att kunna driva en framgångsrik zon. Som vanligt, när man är hungrig och ska handla, blir det lite för mycket. Jag ville veta allt om alla men bestämde mig istället för att fördjupa mig i en av zonerna och utveckla min egen pedagogik gällande denna. Sedan bestämde jag mig för att i alla fall behärska och jobba med ett junkförsvar. Dessutom skulle jag läsa en bok... eller snarare 6 böcker.

Players First är skriven av den coach som kanske satt tydligast spår i mitt coachande, nämligen John Calipari. Det är en bra bok som ger fin inblick i hela hans filosofi och hur de jobbar på Kentucky. Ganska snabbt förstår man att Cal är en idéspruta som är en nagel i ögat på många och jag insåg också att den "svenska jantelagen" inte är svensk, utan universal. Går det bra för folk vill man gärna sätta käppar i hjulet för denna, leta brister att utnyttja. något som Calipari fått erfara sedan sin tid på UMass. Där leddes han av en ung Marcus Camby som gjorde ett ordentligt felsteg när han tog emot pengar från en person och som kostade universitetet sin Final Fourplacering. Cammby skämdes så mycket att när han draftades skänkte han de summor som hans agerande kostat universitetet. Calipari högaktar Camby och poängterar att det är en omtumlande situation för många unga att befinna sig i och att dåliga beslut ganska lätt kan fattas i dessa lägen. Calipari är en förlåtande person och det blir tydligt i både intervjuer och hans bok.

Men detta har gjort att Calipari av många ses som en man i en svart hatt och hans framgångar både på planen och i rekryteringsprocessen, samt NBA-draften gör det inte bättre. Folk letar efter fel men sedan incidenten med Camby har inget lyckats fälla Calipari eller hans spelare, trots NCAA:s tappra försök. Det märks också att Calipari inte har mycket till över för NCAA:s organisation, även om han poängterar att dne gör mycket gott för många.

Mest intressant tycker jag det är att höra vad Calipari letar efter bland personal och spelare. En bra parallell som han använder är att han gärna ser sina assistenter ta mat från hans tallrik men att han sparkar folk om de lägger till mat istället. Han menar att varje coach har ett ansvarsområde och detta ska de ta hand om. Om det exempelvis är problem med en buss, vill inte Calipari veta detta, utan han förmodar att denna coach fixar det på egen hand. Det tycker jag är ett bra sätt att se på det - var och en tar hand om sina problem. Coachjobbet är 24/7-syssla och varje träning ska utvärderas, spelare likaså, motståndare ska analyseras och detta är bara en pytteliten del av coachjobbet. Då blir det väldigt viktigt att hålla tallrikarna rena. Vikten av att dela upp sysslorna är med andra ord oerhört viktigt för en fungerande coachstab men det är minst lika viktigt att förstå att man ofta behöver kunna sköta sina sysslor på egen hand.

Man får också en bra bild av hur NCAA fungerar och detta kan emellanåt bli lite långtradigt men kapitlen som rör Cals filosofi och inblick i hans spelares funktioner, begåvningar och utvecklingsområden. Det är en mycket givande bok för föräldrar, ledare i företag, coacher men också spelare som kan få en bra inblick i vad som krävs för att spela på UK.

John Calipari & Michael Sokolove (2014). Penguin Group. USA: New York