Igår natt satt jag uppe och diskuterade basket med min närmsta. Vi behandlade ett flertal ämnen men ett av de diskuterade ämnen var den mentala aspekten av basketen. Den här ligger mig väldigt varmt om hjärtat.
När jag var liten hade jag basketrelaterade mentala problem. Det gick så långt att en match mot Högsbo 88:or skällde min coach ut mig i en Time-out och frågade mig varför jag var "så j*vla bra på träning men inte vågade något på match?". Det var en bra fråga och jag kunde inte besvara den förrän jag var i 20-års åldern. Väligt många av mina basketår har jag gått på halvnivå i anfall. Jag tog enorm stolthet i mitt försvar bland annat på grund av den anledningen - jag älskade att vara på planen men kom inte loss i anfall. Det tvingade mig att stänga ned folk i försvar och har absolut i alla fall hjälpt mig i mitt sätt att spela basket.
Just att "Komma loss" i anfall är ett problem för många spelare runt om i världen. På något sätt har jag kommit att utveckla respektabla förmågor på att se folks talang (även om det förstås finns otaliga människor som gör detta ännu bättre) - den inneboende talangen som ibland är lite dold för ögat - som ett resultat av min egen mentala utveckling och tidiga problematik. Och mitt tips är framför allt att aldrig ge upp och att jobba aktivt med sig själv och sina tankar. Det är något grundläggande! Men jag tror även att mental träning lätt blir felriktat och kan leda till kontraproduktivitet, det vill säga om man hela tiden intalar sig att "man vågar", "man kan!" etcetera, kan vissa istället stärkas ytterligare i sin självbild att de inte kan.
För att komma ur en mental slummer behöver man våga pusha och våga utmana sig själv. Att träna hårdare var något som fungerade för mig. När jag visste att jag kunde tävla med vem som helst, blev spelet enklare. När jag lärde mig att skjuta slutade jag tveka på att lossa bössan, när jag lärde mig att passa av bollen i attacken började jag använda detta och jag blev därmed mer svåspelad. Jag tycker att mental träning handlar om att "grinda" - att lära sig älska det smutsiga i att bli bättre. Att vara kontinuerlig, effektiv och målmedveten i sin träning. Men vi som coacher måste också uppmuntra spelare att lämna sin bekvämlighetszon och inte låta våra spelare med stor potential hålla tillbaka sig själva. Försök att skapa förutsättningar att ge förtroende och sätt dem i positioner att lyckas och det kommer vara en övergångsfas som många gånger kan bli rätt "ful". Det kommer bli lite turnovers och dåliga beslut men denna epok blir otroligt viktig för spelarens fortsatta karriär som dessutom på lite sikt kommer hjälpa laget och spelaren ytterligare.
Det finns förstås betydligt mer saker att förhålla sig till och knep att använda för att utveckla spelares mentalitet och psyke men det lämnar jag nu och tar med mig till golvet istället!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar