Jag förstår varför interaktiva medier är så populärt. Människans duktighetsbehov är nog medfött och behöver stimuleras för personlig utveckling men normen säger att det är fult att tala om sina egna överdådigheter och begåvningar. Via den virala världen skapar man ett fönster till verkligheten som gör det okay att egentligen skriva vad som helst. Vem lägger jag it informationen till? Ska man vara ärlig är det väl ganska många som postar för att nå sig själva, eller snarare mata din egen lilla inneboende Narcistor. Det är väl detta som gjort att jag på allvar dagligen i ett halvår övervägt att bara leva i reell.
För att återgå till medieagenten så finns det mönster som man kan se hos lyckade interaktivister. John Calipari har en bra profil. Visserligen anpassad för fans men den ger en inblick i hans liv och det som kan sammankopplas till sitt arbete. Jag får inte se hans frukost eller barnens imponerande utveckling i skrivförmåga. Detta är en viktig del av vårt virala jag. Vem vill vi vara på Facebook? Skriver jag i egenskap av coach, vän eller privat? Jag tror att man eventuellt kan gynnas av att profilera sina olika avatarer och överväga frågorna: vem vill jag vara? Vilka syftar jag att nå?
Om man syftar att mata sig själv kanske denna tanke känns främmande och motbjudande men vill man nå något större syfte tror jag en digital självrannsakan kan göra underverk. Jag försöker i alla fall och det känns som att tiden kan ge resultat. Konsten bör ligga i vågspelet mellan det privata och det verkligt privata. Jag tror på tankens kraft. Ett kritiskt tänkande innan jag lägger ut detta inlägg kanförhoppningsvis göra det mer intressant för er och det samma gäller övrigt interaktivt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar