Åt vilket håll är sporten på väg? - En halvt evidensbaserad granskning av sporten som kom att kallas basket

Det är tolv års basketspelande och lika lång tid av totalt basketmani som tar mig och er igenom detta försök att utan riktiga vetenskapliga förtecken ge förslag på hur basketframtiden kommer att se ut kommande framtid. Först och främst bör det kanske påpekas att man överlag måste vara försiktig i analyser av detta slag och då framför allt gällande längre tidsepoker men jag ska försiktigt lägga fram hur jag tror att spelet kommer utvecklas den närmsta tiden (inte åren då detta kan växlas och förändras snabbt).

Förra året beskådade jag runt 100 matcher från NCAA och NBA. Utöver dessa blev det även lite eurolague men just europeisk basket är inte riktigt relevant för denna text eftersom det främst är Amerika som slår an tonen för sportens utveckling. Europa får snällt följa efter (även om vi kan ta lite cred för rörliga insidespelare kan ju även detta förklaras med flera modeller).

Insidepositionen

Insidespelaren är kanske den roll som sett tråkigast förändring sedan 90-talet, då basket verkligen ansågs vara en sport för planens jättar. De var ofta anfallsspelets mittpol och slutspelslagens gemensamma nämnare var ofta en stabil kraft under korgen. Shaquille O'neal tog fysiken till en ny nivå och centerspelarna kom att bli alltmer fysiska men kanske på bekostnad av rörlighet och faktiska finessmoves. Frågan är dock om centrarna verkligen blev sämre eller om det var spelet utanför trepoängaren som förändrades så i grunden att centerrollen tvingades med av bara farten?

Perimeterspelarna

Spelet ute på golvet har egentligen inte förändrats avsevärt i halvplansspelet. Det finns fortfarande skyttar, det finns fortfarande attackspelare. Det finns dock en uppenbar styrning uppifrån som skapar nya förutsättningar i hopp om att öka publiksiffror. Regler införs för att öka lagens poängsnitt och ge stjärnor mer utrymme att skina. Handcheckingregeln är som hämtad ur en handbok för snabba spelares fördelsregler. Detta har gett sporten stor medial framgång och basket har en publikutveckling som minst sagt ser ljus ut.

Spelet som helhet

Den stora förändringen är spelets snabbhet och fysiska förtecken som förändrats avsevärt från tidigare.

Dessa aspekter påverkar spelet mer än en syrsas bakben påverkar sommaren. Det är idag snabba och starka spelare som tar plats och kanske är det också därför som de stora spelarna fallit bort från 90-talets glansdagar? Dagens dominerande insidespelare kan antingen skjuta som Kevin Love, Dirk Nowitzki eller Lamarcus Aldridge alternativt springa som Blake Griffin. Den stora vikten för centern ligger idag i försvarsspelet och de bästa försvararna anses ofta vara centrar.

Dagens perimeterspelare är ganska snarlika de som spelade förr men dagens uptempo och nya regler ger dem en större plats och gör de till nästan varje lags viktigaste kugge. Beviset på spelets utveckling är point guardpositionen. Ge mig en startande point guard som snittar mindre än 10 poäng? Ge mig gärna också en statistisk sammanställning gällande hur många point guarder med 10+ poäng det går på varje center med samma statistik. Är detta olyckligt? Nej inte alls, utan bara så det är men det lär förändra insidespelarens syfte.

Framtiden

Jag tror att vi kan komma att se mindre insidespelare i framtiden som istället springer golvet och kan spreada bättre än de mer traditionella centrarna. Iowa States Ejim är en 6'8 fyra som kanske kan skapa lite oväsen även i NBA på grund av sin snabbhet, skottförmåga och fysiska spel. Kommer centrarna att försvinna? Svårt att svara på förstås men de facto att de fortfarande har ett stort ansvar defensivt kan ju tänkas tala emot detta. Dessutom är absoluter något som absolut inte borde förekomma i dessa sammanhang. Det kommer förmodligen alltid att finnas spelare som bryter trender. Roy Hibbert är fantastisk stor, springer inte golvet speciellt bra men är ändå NBA:s bäste center idag.

Om jag får spekulera (vilket jag får, det är ju min egen blogg för tusan!) kan nog de närmsta åren att präglas av attacker, penetrera och kicka ut samt pick 'n' rolls. Jag tror även att stora point guarder kommer att få en renässans i och med det öppna och snabba spelet, där post-ups blir ett effektivt vapen med stora spelare som kan dra ut skottblockarna på golvet (på grund av att de skjuter bättre än någonsin). Detta kan vi redan nu se prov på i NCAA i form av Kyle Anderson på UCLA, eller Cane på Iowa State. I NBA bör ni titta på Michael Carter-Williams eller han i Miami...Lebronnånting... heter han tror jag.

Är det ett vinnande koncept? Min spontana tanke var: Nej, lag utan insidehot går inte hela vägen. Referensen blir förstås Spurs och Pacers men samtidigt bör man kanske fråga, vilket insidehot hade Miami när de vann? LBJ hade bäst procent i tresekundersområdet!

Jag vill avsluta med en liten tanke av Pat Riley: Inom en snar framtid kommer lag starta sina fem bästa spelare och inte tänka på vilken position det handlar om.

Personligen tror jag dock fortfarande att det klassiska mönstret av en startfemma kommer att bestå ett antal år.