Min bästa måste vara bättre än din bästa

Ledaren står och faller med sitt lag. Dålig coachning ser man ju prov på då och då, både från sig själv och andra men det är egentligen rätt ointressant i många sammanhang. Du ställs inför tusen val och det är ett antal av dessa som kan fungera men det vet man först när matchen är slut. Mike Krzyzewski har sagt att han aldrig ångrar något utan att om han skulle få möjlighet att göra om samma val med samma förutsättningar som han hade inför valet, skulle han förmodligen göra det samma. Jag gillar det för det summerar så bra vad coachning handlar om; att i stunden ta beslut utifrån de premisser som finns möjliga.

Men en sak som man inte kan fly ifrån är spelarnas egen betydelse och utan dessa är man i en otacksam sits. Dessas kapacitet blir också en ( allt som oftast) avgörande för matchens utgång och detta är ett faktum. Jag kan som coach rita hur många x som helst men om jag inte har ett material som åtminstone är likvärdigt med motståndet kommer jag förmodligen att få det tufft, i alla fall i det långa loppet. Antingen behövs mer spets eller mer bredd. Coachen bör försöka få fram de här spelarna och utveckla dem genom att leda dem till källan. Därefter är det upp till spelaren att avgöra hur bra denne är redo att bli. Jag tror att väldigt många spelare, fler än vad vi tror, kan bli bättre än vad vi tror men det krävs en egenmotivation som få blivit begåvade med. Har man ett lag med åtta av dessa, det vill säga spelare som är målmedvetna och verkligen inser vad som krävs för att nå dit man vill och därmed inte bara yttrar ord, så kommer man att leda ett framgångsrikt lag. Det öppnar oändliga dörrar. Hur inspirerar vi till egenmotivation?