Tänk när man var liten. Dunkar och blockar fick alla att tappa hakan. And1 kom och revolutionerade sporten som plötsligt blev ännu mer showbiz med oändligt antal dribblingar. Jag älskade det och fick en sällsynt kärlek till crossovers. Jag säger som det är, den var sällsynt. Otaliga timmar har spenderats åt att analysera crossovers. Min crossover var giftig på den tiden, mycket tack vare Iversongunget men så småningom blev det roligt med lite explosivitet i benen och crossovern kom därefter att förändras både för mig och basketen allmänt. Det tar därför lång tid för mig att se på NBA-matcher. Med papper och penna sitter jag och spolar tillbaka fram tills jag analyserat färdigt spelet, tekniken eller finten.
Iverson kom inte på crossovern utan den har funnits lika länge som spelet sig självt. Men under 90-talet tog den en ny form och det blev plötsligt inte bara ett sätt att komma förbi sin motspelare utan det blev en chans att få läktaren att gå bananer. I mitten av 90-talet strömmade en hel rad spelare in i ligan som tydligt påverkats av finten. I draften 96 fanns fyra spelare med en helt säregen och unik cross. Iverson är förstås det första namnet jag tänker på. Hans crossovers var heltokiga. Stephon Marbury är näste man i draften att spela med en vansinnig förmåga att crossa upp folk. Kobe Bryant likaså och slutligen Ray Allen och Steve Nash (kanske ska nämna Kerry Kittles också?).
Det blev så mycket crossovers i den årskullen att man var tvugna att ändra reglerna. Kobe och Iverson missgynnades kanske mest av detta. Deras crossover var stor, bred och nästan överspelad, vilket innebar att de blev avblåsta för fösning av bollen. Allen Iverson blev synonym med crossovern men det är faktiskt Steph Marburys variant är den som numer är standard i NBA.
Idag kan man säga att det finns tre typer av crossovers som används flitigt i NBA. Den första är standarden, den vi lär oss i minibasketen och den är ytterst sällsynt. Få spelare använder den på grund av snabba försvarare som lätt snor dessa bollar.
Nästa är crossback. Det ser uut som en crossover men görs bakåt, vilket skapar en liten closeout. Bästa exemplet på detta är Deron Williams sätt att crossa på halvplan.
Nu kommer vi till Stephon! Han använder sig av en slags crossplit som blivit standard hos många NBA-spelare. Exempel på denna kan man se hos Derrick Rose och Russell Westbrook eller Kyrie irving. Förklaringen till dess effektivitet ligger i den explosivitet som rörelsen innebär. Dwyane Wade använde den mycket när han var ung och vital.
Nu kan vi dessutom se en sax-cross som jag tror vi kommer se fler använda sig av så småningom. John Wall är den som tagit in denna i NBA och den tränar jag flitigt på. Fotarbetet är diagonalt till skillnad från vanliga "öppna" crossovers, vilket gör att man behöver omprogrammera sig lite. Men snabbt ska det gå!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar