Jag är en vandrande ambivalenssats. Mitt känslospel och förnuft är två ytterst jämnstarka poler och ibland kan man tydligt skåda hur den ena tar utrymme på den andres bekostnad. Vid varje förlust blir detta jättetydligt och jag slåss med mig själv: "De var bättre" mot "vi var sämre" "De gjorde rätt" mot "vi gjorde fel" "om vi bara..." mot "domaren borde..." och listan kan göras superlång men det viktiga för mig är att låta båda sidorna komma till tals. För att lättare kunna hantera förluster har jag gjort ett system som ser ut enligt följande:
1. Tänk igenom vad jag borde ha gjort annorlunda. För varje svar; ställ per automatik frågan varför och svara på den med.
2. Gör det samma men med laget i fokus. För varje svar ställer jag automatiskt frågan varför.
3. Sätt det i sin kontext: jämför med andra ord med motståndarna. Ställ återigen frågorna varför efter varje svarsalternativ.
4. Se på yttre faktorer. Vad gjorde publiken? Domaren? Varför?
Oftast behöver jag inte analysera så mycket längre än till de två första punkterna utan svaren presenteras faktiskt ganska snabbt.
Idag fick jag smaka på den värsta förlusten sedan Nässjö borta. Till skillnad från den matchen, där jag lyckades komma till den tredje punkten, behövde jag idag bara analysera de första två. Vi gav bort en match och det här är basket. Alla matcher har en vinnare och en förlorare, oftast ljuger inte resultatet om vem som borde varit vinnare. Att resonera så anser jag är farligt. Det är inte så vinnare ser på förluster. En sann vinnare tror jag i första hand riktar kritiken inåt. Jag jobbar aktivt med det dagligen för det är något som jag på riktigt kan påverka!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar