Jan Björklund och Gregg Marshall är universum från varandra

Under de stunder som jag inte sysslar med basket läser jag till lärare. Det är roligt och påminner en hel del om basket. Det jag inte lärt mig i skolan har jag lärt mig på en basketplan. Eller tvärtom om egentligen, de jag inte lärt mig på en basketplan har jag lärt mig i skolan för det mesta lär jag mig i mitt dagliga dussin. Det är jättebra i skolan. Det är jättebra med vikariat och det är jättebra med VFU men det går inte att jämföra med hur bra mitt dagliga dussin är för mig och mitt pedagogiska utövande. Skolan är förstås väldigt teoretiskt lagd och VFU-praktiken som skall vara praktisk är förvisso detta men det blir egentligen ganska lösryckt. Det är inte omöjligt att vissa lär sig enormt mycket om yrket genom att följa efter en utbildad lärare, se allt administrativt arbete och få riva av en gästlektion om något av lärarens planerade ämnen. Den praktiska delen är intressant och jag är inte en motståndare till den som sådan men tycker inte alls att den är lika givande som basketcoachandet. Inte ens i närheten.

Jag gillar min utbildning eftersom den ger mig god empirisk teori. Coachningen är min bästa praktiska erfarenhet och förklaringen är enkel. Det är på basketplanen som jag får skapa en röd utbildningstråd. Vad behöver jobbas med och när? Hur ska jag göra för att nå till ett önskat mål? Man märker om spelarna är närvarande, utmanas och om de förstår samt tycker att det är roligt. I skolvärlden kan jag tycka att dessa fyra saker: närvaro, utmaning, förståelse och glädje ges för lite utrymme. Närvaron är problematisk. Jag skulle egentligen vilja börja varje lektion på samma sätt som jag börjar mina träningar. Vi ska samlas i en liten, komprimerad ring där jag kan gå igenom dagens dussin. I denna ring märker jag dessutom om en spelare inte är närvarande både fysiskt (hemma) och psykiskt (ögon och kroppsspråk). Empiri? Jajamen, Hubie Brown över 40 år av coachning på högsta nivå.

Förståelse blottas i utövandet. Förväntar jag mig att alla kan direkt? Nej, det är en av mina utmaningar. Efter varje träning går jag igenom vad som gick bra och vad som gick mindre bra samt hur jag ska kunna förbättra det sämre delarna till nästa träning. Vissa saker kan vara för svåra just då men det måste de få vara. Då får man eventuellt förenkla eller bryta ned det på ett målmedvetet sätt. Det är genom det utmanande som jag konkret kan se hur spelarna förbättrats över tid. Jag har en 1-1-övning som jag körde i början av säsongen. Jag fick bryta efter en minut på grund av att spelarna inte hade tillräckligt bra fotarbete, snabbhet och bollkontroll för att kunna genomföra den på ett bra sätt. Igår gjorde jag samma övning men det var ett helt annat lag som genomförde den då. Glädjen var enorm!

Glädje. Ordet är extremt underskattat och bortglömt. Hur ofta hör man inte någon streber säga att "allt är inte kul"! Det stämmer men man bör sträva efter det roliga. När glädjenivån är hög pressar spelarna sig själva och varandra mycket hårdare, deras vinnarskallar blottas och de utvecklas mer.

Skoldebatten. Åtta miljoner människor vet exakt vad som saknas och högst upp sitter en svensk Richard Nixon och fattar det ena idiotiska beslutet efter det andra. Jan Björklund är skoldebatten definierad. Inkonsekvent, okunnig och omedveten. Nej, jag börjar bli trött på skiten. Låt lärarna vara. Inse att samhället liksom dess unga har förändrats, vilket innebär att vi även behöver ändra vår pedagogik. Empiri? Yup, John Calipari. Skulle ett hårdare skolsystem förbättra lärandesituationen för våra barn? Spelar det någon roll att jag får ett kvitto på att jag är en ovanligt underutvecklad tioåring? Kommer det innebära att jag blir en ovanligt överutvecklad elvaåring? Det är en kul tanke lika idiotisk som mannen som skitit ut den (en vilsen skaraborgare för den som inte visste det!).

Jag vill i alla fall tro att skolan behöver lära mer av idrottens värld. På mina träningar vill jag ha hög disciplin och glädjenivå. Disciplin och glädje är inte vad Björklund och många andra tror, varandras motpoler utan står i beroende till varandra. Det här är vansinnigt förenklat men är det inte minst lika vansinnigt förenklat att tro att ett betyg förbättrar en elev?

Problemen är många, lösningarna likaså. Skolan är ett kollage av olika karaktärer och är till för alla. Vissa kommer göra vad du säger till oavsett om de tycker att det är kul eller inte medan andra är mer obstinata. Kan alla bli bra på allt? Nej! Det är en bugg i vårt utbildningssystem att tro/kräva att alla kan bli bra på allt men alla har däremot rätt att utvecklas och hur nås utveckling?