Jonas Jerebko har tackat nej till EM-kvalet och vill istället fokusera på NBA. Folk på hemmaplan rasar och stämningen är stundom hatiskt, stundom förstående, stundom uppgiven.
Uppgivenheten och empatin är förståelig. Det hatiska likaså. "Hur kan man tacka nej till att representera sitt landslag?", "Diva!", "Tony Parker spelar alltid för sitt Frankrike" och "Om de amerikanska spelarna ska spela för sitt land i sommar borde Jerebko också orka." Det finns ett svar till alla möjliga förklaringar om frånvaron men jag tror inte att det riktigt är så enkelt och när Jerebko säger att han vill satsa på sin NBA-karriär så anser jag att han gör rätt.
För det första är det inte schysst mot vare sig Tony Parker eller Jonas Jerebko att jämföra spelarna med varandra. Tony Parker är en etablerad superstjärna som skulle kunna vara borta ett år, komma tillbaka utan kontrakt och ha 30 lag som knackade på dörren. Jerebko sliter ont för att få en minut till att svettas på NBA-golven. Det är som att jämföra en Volvo 740 med en Ferrari, inte snällt mot någon inblandad.
Tröttheten är förståelig och återigen börjar jämförelserna med andra NBA-spelare som minsann orkar. Medan de flesta känner av ryggar, knän, axlar, känner Jerebko mest av förslitningsskador i sätesmuskulaturen, ett resultat av en dålig säsong.
Därför är det inte konstigt att Jerebko stannar kvar i USA och han gör rätt. Är det förnedrande att spela sommarligan? Nej, Jerebko behöver ta alla chanser han kan för att visa sina kvaliteter och på hemmaplan kanske är en extra trygghet.
Det enda vi i Sverige behöver göra är att önska honom lycka till och hoppas att vi får in en svensk i NBA igen! För en stol kan jag värma lika bra som någon annan. Jag behöver inte få 122 miljoner för det, så någonstans ska de där pengarna förtjänas. Det här kan nog vara ett beslut som hjälper JJ att hitta vart!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar