I USA växer en enorm kritik mot AAU, som är ett system där ungdomar ges en uppsjö av matcher under helger, ofta i sammansatta lag med spelare från olika skolor och klubbar. Kritiken mot denna falang av den amerikanska ungdomsidrotten handlar om att ungdomar får spela för många matcher och att detta sker på bekostnad av spelarnas individuella utveckling.
I Sverige debatterar vi snarare om det rakt motsatta, det vill säga att vi inte får en tillräcklig matchdos. Denna hypotes har jag skrivit under på från samma dag som jag började reflektera över frågan. Jag har ansett att mitt lag behöver spela fler matcher för att få "viktig matchrutin". Under den gångna säsongen har mitt perspektiv bytts. Nästan till det motsatta. Jag ska berätta varför och avslöja en rysk modell, som fått fram ett 20-tal proffesionella tennisspelare!
Mitt resonemang tidigt i coachningen är inte ovanligt alls. Jag har hört samma resonemang från olika håll, där föräldrar, spelare och coacher säger att de måste spela fler matcher och ibland även skylls förluster på för "dålig" eller "lite matchvana".
Numer tror jag nog att detta är ett felaktigt sätt att se på det och man måste hålla isär "fler matcher" från "färre matcher, men med mer kvalitet". Om ett lag vinner varje match utan några större problem, då behövs fler matcher. Eller nej, då behövs annorlunda, mer jämna och utvecklande matcher.
Om laget istället förlorar matcher lika enkelt som motståndarna vinner, så behöver kanske detta lag istället spela i en annan serie, där de får möta fler lag som befinner sig på en jämn nivå. Vinningen i att spela fler matcher i sig är kanske inte så stor som vi tror eller önskar. "Matchvana" är förstås värdefullt, men man måste fundera över vad detta skall innebära och hur dina spelare gynnas av det och kanske även definiera hur detta skiljer sig från den vana som utvecklats genom träning.
Jag vill komma med ett räkneexempel som en amerikansk kollega redovisade. Han hade haft ett par spelare som ville vila från måndagens träning, eftersom de spelat 7 matcher i helgen.
Dessa 7 matcher var 40 minuter långa, vilket är totalt 280 spelade minuter, varav hälften spenderas i anfall (140). Dela dessa på fem spelare och ponera att de spelar 3 av 4 perioder, vilket ger dem 28 minuter per match. Totalt får spelaren hålla i bollen 21 minuter under 7 matcher!!
Så på en helg har spelaren spelat 7 matcher och hållt en boll 21 minuter och dessutom vill de vila från måndagens träning. Deras kroppar må vara trötta och man måste förstå spelarens behov av en vila, men vad har spelaren tränat på?
Nu kommer en liten anekdot om det totalt motsatta och som är hämtad från Ryssland. Spartak Tennis Club ligger i en skog utanför Moskva. Det är en sliten, riktigt ful hall, där en 77-årig tränare har tränat över 20 stycken ATP-proffs i tennis. Hemligheterna är inte många, men en faktor är att de inte får spela matcher de första 3 åren. Tennistränaren, vars namn jag skall låta vara osagt på grund av min ryska, menar att matcher är livsfarligt för spelarnas teknik.
Kanske ska vi först inta ett mer systemteoretisk kritiskt tänkande och se i vilken utvecklingsfas spelarna och laget befinner sig. Därefter kan man se över hur många matcher man har och hur många av dessa som klarar av att balansera utmaningsnivån. Har man för många/för få lagom utmanande matcher, behöver man nog tänka om gällande hur man skall få genomföra fler drabbningar av denna karaktär, snarare än att stånga sig blodig för att få fler matcher för matchernas skull. Spelarnas utveckling måste sättas framför allt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar