Jag ska inte säga att beskedet tog mig med chock, utan det fanns något mått av förväntning gällande Alis jordeliv var inne på de sista tidevarven. Han har synts vissa tillfällen varje år och har åldrats med dignitet, men samtidigt har jag fått en känsla av att tiden började komma ikapp en odödlig. Hela världen sörjer Muhammad Ali, men det är nog inte samma sak som i USA, eller för de förtryckta minoritetsgrupper, där Ali symboliserade något mer.
Muhammad Ali var en slags standardens desertör. Kanske den första verkliga sådan för den delen, som ändå i någon mån accepterades i de flesta lägren. Jesse Owens, Jackie Robinson och 30-talets hjältar slog in dörrar som tidigare varit låsta, men de gjorde det genom att bryta dåtidens schablonbild av svarta människor som enbart glada, dumma, dansande lågbegåvade med oförmåga att sköta sig själva och sin omgivning. De kunde inte lyckas för att de saknade disciplin, var en allmän uppfattning i Västvärlden. Jessie Owens, Jackie Robinson och de atleter som började komma fram i USA fr.o.m tidigt 1920-tal och som i sommar-OS i Berlin 1936 förändrade en hel värld och stora delar av dennas fördomar förändrade samhället genom att motbevisa myter. Vansinnigt, nästan oförståndigt, förenklat delvis genom att förverkliga filosofen Franz Fanons iakktagelse gällande enda sättet att bli accepterad i ett samhälle är att bli precis som det. Den officiella bilden som skulle skapas handlade om att platta till de imaginära skillnaderna mellan svarta och vita, vilket man lyckades med. Träninsgdisciplinen blev hyllad världen över och fysiken sågs på med avundsjuka blickar.
30-talshjältarnas ageranden öppnade vägen för nästa era - det "andra" idrottsidealet som den vita pressen och folket förkastat och sett som "svart". Ali fann sig inte i detta. Han var den han var och världen häpnade av förundran och förakt. Han snackade snacket, vilket störde folk, men han gick också den långa vägen, vilket man var tvungnen att respektera honom för. Han var kanske den förste moderne "antagonistatleten" som tränade hårdast, snackade bäst och skapade en helt ny typ av swagger. Den hade förvisso funnits tidigare genom Jack Johnson, men Johnson levde flambojant. Kvinnor, droger och diverse tveksamma ageranden gjorde att han blev en nagel i ögat på såväl den vita som stora delar av den svarta befolkningen. De ansåg att han skadade deras rykte och stärkte felaktiga stereotyper.
Muhammad Ali däremot levde ett helt annorlunda liv. Han ställde sig inte i ledet utan gick ur, men på vägen fick han med sig ett helt folk och alla tvingades lyssna. Hans betydelse för idrottsvärlden och den moderna atleten är enorm. Hans betydelse för världssituationen (vi ska komma ihåg hur kolonier hade funnits i över 200 år och nu började saker att hända på den afrikanska och asiatiska kontinenten) och jämlikhet är därför monumental och jag känner bara till en bråkdel av denne fantastiska mans historia. Jag kan inte jämföra mina känslor med hur många amerikaner och minoritetsgrupper känner världen över idag. Men jag kan ge min fulla respekt och kondoleans till en av de större.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar