Inför March Madness - Har Coach Cal lämnat sin players first-filosofi?

Kentucky fick motstå mycket kritik från mig förra säsongen och det var först efter januari någonstans som jag på riktigt började uppskatta deras spel. I år har man haft så mpnga stora spelare att Calipari nästan konstan har två spelare i posten. Det är inget fel alls med det, tvärtom förstår jag resonemanget och skulle förmodligen spela på ett liknande sätt om jag hade ett lag med en sådan insidenärvaro.
Förra säsongen släppte Calipari sin bok "players first", en imponerande berättelse som tar upp en hel del av Caliparis inställning till sporten och spelarna. Han är en sagolik rekryt och betydande förklaringar ligger i hans sätt att sälja sitt program men också rent speltekniska färdigheter samt att han gör sina spelare till mer än bara basketspelare - han vill forma dem som människor.

Men helt ärligt blev jag inte överförtjust när det ena stora namnet efter det andra skrev på för Vildkatterna från Lexington. Jag är i grunden emot superlag, där spelare tycks misstro sin egen förmåga och istället lierar sig med andra spelare av samma kaliber för att göra det så enkelt som möjligt för sig. Det finns dock andra spelare som vill göra det motsatta. En sådan är D'Angelo Russell som förväntas gå topp-2-5 i årets draft. Han menar att han knappast vore rankad så ögt om han istället hamnade i Kentucky, där han faktiskt växte upp. Det stämmer nog.

Kentucky har byggt en lagmaskin och Caliparis system har sina plus och minus. Ett stort plus är att så många spelar så mycket att scouter inte riktigt får se det som de vill alla gånger av spelarna. Plutonsystemet kan maskera spelares olika svagheter men det finns också många spelare som glider allt längre bak i draftklasserna. Harrisonbröderna exempelvis som förra året var rankade att gå i första rundan. I år är den ene med i andra och den andre är inte ens en del av draften. Konkurrenssituationen kan därmed problematisera begreppet "players first" eftersom vissa kan missgynnas av den bredd som finns i UK. Men å andra sidan: vad är målet? Vinna NCAA eller hamna i NBA? Calipari har alltid varit öppen med att players first ska se till spelarna och för många, nej majoriteten, av dessa som hamnar på ett toppcollege, är dessa år bara ett stopp på vägen. I år verkar det som att NCAA-titeln är viktigare. Frågan är om Calipari kommer kunna erkänna det? Vore det ett övertramp mot hela hans rekryteringsfilosofi? Är det egentligen relevant? Ja, i dessa sammanhang är det nog det!