Jag är faktiskt glad att jag har någonstans att bo. När man matas med bilder från människor i flykt, begåvas man med empati och tacksamhet för den situation man själv befinner sig i. Därför blir kanske följande rader högst patetiska i sammanhanget men jag vill ändå lufta min strupe och låta fingrarna göra jobbet.
Det är nämligen så att de senaste tre dagarna har jag blivit varse om strulet att bo där jag gör. Från ingenstans dök två flugor upp och vi har levt tätt in på varandra nu i tre dagar. De första två var vi cool. De höll sig för sig och jag för mig men igår inatt började de att känna sig "tjenis" (skönt att det ordet togs tillbaka igen efter 30 års frånvarande) med mig och vägrade att lämna mig trots att tanken vara att sömn. Nu har jag öppnat fönster och dörrar men mitt i rummet finns ett kraftfält som de vägrar att korsa. Idag inser jag att de så småningom kommer dö här inne, men jag vet inte vad medellivslängden är på en fluga. Jag vet inte heller hur gamla dessa två är men de har taggat av lite de sista timmarna. Får se om jag kan få lite lugn inatt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar