Sov gott min älskade morfar: några av livets viktigaste läxor har jag lärt mig från dig

Igår natt ringde telefonen och jag fick berättat för mig att morfar kunde ha begränsat med tid kvar i livet. Det handlade om timmar eller dygn och jag åkte in för att göra min morfar och morbror sällskap genom natten och morgonen. Klockan 15:19 lämnade han jordelivet och det själsliga hålet han lämnar efter sig är enormt. Det är ett meteorfall rakt in i hjärteroten och kan man någonsin förstå döden? Jag är en känslomänniska som på gott och ont blir allt mer rationaliserande i mitt sinne. Jag försöker att se livet utifrån två poler: livet och döden och dessa är de enda ultimatum som finns. Du föds och du dör, vad som händer där emellan beror på olika variabler och min filosofi är att fylla det med så mycket positivt som möjligt. Det hjälper inte alltid, men det ger mig pespektiv. Vad är en tenta inför döden? Vad gör det att min flickvän gjorde slut i fyran? Vad gör det att jag hade tio turnovers den där matchen? Vad spelar det för roll att mina muskler är för små eller min rumpa fyrkantig? Vi lever och vi dör och inför just döden är allt annat fruktansvärt irrelevant.

Det här har jag inte lärt mig idag. Det började för några år sedan när en av mina närmare vänner dog. Det blev ännu tydligare när ytterligare en gick bort ett par år senare och idag, när ytterligare en atombomb sprängts i blodpumpen påminns jag återigen om just den läxan. Livet innehåller allt för att kunna bli fantastiskt och att ta vara på det, samt försöka vara snäll är den största tjänst man kan göra både sig själv och sin omgivning.

Men de här förbannade hålen och tomrummen som skapas när någon man älskar försvinner...hur täpper man dom? Jag tror inte att man ska försöka "glömma". Det är som att täcka igen med betong och då kan inget växa upp igen. Hålen behöver täckas men dem behöver ges syre för i dem sitter minnena. Och genom minnena lever min morfar kvar. Igen kan ta honom ifrån mig. De kan kedja fast mina armar och ben, sticka hål på mina ögon och sy igen min mun. De kan ta från mig allt men mina minnen kan ingen röra. Och dessa är det finaste jag har.

Min morfar var en otrolig människa. Han lade enorm tid på detaljer, hade ett hjärta stort som ett hus och hittade lösningar på allt. Ett liv inom teaterverksamhet hade gett honom, eller i alla fall utvecklat många positiva egenskaper. Jag tror att dessa tre egenskaper är av yttersta vikt för en ledare. Jag tror att detaljerna skiljer mästarna från massan. Beviset för detta kunde man se i morfars matlagning. Hans potatissallad var alltid bättre än alla andras. Hans revbensspjäll var alltid bättre än alla andras. "var sak har sin plats" genomsyrade mycket av min morfar. Det kunde handla om när saltet skulle i en gryta eller att hänga in en skjorta rätt i garderoben.
Hans kreativitet och möjlighet att hitta egna lösningar med begränsade resurser är också något jag tror mycket på inom ledarskap. Är inte det egentligen precis vad ledarskap handlar om? Hur får jag ihop det jag vill ha ut med det jag har är och nu? En coach i basketligan sa för ett par år sedan att han inte hade fått materialet att lyckas. Han valde fel yrke om ni frågar mig! Hur dåligt material man än har, så bör man från dag ett deklarera ett realistiskt mål. Kanske är inte resultatet målet men gör det bästa av situationen. Styrelse, coach och spelare behöver vara på samma plan om så inte är fallet behövs någon förändring. Att retroaktivt hänga ut sina spelare i media är horribelt agerande och visar på svagt ledarskap. Morfars kreativitet kunde jag ibland skratta hejdlöst åt. Du kunde hitta fantastiska uppfinningar gjorda av lite eltejp, pinnar och en diskborste. Man slutade aldrig att överraskas. Patentverket ringde kanske inte (de ringer sällan på uppfinningar som involverar pinnar och eltejp) men han fick ut vad han ville av lösningen!
Hans enorma hjärta är nog den egenskap som jag imponeras mest av. Morfar var en känslomänniska, utan att uttryckligen säga det. Implicit visade han dock så ofta hur mycket han brydde sig. Han var så mån om att jag inte slet ut mig i allt hastande mellan jobb, skola och hall. Han var så noggrann att alla vi barn och barnbarn skulle få exakt samma på julafton och när jag en höstkväll åkte till honom utan handskar, såg han till att ge mig ett par av hans. Jag fick välja själv och han brydde sig inte om jag skulle ta de som morfar själv gärna använde. Han satte sig själv i passagerarsätet och det var av gränslös kärlek. Det tror jag är en oerhörd viktig egenskap som ledare. Man växer med sin grupp och i en lagkontext är vi en slags familj. Jag tror på att försöka sätta spelare i förarsätet och åka med på resan. Det viktiga är att man har koll på vart man vill och så länge som vi är på rätt väg och har en trevlig resa, så ser det inte så dumt ut! Ge spelarna utrymme att växa.

Nu morfar är du färdig här och genom dina barn och barnbarn kommer du att leva vidare länge till. Förhoppningsvis kan vi sedan föra vidare dina egenskaper till barnbarnsbarn och kedjan fortsätter. Du är en förebild och jag kommer inte bara att bära med dig i mitt minne utan dessutom i mitt agerande genom hela livet. Nu får du vila, du kan cykla igen och du kikar säkert på mig precis nu. Har jag skrivit något dumt ber jag om ursäkt, men du vet att det är all kärlek när jag talar om en så fantastisk person som dig! Fy, precis som när jag stod där bredvid dig igår och vid avskedet idag är det svårt att sluta. Man vill ju inte att det ska ta slut ifall man glömt något, men detta vet du redan i sådana fall! Jag kanske har uttryckt mig dumt, otydligt eller gjort konstiga kopplingar men tangenterna har bara tryckts ned. Eftertanke hör inte hemma här. Jag kan säga saker bättre och annorlunda men vad spelar det för roll egentligen?
Nu är du en del av det allsmäktiga och kanske är det lättare än någonsin att nå dig. Ständigt närvarande. När jag springer i skogen är det du som tar bort leran som jag annars skulle halka i. När jag cyklar i trafiken är det du som ser till att den stressade bilisten glömde att köpa mjölk och vände om. Och när jag sitter vid skrivbordet och har huvudbry på grund av en screen eller cut så är det du som introducerar den där lösningen som lossar proppen. Jag älskar dig, kommer alltid att göra detta och pennan är mitt sätt att bearbeta min sorg. Tack för den här tiden älskade morfar!