Nu är jag allt bra trött på skiten och efter att alltid sett mig själv som en optimist har insikten slagit mig att min optimism är högst egocentrerad. Så länge det inte gäller mig själv och människor i min närhet, så är jag en rå, nästan hänsynslös pessimist. Människor är bra överlag men vi har en tyvärr växande skara människor som behöver få spendera några dagar på en kursgård för att ta itu med sin politiska apati. Sverigedemokrater. Fästingar är otäcka små rackare, men Sverigedemokrater är nog ännu mer ynkliga och småsinta. För hur mycket det än tar emot att säga det, så besitter de i alla fall någon gnutta av intellekt och det bör vara något högre än fästingens. Likt förbannat lyckas de inte komma upp i beslutsfattande på högre nivåer än fästingens. Intellektet tar slut precis innan instinkten. Diverse nyhetssajter avslöjar dagligen SD-topparnas värsta demoner men min fråga är: för vem?
Finns det en enda Sverigedemokrat som skulle sluta rösta på partiet för att Halmstads främsta kandidat bär ett hakkors på armen? Partiet kännetecknas av främlingsfientlighet och rasism så att väljarna skulle storma från partiet är knappast troligt. Däremot kan vi andra med förmåga att låta instinkten utmanas av intellektet skaka på huvudet, känna hur luften inte kommer längre ned än till halsgropen, knyta näven i fickan och hoppas på att en kursgård någonstans i Sverige kan göra en värdig människa även av detta.
Sedan slutet av 1800-talet har Sverige gått ganska stadigt uppåt kan jag tycka. Det har förstås varit dippar lite då och då men vi har återhämtat oss. Arbetslöshet har kommit och gått men demokratin har kvarstått. Nu har den cancer och vi måste komma på ett tillvägagångssätt att aktivt eliminera denna tumör. Priset är irrelevant utan vi måste till varje pris, by any means necessary återställa demokratin, utbilda människor för trots allt hat som man fylls med på grund av SD, är det just brist på bildning och hat som skapat detta parti. Vart ska man börja?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar