Inom basketvärlden brukar man dela upp coacher utifrån två kategorier. Den första, mest respekterade termen är försvarscoachen. Idag tycks de flesta coacher vilja ställa sig under denna kategori. "Det tråkiga" som på något sätt ger mer cred, stabilitet och mogenhet. Alla älskade Mike D'Antoni (helskotta vad ofta jag pratar om honom) och hans galna lucky-lukebasket, men när det väl kom till kritan kunde Phoenix lika gärna ha skickat ett knattelag till slutspelet för där tog det stopp. Mot stora lag. Mot aggressiva lag. Mot försvarslag!
Jag är den första som kan erkänna att jag är en försvarscoach. Jag har under mina år som spelare lärt mig att det lag som spelar bäst försvar vinner, punkt slut. Däremot kan terminologin irritera mig, eftersom jag anser ,och stäm mig om jag har fel, att basket spelas på två sidor av planen, vilket i sin tur innebär att man som spelare coh coach bör behärska bådadera. Det börjar och avslutas med försvar, men däremellan spelas de flesta matcher lite anfall också. Jag älskar lag som spelar ett bra försvar och på collegenivå är det ofta de som gör ganska mycket poäng också. Min husgud, Shaka Smart är ett utmärkt exempel på ett försvarslag som spelar vansinnigt underhållande anfall. Varför? Deras aggressiva, högljudda och fysiska försvar resulterar i enkla dunkar och fina fastbreaks, när motståndarna gång på gång kastar bort bollar. Man kan och bör nog inte separera de båda delarna allt för mycket då de nästan alltid följs av varandra. Ännu mer intressant åskådning av basket står kanske Bob Knight för som en gång sade något i stil med att basket handlar inte så mycket om försvar och anfall, utan omställningarna däremellan. Fantatsiskt pricksäkert sagt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar