Glädjen överröste mig. Det killade i hela kroppen när slutminuterna långsamt tickade iväg. Pacers hade, okay spoiler alert...Pacers hade vunnit den såååå viktiga sjätte matchen. Välförtjänt. Fruktansvärt välförtjänt.
För mig är den här serien så mycket mer än en "vanlig" slutspelsfinalserie. Det är på många sätt en kamp mellan två antonymer. För mig blir det en kamp mellan det goda och det onda, det äkta och det plastiga. Indianas hårdhet hämtad ur delstatens historiska kärl, där tungmetall och skrot i decennier fått staden att gro. Där unga styrkor stämplat in i fabriken, för att femtio år senare, betydligt grövre händer och oljigare byxor stämpla ut. Det är en tradition som speglas även i Pacrs spel. Laget före jaget, kamp före glans och fabriksarbetarstyrka snarare än månbunden hoppförmåga.
På andra sidan har vi glitter och glamour, Scarface och cabrioletbilar. Glädje på en solig strand och en pastellfärgad stringkalsong mot en Ranelidfärgad manskropp lyser upp himmelen så långt att kubanerna på andra sidan sundet förskräckt drar ned rullgardinerna.
Jag är uppväxt i Sveriges Indiana. Liksom denna delstat lider även min hemort av avbefolkning, en före detta stormakt i industrikretsar, men som utkonkurrerats i globaliseringens hårda tid. Därför slår mitt hjärta extra starkt för Pacers och befolkningen i lagets delstat. De förtjänar finalen. De förtjänar den mer än någon annan. På så vis skulle även min hemort och dess omnejd få en revansch mot denna grymma värld och motbevisa den att jaget inte är större än laget. Men i vägen står jaget i form av en häst. En häst kallad Lebron James. En match till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar