Jag fördriver lediga stunder med att läsa den makalöst intressanta boken The miracle of St.Anthony's som handlar om just nämnda skola och deras legendariska basketprogram och nästan mytomspunna och minst lika legendariske coach, Bob Hurley. Bob är en sådan där coach som alla vill vara på något sätt. Han skäller, han skriker. Han förnedrar. Och han vinner allt. Han älskas. Jag inser allt eftersom läsningen fortgår varför han är så syndigt bra och jag diskuterade honom med en vän som faktiskt spelat för honom under ett par år på St.Anthonys. Han berättade att en f.d St. Anthonyspelare kommit ned och pratat med den dåvarande truppen och sagt att de aldrig hade mest talang, men alltid bäst självförtroende för de visste att de tränade hårdast i hela landet. Jag tror att det är en ganska ackurat beskrivning av Hurleys storhet.
Hurley är en hårdjobbare. En coachvärldens Indiana och Detroit med oljiga fingrar. En rekryterare som värderar arbetsvilja framför talang varje gång och en tränare som ser en viktig funktion i att spelarna får flytta undan möblerna i skolkafeterian för att istället plocka fram vikter och skivstänger i deras (och kanske världens enda renodlade) hybridgymkafé. Det fostrar karaktär.
Bob Hurley är real. En lykta i fattigdomens mörker som leder den mest vilsne mot den ljusnande framtid. Inget bling eller G(n)ucci och för varje bokstav och och sida som jag läser, lägger sig en övertygelse om att Hurleys värdegrund skulle få honom att må ganska illa i en collegemiljö, där truppen har såväl en kafeteria som ett gym. En sjukgymnast och nya strumpor varje träning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar