Kentuckys bollpress, deras transition, deras tempo - alt kommer från deras sjuka bollpress (vänder guarden flera ggr innan denna når halvplan! Stuntar hela tiden och snor när de inte köper stunten!

Jag nämnde det för några dagar sedan, men årets upplaga av Kentucky är den roligaste sedan 2012! Ingen tvekan om den saken! De har så många intressanta spelare och spelet är så snabbt, intensivt som "bara UK" kan spela, höll jag på att säga, men så är det förstås inte. Däremot är de fantastiskt bra på det och har kommit till sin rätt tidigare än vad de brukar göra.

Det häftigaste i år är deras otroliga bollpress som Murray, Briscoe och Ulis förser laget med. UK spelar konstant med 3 PG:s på banan, vilketgör dem otroligt snabba och deras aggressivitet i försvar är topnotch med mycket stunts och konstant bollpress. Detta försvar ger dem säker 8-12 enkla layups varje poäng och startar ofta deras transition högt i banan.

Deras tempo i anfall kommer förstås från deras Dribble drive-anfall men försvarsintensiteten bidrar helt klart till att de kan speeda upp trycket även under motståndarnas korg.

Har ni inte haft tid att se UK i år, så passa på! Det är tidigt på säsongen men jag blir inte förvånad om de står i finalen i mars!

Helhetsfilosofi

Jag tänkte på det häromdagen att jag utvecklas något enormt här i Malbas. Överallt finns en enorm kompetens att inspireras och låna av. Sedan finns det andra saker som jag inte riktigt gillar lika mycket men då kan man istället lägga de idéerna i kanske-lådan tills vidare. Om ett år tycke jag kanske olika. Ett exempel på en förändring i min filosofi rör försvar. Förra året hade jag ett ganska bra försvar som byggde på NBA-principer egentligen. NBA är speciellt eftersom där är atleterna så otroligt begåvade att aggressiva försvar ofta straffas, istället har man en slags containmentfilosofi många gånger. Detta är som tydligast i Pick and Roll-situationer, där man mycket sällan ser hard hedge och när det sker är det oftast bara för att mixtra upp det lite och sällan görs det på de mest framträdande PG:s.

I år har försvaret byggts mycket mer på total aggressivitet och scramble. Det är inte bättre än förra årets försvarsfilosofi men det passar bättre in i det totala basketpaketet, eftersom konstant/total press är en fras som jag ganska ofta använder. Detta tror jag är ganska viktigt att fundera på. En filosofi borde nog vara sammanhängande och behöver byggas utifrån värdeord som är få men lätta att anamma i ett helhetskoncept. Eller inte, det återstår att se!

Helgens goda

Puh, ni får än en gång ursäkta min absens från bloggen. Det är nog inte på något sätt så att mitt intresse har dalat, utan snarare att fler av mina timmar på dygnet går till annat. Mycket studier, betydligt mycket mer coachande, mer utbildning o. dyl gör att bloggandet hamnat lite i skymundan.

Men det går framåt. Idag kommer jag skriva om våra P02:or som idag matchade mot Äli. I veckan har vi arbetat en del med olika moves för olika positioner men också brytit ned vårt anfall samt försvar en del. Det är alltid tillfredsställande när man hör motståndarcoacher och domare berömma oss för det vi gör. Idag fick vi beröm för vårt tryck i spelet och är det något som jag blir glad över att höra så är det precis detta. Jag vill alltid att mina lag ska ha ett ordentligt tryck i det vi gör.
Äli hade vi svårt för senast. Jag var tyvärr inte med då men de var stora, några år äldre och vi kunde inte riktigt stoppa dem men idag ville vi fokusera på mina big three, nämligen intensitet, samspel och tuffhet. Tuffhet är ett sådant begrepp som alltid är diffust att använda som ledare. Jag har använt det länge men går i varje match igenom exakt vad det begreppet innebär. När man möter ett litet snabbt lag kräver en viss typ av tuffhet, när man leder med 30 krävs en annan och när man slåss mot jättar krävs en tredje. Därför måste tuffhet alltid konkretiseras till något synligt tror jag!

Idag lyckades vi koka ned begreppet till tydliga målbilder och det innebar att vi kunde vinna matchen. Tillsammans, som ett lag och med fantastisk attityd.

Veckan som kommer ska vi jobba ytterligare med bollpress, positionering, returtagning och olika avslut!

Fars dag

Det är fullt ös i hallarna och den här helgen har mina lag spelat totalt sex matcher. Det är tur att mina hjälpcoacher kunde ta två av dem, för annars hade en kloning varit tvungen.

Jag ska skriva mer om dessa matcher i veckan men just idag är det alla pappor generellt och min pappa specifikt som ska hyllas.

Min pappa har varit och är ett fantastiskt stöd för mig. Han är en man som alltid kommer att ställa upp och det finns inget stopp för hur mycket han kan hjälpa till. Pappa är en sann förebild just för att han alltid ställer upp och inte tvekar en sekund på att gå upp mitt i natten för att skjutsa eller hämta, när idrottsklubben står på ruinens brant, så är det pappa som med sitt engagemang, entusiasm och idésprut vänder skeppet rätt igen. Dessutom är han väldigt bra på att bjuda på sig själv och med pappa behöver man inte vara orolig för att det ska bli tråkig stämning. Han har nära till skratt, kloka idéer och inte alls rädd för att ta en debatt om det ömsesidiga intresset finns.
Pappa gav sig till och med på att coacha basket en säsong och trots att hans ämneskunskaper var usla fick han oss att börja vinna matcher och vi vände säsongen helt, genom smärre positionsförändringar och lite jävlar anamma från bänken! Detta visar lite av pappas nyfikenhet och förmåga att gå all-in, där det behövs!

Nej, pappa har alltid varit och kommer alltid vara en inspiration och krutgubbe som jag hoppas kunna bli en liknande far den dagen som jag eventuellt står där.
Tack pappa för att du finns och att du aldrig slutar att positivt överraska! Jag älskar dig!

Ältandets förtret

En av mina svagheter som person är att ältandet inte sällan tar upp mycket av min tid. Som spelare kunde jag tänka i en vecka på vad jag gjorde och inte gjorde och det hänger med mig som coach. När jag har en dålig dag på jobbet kan du ge dig sjutton på att det blir en sömnlös natt. Med andra ord, om du har en fråga sent på natten och jag haft en dålig träning eller match kan du höra av dig vilket klockslag som helst eftersom jag ändå är vaken.

Jag kan inte påstå att en balans finns för mig. Det är inte så att jag kan säga till mig själv att tänka på något en timme sedan gå vidare, utan jag tänker på det tills förändring skett. En sömnlös natt hör liksom till och det ger mig många timmar att tänka ut eventuella lösningar. Däremot är detta en viktig brytpunkt, nämligen när man får ett uppslag som man känner kan innebära förändring.

Jag hade en sådan natt igår men efter några timmar av planering och litteraturläsning kom jag fram till en eventuell lösning, vilket innebar att jag kunde sova ganska gott.

Jag vet inte huruvida ältande är en bra eller dålig egenskap. Ältandet i sig är nog lika naturligt som självkritiken men den absolut största utmaningen är att inte göra det till något destruktivt, utan alltid försöka kartlägga vad, varför och hur.

I övrigt intet nytt höll jag på att säga me jag är glad över alla NBA-matcher jag hunnit att se. Man kan inte annat att konstantera att den nya vågen av NBA-coacher är fantastiska på alla sätt och vis, samt att Warriors spelbok har satt avtryck hos flera lag. Än så länge har jag sett Miami Heat, Lakers och Bulls köra ett par spel ur Warriors bok (ett par spel som även jag har snott)! Nog om det, jag bara tjötar nu! Vi hörs! Fyra matcher i helgen!

Get well, Lamar!

Namnet på allas läppar just nu är väl Lamar Odom som är inlagd på ett sjukhus i Nevada efter någon form av kollaps som följd av något slags missbruk. Kokain tycks ha varit inblandat men även viagra. Att han dessutom hittades på en bordell gör inte någonting den minsta vackrare. En före detta borderlineallstar vars största styrka var spelkänsla är numer en junkie som kämpar för sitt liv.

Men det är inte riktigt så enkelt som att bara fördöma såväl hans missbruk som svaghet för köpsex och Lebron James uttryckte det ganska bra på Twitter genom att skriva att han bad för Lamar och att man inte ska döma, för alla har sina egna bördor att bära. Det är sant och hur illa man tycker att historien om en NBA-stjärna (mer känd som reality TV-stjärna i medierna! (Skam!)) som numer lägger pengar på droger och prostitution, så är det ett tragiskt livsöde och en människa som förtjänar respekt utifrån vem han faktiskt är, inte vad han åstadkommit. Vad han har åstadkommit får man däremot tycka vad man vill om oavsett om det är hans 6th man of the year, 2 ringar eller hans bordellbesök.
Det låter förstås väldigt klyschigt men när man på något vis kommer så nära misären som det faktiskt är just nu. Jag minns hur jag och mina vänner gick runt i hallen och pratade om hur bra odom hade spelat vissa matcher. Jag minns när Odom var världens bästa spelare någonsin i en match mot Cleveland Cavaliers och jag minns hans enhandsreturer, fastbreaks och fantastiskt silkeslena spel. Eller när han gick till Staples i en finalmatch med motiveringen att han ville få samma känsla som han hade när han var litet barn och spelade basket.

Nu är detta inget annat än minnen men jag hoppas på och ber för hans liv. Ingen förtjänar ett liv i misär och en andra chans skulle nog vara en skänk från ovan efter att ha kämpat för sitt liv i dygn. Tiden får utvisa men att Odom var en fantastisk spelare och extremt omtyckt lagkamrat och medmänniska kan inget snedsteg ta ifrån honom.

Tid

"Tiden räcker inte till för att spenderas vid skrivbordet", skulle jag vilja säga men efter att ha läst Neuroledarskap av Falk och Gospic kommer jag aldrig mer säga att jag inte har tid till något. Enligt dessa två forskare är detta resonemang inget annat än ett tecken på dåligt ledarskap. Det finns faktiskt ingen statistik som stärker att de som påstår sig ha mer att göra än andra, faktiskt har det. Skillnaden är den att det finns de som bara gör det, de som gör det och som inte är sena med att låta hela världen veta att de faktiskt gör det och de som inte gör det. Görs det inte beror det faktiskt aldrig på tidsbrist utan fatala misstag i den egna planeringen.

Därför tänker jag inte skylle en sekund på tid och istället försöka hitta en mer adekvat förklaring till att bloggen inte uppdateras dagligen. Svaret är helt enkelt att motivationen inte är på topp gällande dagboksanteckningar, vilket är synd för jag tror att dessa ord hjälper mig mycket i mitt grävande där jag står.

Just nu laddar vi för fullt inför stundande SM och det blir mitt första mästerskap som coach och något jag verkligen ser fram emot. Vi har fortfarande saker kvar att jobba med innan vi är redo för de stora matcherna och just nu handlar det framför allt om kontinuitet. Vi måste lära oss att alltid hålla en hög nivå och inte tillåta oss själva att dippa. Efter träningen idag påpekade jag just vikten av att alltid och hela tiden vara förberedd. Basket är enkelt på ett sätt och det är de facto att man har 5x40 minuter att disponera multiplicerat med två lag. Dessa minuter är en kollektiv kamp som kan brytas ned i individuella insatser. De lagen som får ut mest + på dessa minuter är det lag som kommer vinna matchen. Jag kan aldrig låta min skalle komma emellan mitt lag och vårt gemensamma mål. Att bli förbidrivad en gång är en engångsförteelse och den ska alltid analyseras och justeras. Det handlar väldigt mycket om inställning. Det finns inga ringar eller kryss som överträffar individers målsättningar och insatser. Varför gör kevin Durant samma övningar som fjärdeklassare på sommaren? För han gör det på sin absoluta toppnivå och att pusha denna är förklaringen till varför vissa spelar i NBA, Euroleague, college och andra i division 2!

Long time no seen

Nej, det var egentligen inte så länge sedan som jag gjorde en mikrouppdatering. Det finns ju trots allt olika nivåer på uppdateringar, där vissa är små och obetydliga medan andra är enorma och rigorösa. Sistnämna är väl ganska sällsynt men kommer emellanåt.

Vad har hänt sedan sist, jo givetvis har en del matcher spelats. Åtta av mina 02:or befinner sig i detta nu på regionsläger någonstans i Sverige och jag hade därför specialträning med en tapper krigare. Jag gillar att få de där träningspassen med endast ett fåtal ibland, för det ger mig en bra möjlighet att jobba på lite annorlunda drillar och bygga in mer i dessa. Vi jobbade på tempoväxlingar, pace och teknik för att komma förbi sin spelare samt en del skott.

Därefter hade vi ett möte mot Trelleborg med utvecklingslaget. Vi har haft en bra träningsvecka och vårt anfallspel börjar se allt bättre ut samtidigt som vårt försvar snart är i fas. Även om vi bara släpper in 18 p i första halvleken så finns det vissa grejer i försvar som vi ska fortsätta att arbeta med kommande veckor. I anfall såg vi fantastiska ut under långa stunder. Spelarna har ett bra flyt och är mångfacetterade, vilket verkligen öppnar för penetreringar, skott och postfeeds. Vi har ökat antalet paint touches radikalt jämfört med de första matcherna och det ger vårt spel ytterligare djup.

Idag kommer många spelare ytterst redo till matchen och det märks från start att vi har ett bra fokus och koncentration på att göra det vi ska. Jag och Jan bestämde oss för att mixtra lite med uppställningen för att få ut lite olika saker ur olika spelare. Ibland kan man flytta över en spelare för att avlasta honom och ge denna lite mer looks och det ville vi testa. Framöver kommer vi nog att fortsätta mixtra upp det lite emellanåt för att ge spelare så bra förutsättningar som möjligt. Mångfacetterade spelare behöver olika spelsituationer att få florera i, för det kan hjälpa dem att snabbt hitta sitt spel samtidigt som en försvarare som gång på gång försökt stå emot attacker, helt plötsligt ska springa genom screens. Olika looks är i stort sett alltid något bra, tror jag!

Nu njuter jag av segern i fem minuter till, innan fokus läggs om till kommande träninsgvecka och nästa match. För även om tåget är på spåret och går åt rätt håll, finns det självklart saker som vi ska bli ännu bättre på. Allt egentligen men var sak har sin tid!

Vi ses och hörs!

Mitt Lakers är inget annat än en sorglig skuggbild

Fyhelsike. Kraftuttryck räcker inte för att beskriva det eländiga i forna La-laland som blev bla-blaland som i sin tur blev basketens Atlantis. Inget land, utan en nostalgi. Nästan en myt om svunna tider.

Lakers var en fantastisk klubb. Stoltheten satt i varenda lilla gren av klubben och betongen i Staples eller Forum var nog starkare än någon annanstans. Det fanns så mycket mer än betong i de väggarna.
Nu är denna tiden förbi. Eller inte riktigt. Vi i Lakers vill till varje pris hålla fast i det som vi tror har skapat denna sagolika kultur. Den bygger tyvärr på principer som på sikt har skjutit oss själva i foten, benet, skrevet, magen och slutligen huvudet.

I lakers har man länge varit ett familjeföretag. Alla skulle vara från det egna och det fungerade fram till Jerry Buss avled för ett par år sedan och hans osmakligt inkompetente son skulle ta över. Det låter kanske hårt men han är verkligen inte rätt man för Lakers. Hans syster gav honom treår att bygga upp något nytt och det tredje året började inatt, inte speciellt lovande. Ett försvarslag släpper in 91 poäng på försäsongen. Inte superimponerande men man gör 71. 71???? I NBA? Varje ÅR finns det någon spelare i ligan som gör 70+.
Sedan bestämmer man sig för att aktivt leta coacher within the family med resultatet att Byron Scott ska ta över. En coach som jag inte har mycket över för. Visst, han gjorde ett kanonjobb med Chris paul och Jason Kidd men frågan är om någon coach i hela världen inte har lyckats med dessa två förmodade topp-10 PG:S all-time?

Nej det är ingen rolig tid att hålla på Lakers. NBA:s tråkigaste lag med lite framtid men som totalt saknar fart i sitt lagspel, gör att bra spelare blir mediokra och okej spelare blir katastrof.
Ett år nu. Sedan ryker Buss och då hoppas vi på något nytt. Helst utanför familjen.

Lite Ed Madec, tack!

I helgen har vi haft 2-1 ratio på matcherna med fördel 02:orna eftersom en av utvecklingslagets matcher utgick till följd av fredagens ligadrabbning. Vilken fest det blev! Jag har varit på två ligapremiärer och båda gick nykomlingarna ut med flaggan i topp. Malbas spelade med en fin inställning och hallen had eliksom längtat efter ligabasket. Engström lär göra en del skada i år och det här behövde han! Många bollar att jobba med och möjlighet att vara en ledare, tror jag kommer utveckla honom enormt mycket. Han är en bäst under korgarna, folk!

Sedan har vi haft två matcher med P02 och jag blev lite besviken på vår intensitet och tuffhet. Det är nog två av de i särklass viktigaste orden som ska prägla allt vi gör och om det dalar, så måste vi som coacher tänka om lite. Efter ett bra samtal i bilen kom jag att tänka på den gamle token Ed Madec som är känd för just intensitet och tuffhet. Just tuffhet kommer inte alltid med modersmjölken utan är något man lever och är varje dag. Det måste vara en del av en uppträdanddet, vanorna, kulturen och resultaten.

Helgen lider mot sitt slut

Ytterligare ett par matcher i bagaget och det ser allt bättre ut varje dag. Vi ligger i fas och ska kommande vecka ta nästa steg i vårt anfall- och försvar. Som jag sa häromdagen är det Pace som vi ska jobba på och finessen med detta ord är att det är ett tvådimensionellt ord för mig. Pace är självklart anfall men också försvar. De tär att pusha gränser och bekvämlighetszoner. Vi har en tendens att emellanåt bli stillastående, fatta halvfattiga beslut och dribbla för mycket. Detta ska vi jobba bort nästkommande månad och det ska förhoppningsvis ge oss fler valmöjligheter.


Jag talade med en av mina kanske främsta mentoter i basketen och växlade några ord om kommande månads planering och kommande månadsplan ska vi börja arbeta med våra sets, vårt transitionspel och skära ned vårt halvplansförsvar ordentligt.

Dagens match i division 2 var en riktig värdemätare mot ett rutinerat Eos Lund. De spelade bra men vi kunde vinna med 4 i förlängning! Vi har en ganska bra spridning på poängen och det känns bra för det visar vårt halvplansanfallspotential. Om vi kan komplettera det med några riktigt bra sets tror jag att vi öppnar nya dörrar i vårt spel!Jag är nöjd med hur mina mannar steppar upp och vi är inte det mest rutinerade laget. Varken ja eller mina spelare är speciellt gamla i respektive bransch men vi är förbannat hungriga och entusiastiska för det är vår väg att vandra och med detta som bas kommer vi att kunna spela fantastisk basket.

En ordentlig svängom i försvarsfilosofin

Det finns en rad utmaningar som tillhör vardagslivet och så gäller även en coach (hör och häpna). Det blev en ganska snabb omställning för mig att maka på den stora bleka baken och ta mig an en helt ny klubb och två helt nya lag.

Jag börjar känna alla principer, karaktärer, Do's and dont's etcetera allt bättre varje dag och det är väldigt skönt att det finns en sådan enorm kunskapsbas i form av äldre mer rutinerade coacher i klubben. Det är otroligt viktigt att ha ledare i olika åldrar och för mig har jag alltid någon att lufta mina idéer eller åsikter med.

När vi började jobba på försvar i förra veckan fick min fösvarsfilosofi skrivas om helt. Förra året handlade den om containment. Vi skulle hela tiden hålla oss framför boll, spegla dennas rörelse samt flyga på passning och hela tiden ha en triangel runt bollen. Jag trivdes bra med det men emellanåt kunde resultatet bli att vi tappade lite i intensitet samtidigt som vi hade bra skydd i tresekundersområdet.

När jag kom ned till Malbas hade man andra idéer och jag kände inte för att bryta de koncept som de byggt upp förgående år. Då var det bättre att jag anpassade mig men eftersom det är något helt nytt att lära ut för mig har jag de senaste två veckorna fördjupat mig i ett helt annat försvarssystem och detta passar de lagen som jag nu har bättre. Det blir mer intensitet och det gillar jag även om jag inte ser samma lock på tresekundersområdet ännu. Som tur var finns material där ute med nya idéer o.dyl att använda med resultatet att kännedomen om detta försvar nu börjar bli ganska bra. Nästa vecka ska jag fortsätta med försvarsarbete och vi ska förhoppningsvis ta och bearbeta nästa del av min anfallsfilosofi. September har nästan uteslutande fokuserat på spacing, nu börjar vi jobba med pace, vilket är nästa stora ord som jag inte detaljarbetat med än.
Min anfallsfilosofi handlar om space, pace, run, gun & fun! Ord två är alltså nästa steg i progressionen och nu är filosofins grundbult planterad. Vårt nya försvar tycker jag passar väldigt bra in i denna värdeordssmörja! Det ska bli kul att jobba vidare med den!

Livet på ett kansli

Det skulle kunna vara något av Charles Bukowski men så är inte fallet. Livet på ett kansli är verkligheten. Det är min historia. Med galler framför mina fönsterrutor är jag ständigt skyddad från alla hot utifrån och för att nå mig måste man komma in genom entrén och det gör folk varje dag klockan åtta. Det har jag inga problem alls med. Visst, jag saknar en dusch och jag saknar "det egna" som följer med ett hem. Jag saknar också ett kök med alla de redskap som hör ett sådant till. Köket brukar jag spendera rätt mycket tid i. En burgarpress är ett måste i alla kök. En ballongvisp för att skapa sin egen dressing likaså, men detta får jag snällt avböja tills i november, då flyttlasset går.

Inget av detta går att klaga på men vad som däremot stör mig något gruvligt är det inneboende flugparet. Jag jagade ut dem i förmiddags efter tre dagars nattlig terror men nu har den ena saten hittat hit igen. Jag kan ju aldrig döda en fluga, utan måste jaga ut den. Det är nattens projekt.

Mina två inneboende

Jag är faktiskt glad att jag har någonstans att bo. När man matas med bilder från människor i flykt, begåvas man med empati och tacksamhet för den situation man själv befinner sig i. Därför blir kanske följande rader högst patetiska i sammanhanget men jag vill ändå lufta min strupe och låta fingrarna göra jobbet.

Det är nämligen så att de senaste tre dagarna har jag blivit varse om strulet att bo där jag gör. Från ingenstans dök två flugor upp och vi har levt tätt in på varandra nu i tre dagar. De första två var vi cool. De höll sig för sig och jag för mig men igår inatt började de att känna sig "tjenis" (skönt att det ordet togs tillbaka igen efter 30 års frånvarande) med mig och vägrade att lämna mig trots att tanken vara att sömn. Nu har jag öppnat fönster och dörrar men mitt i rummet finns ett kraftfält som de vägrar att korsa. Idag inser jag att de så småningom kommer dö här inne, men jag vet inte vad medellivslängden är på en fluga. Jag vet inte heller hur gamla dessa två är men de har taggat av lite de sista timmarna. Får se om jag kan få lite lugn inatt!

Fantasy league

Jag kommer ihåg när Championship Manager kom till PC. Det var allt vad man kunde be om. Du fick chansen att vara hjärnan bakom ett mästerskapslag och kunde ta över vilket lag som behagade. Jag gillade inte att ta över lagen med mycket ekonomi, utan ville ha medellagen. De första åren lade jag till flera managers (som jag också styrde över) för att iscensätta de mest sjuka övergångarna. Jag laddade upp med bra material kan man säga. Jag fick en Ronaldo (den förste Ronaldo) för ingenting alls och sålde Mario Delvecchio för en miljard till Barcelona. Det var på den tiden så vinsten var så viktig att fuskandet för att få den var totalt irrelevant.

Så småningom kom liknande spel men till basket. Via nätet får man ett lag som man ska sköta om under säsongen. Det påminner också på många sätt om en Tamaguchi. I början är det skitkul sedan orkar man inte mata den och plötsligt är döden framme. Hur som helst har jag gått med i en Fantasyliga. Jag var först på, sedan av men nu är jag någonstans mitt emellan. Jag gör det helt enkelt utifrån den tid som eventuellt finns att disponera. Draften var igår och jag har börjat leta efter trades. För mig är det viktigt att ha mina favoritspelare. Det är nog till och med det allra viktigaste och Steph Curry samt Michael Carter-Williams var bra picks. Nu ska jag göra mig av med lite av det skräp som jag inte vill ha kvar!

Grinnellbasket

Förra säsongen var en av basketvärldens stora snackisar Grinnell. Hela världen, eller i alla fall basketvärlden blev varse om division 3-colleget som dessutom fick matcher sända på ESPN, något som aldrig tidigare hänt ett division 3-college. Det var imponerande och anledningen var helt enkelt att de scorade djuriskt mycket. Alltså djuriskt mycket. De snittar ofta över 120 ppg. över hela säsongen.

Jag älskar lag som scorar och tycker att det är lika viktigt som försvar. De gör dom inte på Grinnell, utan hela deras tanke går ut på att byta tvåor mot treor. Det betyder i och för sig inte att de inte bryr sig om försvar men det är anfall som är deras bröd och smör. Jag började läsa på om Dave Arseneaults filosofi i somras för att få lite mer inblick i hur de lägger grunden för ett så högvarvsgående anfall och en del av deras tankar faller mig verkligen i smaken. Bland annat kraschar de offensiva returer stenhårt med fyra spelare och de letar ofta kickbacks på spelaren som skjöt trean för att denna ska få skjuta en till. Statistiskt sett är chansen 60% att en skytt sätter sin andra trea om den får två i rad (enligt Grinnell). Det är inte en så dum tanke och sådana saker stoppar jag med glädje in i min coachbok.

Sedan finns det en del teorier som är intressanta men som jag kanse inte ställer mig bakom. Deras formel för vinst är 90 skott varav 45 ska vara från trean+ 33 forcade turnovers + 40% offensiva returer= vinst. Det är intressanta siffror och kan ställas mot exempelvis George Karl som också är en uptempocoach som istället menar att 30 returer, 30 assist och 30 straffkast är nyckeln till seger.

Jag tror på mycket av det som Arseneault utvecklat, även om det förstås är långt ifrån allt. Jag tycker att hans +/-system som bygger på att femmor spelar x antal minuter tillsammans oavsett om de missar eller prickar, för att på så vis känna fullt förtroende är ett intressant sätt hur man kan sköta byten.


Jag är däremot inte så förtjust i att de släpper in 100+ de flesta matcherna. Det gör väldigt ont i mig och för mig är marginaler viktigt. Det viktiga är alltså differensen mellan insläppta och skapade!

Deras sätt att attackera offensiva glaset på är också imponerande och något som jag tror man kan utnyttja mer frekvent. Defensiv returtagning är inte så enkelt många gånger och har man ett gäng spelare som verkligen kraschar kommer det resultera i en hel del extra skott. Det här är ju en teori som ävenkevin McHale anammat to the fullest. Man ska läsa mycket. Inspireras mycket. Omkoka mycket och sedan välja vad man tror på!

Träningsdagbok

Hallå där ute i cyberrymden!

Idag hade vi första träningen sedan förra helgen och det var även den första "vanliga" träningen. Det är så mycket att lära sig nu i början: att hitta till hallar, namn, attityder, tendenser, vänja sig vid ensamboende, var man hissar upp/ned korgar och hur saker och ting fungerar rent allmänt. Bara att ta sig från hallen idag tog en halvtimme!

Träningen gick inte riktigt som planerat eftersom vi hade lite ont om bollar men då sätter det kreativa tänkandet igång och vips har man skalat ned grejer för att passa det som finns att tillgå. "The power of a free mind", får jag väl lov att säga utan att låta som en riktig apelsinhippie.
Det blev lite spretigt idag kände jag och det berodde på att vi har en match till helgen, där vi vill att vissa saker skall fungera någorlunda. Vårt halvplansanfall är fortfarande bara ett embryo och för att det skall frodas och fungera ordentligt behöver vi utveckla vårt sätt att tänka basket. Passitivitet är något jag fruktar, både med och utan boll så vad vi ska jobba med mycket kommande träningar är att få igång rörelsen i anfallsspelet. Vi vill vara Hawks, vi vill vara Spurs, vi vill vara Kentucky i halvplan och det börjar med spelförståelse som i sin tur börjar med förmåga att agera utifrån 1-1, som blir 1-2, som blir 2-2 osv. Imorgon är första träningen med P02 och det skall bli mycket spännande. På torsdag kör utvecklingslaget nästa pass och då fortsätter vi att jobba med våra rörelsemönster och reads. Den stora utmaningen just nu är att etablera ett kollektivt mindset men vi har ett par veckor på oss att skapa detta.

På återseende!

Jobbet avslutat, ett par dagar uppladdning, sedan far jag söderut!

Idag är det lördag och om tre dagar flyttar jag ned till Malmö för att börja coacha Malbas P02:or och utvecklingslag. Säsongsplaneringarna är färdiga, första veckans träningar är inskrivna och redan kommande helg har vi vår första träningsmatch någonstans i Danmark. Det ska bli spännande att se vad Danmark har att erbjuda men enligt en coachkollega håller de god kvalitet på ungdomsnivå. Det blir en spännande drabbning och i veckan finns det några delar av spelet som vi ska göra bra, andra okej och vissa saker behöver vi inte fokusera på riktigt än. I min skalle och mina papper har jag en idé om vad detta skulle vara men efter den gångna veckan kanske detta kan komma att förändras lite.
Kommande veckas träningar ska vi fokusera på vårt transitionspel, pick and roll (anfall men även försvar), lite halvplansspel i form av rörelsemönster utifrån vissa premisser.

Det kommer förstås att bli mycket spännande och framför allt använda träningsmatcherna som tillfälle att växa tillsammans och få en mer klar bild av vart vi är, vad vi behöver förändra för att komma dit vi vill och hur vi ska göra det.

Tack för denna gång!

Mors födelsedag

Igår fyllde min mor år igen! Tänk att en gång varje år får man en ny siffra att förhålla sig till och som hela samhället förhåller en till.
Plötsligt är man byxmyndig, får köpa alkohol, rösta, vara lämpad för införskaffande av barn, ung/gammal mor-/farföräldrar och pensionärer. Alla dessa värderingar görs utifrån siffror. Lite problematiskt egentligen att en siffra betyder allting rent lagligt och socialt men ingenting mentalt. Eller kanske lite, eftersom lagen och det sociala sätter så stark prägel på vårt mentala. "Jag känner mig inte gammal/ung" är väl ett utmärkt tecken på att våra egna samt omgivningens förväntningar är starkt präglade av vad som är drägligt för en specifik ålder/position etcetera.

Med de orden sagda vill jag fastslå att mammas ålder inte begränsas av siffror. Hon springer flera gånger i veckan, är engagerad i diverse grejer, lösningsfokuserad och redo att göra jobbet som krävs för den specifika sysslan. Mamma har en vinnarattityd och jag tror att hon lärt mig otroligt mycket om livet genom att bara vara. Korrelationerna i den stora trean, nämligen 1. Att våga drömma, 2. tro på sig själv och 3. att jobba hårdare för att realisera denna dröm, är något som jag matats med av mor genom hela mitt liv. Mammas bild av mig är skev och subjektiv. Hennes "du kan ta dig an vad du vill!" kan emellanåt gå överstyr och hennes tro på mig är större än min egen men ju mer jag tänker på det, desto mer fantastiskt är det och för mig är det precis så en förälder skall vara, så länge som insikten av "hårt arbete" finns. En förälders uppgift är inte att hålla tillbaka sina barn, utan få dem att växa och våga drömma. Det har verkligen jag getts utrymme att göra.

Mamma är en vinnare! Hon ser livet från den ljusa sidan men lägger emfas på kamp. Inget är gratis och utmaningar är till för att tas an med entusiasm och bemästras, samt att misstag är en del av lärandet. Därför vill jag idag, dagen efter mammas födelsedag, tacka henne ännu en gång för att hon inspirerar mig dagligen genom att bara vara sig själv och en sann hjälte i vardagen.

Neuroledarskap

De flesta nätterna på psyket hade jag med mig böcker hemifrån. Ni ska veta att det är några timmar där mitt emellan natten och morgonen, då det allt som ofta inte händer så mycket som man kan behöva aktivera sig med diverse verktyg för att mota John Blund vid entrén. Vissa av dessa stunder spenderades med att läsa DN och som alltid hade jag ett papper och penna med mig för att anteckna viktiga namn och titlar. Bland annat läste jag om Michail Bulgakovs Det vita gardet som snart skall plöjas igenom. Jag fick även upp ögonen för neuroledarskap. När jag tänker efter ska nog inte DN ha cred för detta, utan nyhetsmorgon! Ja, strunt samma, hur som helst blev jag givetvis intresserad av ordet och dess eventuella innebörd.

Min första tanke var att det lät tvärvetenskapligt, där ledarskapsvetandet som ofta presenteras ganska subjektivt, möter neuro- ett ord som ger en betydligt mer vetenskaplig och naturorienterad touch vars syfte förmodligen är att stärka ämnet som sådant. I början var jag ganska skeptisk. jag är så förbannat trött på forskning och "har-du-nelägg-för-det-debatter". Orden som fyller uttrycket Beprövade metoder får mig att se rött och det gäller inte minst i dessa sammanhang. Beprövade metoder som är reproducerbara gör varenda akademiker i landet lite småpilsk men för mig finns det vissa uppenbara risker med att allt ska vara så förbannat PK och reproducerbart. Jag är rädd att det kan döda kreativitet och få folk att sluta leta nya vägar, när/om alla vet att det finns något beprövat som alltid fungerat.

Hur som helst, fann jag neuroledarskapet ytterst intressant och inte alls så akademikersäljande som jag först ville tro. Tvärtom fick det mig att ifrågasätta mitt eget beteende och pekade på klassiska undanflykter som jag tror de flesta människor känner igen och alla behöver få kännedom om. För oavsett om du är lärare, coach, städare, polis eller vad som helst så är du också människa och i någon mån är du förmodligen okså en ledare. Du kanske säger till din sambo att utföra vissa uppgifter, eller sitter med i en ideell styrelse. ja, ledarrollen är tämligen bred och kan fyllas i olika kontexter.

Neuroledarskapet fick mig att lämna mig själv lite och förstå varför vissa människor faller mig mer i smaken än andra. De är helt enkelt rätt snarlika mig på vissa plan och de som jag inte trivs med kan vara diametralt olika mig som personer. Risken med detta är att man förbiser kompetenser som behöver fyllas och man ser eventuellt människorna som "negativa" eller liknande, vilket kan vara felaktigt. Annorlunda är större än "jag är positiv" och "den är negativ"! Neuroledarskap kan hjälpa mig att nå till 10 av 10 istället för de 3 av 10 som uppskattar The Office och Jay-Z, precis som mig!

En annan vanlig förklaring till misslyckade resultat är folk som säger att man saknar tid. Enligt Gospic och Falk (2015) är detta sällan korrekt, då de uppgifter som personen i fråga är tänkt ska utföra inte alls är övermäktiga, utan problemet ligger i personens egna förmågor gällande exempelvis sortering av vad som är viktigt/oviktigt.

Kontentan är att fokusera på HUR-frågor med målet att få olika grupper att växa och bygger på en mix av teoretisk vetenskap och praktisk tillämpning.

Den röda tråden

Jag tror att det finns mängder olika sätt att coacha, skapa atmosfär och tillvägagångssätt för hur saker skall ske. Jag känner också att mitt sätt att agera förändrats genom åren. För cirka ett år sedan och fem år tillbaka var jag inne i den kritiska fasen. Den handlade om att ifrågasätta allt och att det inte fanns något rätt eller fel. Det handlade om livet rent allmänt och speglades av i hur jag tänkte på idrott men också samhället. Jag tror inte att alla människor går igenom denna tid men många gör det absolut men för ungefär ett halvår sedan kände jag att den tiden var förbi. Jag kunde börja vara mer selektiv i vad som behövde kritiseras och anammande även vikten av att allting absolut inte är rätt, varken i samhället eller på basketplanen. Samhället lider ganska hårt av att sådana som jag postmodernistiska akademiker totalt lämnar alla typer av strukturer och ifrågasätter allt, bara för att det ska vara så. Jag är ganska trött på det för alternativen som presenteras är oftast grundlösa och patetiska. Dessutom tror jag att alla samhällen och lag behöver ett ramverk. Detta ramverk behöver man fylla i och det kan vara stort men det behövs. Ett lag består av en filosofi, kultur och metodik. Det är egentligen det samma med samhället och vad som är viktigt i just denna helhet är viktigt att hålla på. förutsatt att det faktiskt fungerar. Det är att ha en röd tråd och en karta att navigera sig efter.

Jag tror att ingen coachfilosofi är fel men inte heller rätt. Det handlar om att hitta sitt sätt och kanske modifiera detta något utifrån vad som finns att tillgå, men ramen tror jag man ska vara försiktig med att rasera, för då blir det anarki och nästintill omöjligt att nå ett framgångskoncept.

Sommaren snart till ända och om en vecka är jag flyttad

Idag skrev jag färdigt den sista av mina säsongsplaneringar och som ni säkert vet utgör dessa alltid en grund för vad som komma skall. Denna är inte skriven i sten, utan förändras utifrån gruppernas behov men den visar målsättningar och vad som bör hinnas gå igenom. Den här sommaren har i övrigt varit av god karaktär.

Jag satte upp mål gällande att fördjupa mina kunskaper och måste säga att dessa inspirerade till ytterligare fördjupelse. Vissa saker var strictly Bball men väldigt mycket av sommarens litteratur har tagit upp ledarskap rent allmänt och har inneburit personlig utveckling.
Jag minns min besvikelse när jag såg att boken The 7 habits of highly effective people skrevs 1989, för är det något jag har jättesvårt för är det information som inte är up-to-date. Ska jag lära mig om världen, ska berättelsen utgå från att jorden är rund. Men trots detta skulle tegelstenen dras igenom och nu har de flesta sidorna beskådats och de har genererat! Mycket kunskap blir aldrig gammal, that's it! Vana 1 i boken handlade om att etablera en inre integritet och att detta görs genom löften som hålls. Man sätter exempelvis ett mål och arbetar för att uppnå detta, något som basketcoachen i mig alltid gör men i år ska detta bli mer konkret. Jag har alltid sagt att resultaten inte spelar någon roll men innerst inne så är det en lögn för mig själv. Jag bryr mig om resultaten och de enda gångerna som jag kan finna mig i en förlust är när motståndarna är uppenbart bättre. Då behöver man sätta en målbild utifrån detta läge och vana 2 handlar om att sätta mål med slutet i huvudet. I år ska jag bli bästa mig på att sätta upp och hålla löften till mig själv, då detta utgör grunden för effektivitet. Kunskap, skills och vilja ska kontrolleras i högsta möjliga grad!

Fraser som "om bara...", "Jag kan inte för att..." eller "jag måste..." är reaktiva och jag tror att man mår bra av att istället vara proaktiv! Det är en tanke och ett utkast att jobba vidare från!

Jag lyssnade på Jerry Lynch för ett par nätter sedan och beställde hem en av hans böcker häromdagen för att förkovra mig i hans sätt att se på ledarskap. Det enda jag hittills vet är att Östasiatisk filosofi inspirerat honom! Jag hoppas att denna dimper ned i brevlådan innan min flytt till Malmö som jag ser fram emot mycket. Gruppen känns lika tävlingsinriktade som mig med hunger att utvecklas individuellt. De är med andra ord precis som jag men spelare istället för coacher.

Förenkla!

Efter att ha utvärderat helgens aktiviteter har jag kommit fram till att försöka förenkla lite i vissa av de sets som vi jobbade med. Inte för att spelarna inte klarar av mer komplicerade sets, utan tvärtom för att de är så kompetenta att vissa action snarare gör spelet stagnant och att de inte behöver så många actions för att spelet skall öppna sig. Därför har jag under morgonen jobbat på att skala ned lite och försöka arbeta mer utifrån devisen att mindre är mer. Det som jag tycker är viktigt i basket är att man inte behöver vänta på saker och det är vad jag vill undvika, därför kan det vara bra att kapa av lite.

En träningshelg senare

Två dagar och 230 minuter senare var de första "riktiga" träningarna avklarade med ett av de lag som jag skall coacha kommande säsong. Det är en mycket inspirerande grupp med enormt goda mål rörande sitt idrottande, vilket i sin tur gör mitt jobb otroligt roligt men också utmanande förstås. Som ni säkert vet är jag en sån som vill lära mig allt och i ett sådant spelarklimat pushas man hela tiden framåt i sin egen utveckling med. Man växer tillsammans.

Vi är ett lärostadie och det är alltid lite speciellt att befinna sig i dessa. Man försöker lära känna varandra och vilka knappar som finns att trycka på och detta gör att träningarna lätt får en lite speciell karaktär. Man är inte riktigt helt trygga än, men det kommer förhoppningsvis gå ganska snabbt med så mycket tid tillsammans i hallen.
Helgens huvudfokus, eller snarare enda fokus rörde vårt transitionanfall och halvplansoffense. Jag är all-in gällande snabb basket och tror att ett blixtrande transitionspel är oerhört svårstoppat, något som Golden State Warriors bevisade i årets NBA-final. Det var länge ett vanligt förekommande argument att man inte kunde springa i slutspel men så är givetvis inte fallet. Det bevisades egentligen redan förra året i och med Spurs men fick en renässans i år via Warriors. Ett kompakt försvar och ett aggressivt snabbt anfall tror jag är en vinnande kombination.

Nu är det bara en vecka kvar tills jag flyttar ned permanent och helgen har utvärderats, vilket ligger till grund för kommande veckors planering.
Vi behöver få upp tempot ytterligare, förstå vikten av extra pass och bli mer trygga i vårt halvplansspel men detta är fullt förståeligt. Turnovers är alltid något man som coach mår illa över men det behöver man inte vara för hård med nu i början, bland annat eftersom spelarna lär sig något nytt och då kan det bli lite slarvigt tidigt på säsongen. När jag kommer tillbaka igen skall vi fortsätta jobba med de värdeord som jag anser vara viktiga at etablera tidigt och jag ser fram emot att återvända ned!

Cheers folks!

Arbeta utan boll - Ett enkelt men svårt sätt att öka sin offensiva produktivitet

De senaste tre veckorna har jag specialstuderat Steve Nash. Jag har alltid älskat kanadicken men eftersom jag sett så mycket material med honom under våren och somaren ökade min fascination ytterligare och jag var tvungen att gå in i detaljerna för att se hur en spelare med begränsad fysisk talang i jämöfrelse med de som han möttte dagligen, ändå kunde vara så vansinnigt bra och effektiv.

Egentligen kan all min beundran kokas ned utifrån en aspekt av hans spel, nämligen förmågan att alltid hitta ett sätt. Exempelvis är Steve Nash briljant på att göra sig fri utan boll och det var int ehelt lätt att komma fram till hans tekniker genom en dataskärm men jag tror mig ha hittat en oerhört viktig faktor i Nashs förmåga att göra sig fri. Dessa skall testas kommande veckor!

Auf wiedersehen!

Medan man väntar på att någon annan skall fixa jobbet, sjunker inte sällan skeppet

Jag hade tre mål med kvällen, förutsatt att tid skulle finnas och lugnet infann sig. De två första handlade om att få iväg två mail och gick på två röda. Det sista men mest viktiga var att sätta mitt transitionspel på print. Vad jag söker, hur jag söker det, när och varför... ja ni vet! Skoldidaktiken once again! Efter att detta gjorde, det vill säga ungefär nu fick jag tid att googla lite. Målet för sökandet var att få inblick i lite svenska basketklubbars verksamhet och trots enorma framgångar finns där också en del sorgliga berättelser. Jag undrar hur många basketlag som minskat sin verksamhet radikalt den senaste tiden och där vissa även gått omkull. Det gör förstås ont i mig och jag försöker hitta gemensamma nämnare för de platser den utvecklingen varit negativ.

Det man kan säga är signifikant är att det ideella engagemanget börjar tryta. Folk som tidigare varit inblandade blir antingen ovänner med någon eller känner att det är dags att kliva åt sidan. Åren sliter hårt på folk och detta syns inte minst i basketen men är ett problem som vi måste ta itu med. Det rör sig om två steg; dels måste klubbar underlätta och visa enorm uppskattning och dels måste vi ledare förstå att vi är viktiga. Att enda chansen för basketen att växa är att jag engagerar mig i den och erbjuder min tid. Vänta inte på att någon annan ska göra jobbet, för under den tiden brinner det, kranen står på, huset behöver målas och vi har råttor i skafferiet.

Ett annat problem är ekonomi. Denna fråga som ständigt lurpassar likt en gädda i vassen. Varför är det så svårt att skapa en stabil ekonomi inom svensk basket? Jag tror att vi kanske fokuserar för mycket på just de konstaterande frågorna som varför och detta kanske hämmar oss lite. Men det tycks som att alla klubbar är beroende av ett fåtal storsponsorer och när dessa drar sig undan, framför allt i de mindre klubbarna, raseras en stor del eftersom nya sponsorer inte står och knackar vid dörren.

Det är två problem som vi absolut kan ta itu med och som alltid börjar de med oss själva!

Träningshelg

Om ganska exakt tio timmar sitter jga på tåget ned till Malmö för att ha ett litet träningsläger med ett av mina lag kommande säsong. Jag har sett dem live vid ett tidigare tillfälle, i måndags för den intresserade, men då ville jag mest se vad det var för grupp. Nu blir det mer lagorienterade träningar, det vill säga försöka att etablera något konceptuellt i gruppen.

Jag har delat upp det i två träningar med olika emfas men gemensamt är att de är anfallsbetonade. Vi ska gå igenom vårt transitionanfall och vårt halvlansrörelse och detta kommer förmodligen att ta tid att etablera men det viktiga är att alla anstränger sig ordentligt och gör sitt yttersta för att snappa upp så mycket som möjligt och så snabbt som möjligt.

Under förra säsongen tyckte jag att jag hade vissa brister i mitt sätt att lära ut transitionspel och dessa har jag föröskt att korrigera under sommaren och jag hoppas att de ska innebära tydlighet för spelarna som på så vis snabbare kan gå vidare i sina individuella och kollektiva processer. Det märker jag om inte annat imorgon!

Fridens liljor!

Första träningen med ett helt nytt lag

Då var The first of the month avklarad. I borgarskolan, Malmö gjorde jag idag min första träning med Malbas utvecklingslag. Mitt syfte med träningen var att se på fyra olika aspekter av spelet och i vilken grad dessa behärskades. Vi började med att skjuta, sedan lite övertagsspel/ spelförståelse, våglir, för att avsluta med scrimmagespel 5-5. Jag tror mig i alla fall fått en bild av vad det är för grupp och det är en inspirerande skara spelare att arbeta med. Bra klimat, glöd och intensitet och en mycket talangfull trupp som tycks ha viljan att bli sitt bästa jag. Det är en ovärderlig språngbräda att ta av från som i kombination med hårt arbete och målmedvetenhet allt som ofta ger gott resultat.

Jag har nu gått igenom träningsplaneringen samt mina anteckningar efter passet och fick en bild av truppen. Till helgen ska jag åka ned igen för att börja jobba med helhetskonceptet: det som skall bli Vi. Det är dessutom en stark grupp coacher runt om som kan ge viktig och insiktsfull input, vilket förstås är ovärderligt!

Då kör vi!!

En lyckad basketsommar

Sverige har äntligen kommit tillbaka efter förra årets hemska basketsommar. Hela landet kryllade av folk som dömde ut det ena efter det andra och det var roligt att se engagemanget och känslostormen, även om vissa hellre fastslog vad som var fel snarare än att försöka leta vad som kan göras. Det blir ju lätt så, men SBBF tycks ha haft en god plan och jobbat på ett adekvat sätt för i år har det smällt ordenltigt! Mitt i natten, lite påverkad av tiden, har jag fått för mig att 4 av 5 lag är redo för A-divisionen, vilket innebär att vi återigen får slåss mot stornationer. Vi hör faktiskt hemma där om ni frågar mig och det är ett roligt tecken som förhoppningsvis tyder på kompetenta ledare och spelare. Sverige har talanger och dessa måste fortsätta att utvecklas på bästa tänkbara sätt. Att få visa upp sig i ett A-EM är en fin scen för lovande spelare att ta nästa steg på och kanske bli upptäckta av utländska klubbar. I ett sådant här läge passar ingen fras så bra som Jay Bilass "Next play". Delmålet är uppnått, njut en kort stund men fokusera direkt på nästa steg: att etablera sig i A-divisionen. Detta har jag en god känsla är precis vad våra landslag gör och förhoppningsvis är det början på något större.

Till detta hör ju att Markus Eriksson draftades till Atlanta Hawks och dessa delar indikerar att vi är på väg åt rätt håll! Håll kurs och plöj vågorna med fast hand!

Nästa spelarcoach i NBA

Förre året var ett tungt år för Lakersfans men en spännande framtid ligger precis runt hörnet, ett par månader bort. Det senaste lagbygget, som bäddade för år av misär, innebar bland annat att man signade Steve Nash: en av 2000-talets absolut främsta playmakers. Denna herre fick inte många hela minuter i Lakers och kroppen hade helt enkelt fått nog. Däremot är jag nästan övertygad om att Nash inom en ytterst snar framtid är tillbaka i NBA, men på bänken. Och iklädd kostym. Tänk dig att ha Nash ansvarig för spelarutveckling i Lakers? Då har Lakers snart tre nya all-stars!

Spelartyper och etiketter

Etiketter är samhällets klister. Utan dessa blir det så svårt att fackplacera allt från havregryn till moiltelefoner och människor. Man är vad man är men för andra är man vad de anser att man är. Man är inte sällan sin etikett fram tills motsatsen bevisats.

Spelare ges etiketter och jag kan med glädje räkna upp några av mina genom åren. Attackerar helst åt höger, skjuter gärna inte, lite spinkig och listan kan göra slängre. Sedan kan man dessutom skriva in positiva etiketter men jag lämnar dme just nu. En etikett är viktig att ha viss distans till, utan att för den saken skull negligera den. Det är hur folk ser på ens färdigheter och karaktärsdrag och kan ge en god inblick i eventuella förbättringsområden.
Däremot finns det vissa etiketter som kan vara svåra att radera. Det är exempelvis fysiska förutsättningar såsom långsam, snabb eller explosiv och atletisk. Till viss del, ja en ganska stor del faktiskt, kan man träna upp dessa delar men hela vägen kommer man nog inte riktigt. Russell Westbrook är ett resultat av träning men han har även medfödda kapaciteter som alla spelare inte har. Däremot är Paul Pierce inget större fysiskt fenomen egentligen men han har haft en ypperlig NBA-karriär och det har berott på att han lärt sig spelet utifrån sina förutsättningar samtidigt som han förmodligen varje sommar arbetat med att försöka sudda ut etiketter. Lebron James sågs som en icke-skytt, dåligt postup-spel och ingen vidare försvarare men idag är alla dessa etiketter bortplockade.

Kontentan är att lyssna på folks etikettsättande som ett sätt att expandera sitt spel. De gränser som finns är till för att pushas men man ska också respektera kroppsliga skillnader. Kan du inte bli en Westbrook, kanske du kan bli en Curry eller Nash?

Kan du inte bli en Lebron kanske du kan bli en Melo eller Pierce eller Hayward? Vem är du, hur vill du spela och vad kan du använda som gör dig till dig?

Blogg- och- arbetslivskrocken

Det är inte alltid helt perfekt att läsa till svensklärare, med den lilla språkfascistiska ådra som det innebär, och skriva en blogg på autoskrift. Tvivale, vilka hemska fomruleringar jag får till emellanåt. Upprepningar här och där, kommatecken i tid och otid. Smått förödande avsaknader av punkter och listan kan fortsätta men jag stoppar där.

Min ursäkt är allt jag ger och ingen förändring utlovas. Däremot är mina skoltentor betydligt mer stringenta i språket och tur är nog det! Här kommer jag fortsätta tömma tanken för tankens skull. Det betyder att mina språkliga äventyr fortsätter!


Håll till godo folk! :)

Caliparis evolution

Hör och häpna, men jag är en stor beundrare av John Calipari! Jag har väldigt mycket material av denna herre och kan uppriktigt säga att inget av det är skit. Det som är kul med Caliparis öppna träningar är att han behandlar dem precis som de stängda (antar jag). Han skriker, skäller och ifrågasätter sina spelare på löpande band och oavsett om man tycker att "tough love" är rätt eller fel pedagogik (ett annat avsnitt för övrigt), så blir det i alla fall ett väldigt ärligt anslag i träningen som därmed blir ganska avskalad och naken. "Inga krusiduller, så här gör jag!", och åskådaren får en möjlighet att verkligen komma programmet in på bara benet.

Sedan Caliparis Memphis spelade final mot Kansas Jayhawks 2008 har hans dribble drive motion förändrats ganska radikalt. En stor skillnad är spelarrörelsen som jag inte tyckte var lika flytande de tidiga åren och som nådde en peak säsongen 2012, när de vann NCAA. Detta året hade han inte bara en osannolik skara spelare i truppen och idag tog jag fram en gammal träning som jag har med dem. Vad sägs om dessa spelare: Anthony Davis, Terrence Jones, Maquis Teague, Doron Lamb, Darius Miller, Kyle Wiltjer, Ryan Harrow och  Michael Kidd-Gilchrist. Alla dessa hade ren NBA-potential men det är i och för sig inget unikt i Lexington. Däremot var enkelheten i viss mån unik. Enkelhet. Ett så huvudstupa dumt ord! Finns det något som är enkelt och hur kan det bli enkelt i en kontext med totalt 10 spelare och ett tusentals olika alternativa händelseförlopp? Men enkelheten satt i grunden i förmåga att:

1. Ha multipla attackspelare på planen samtidigt
2. Ha minst 2 skyttar på planen samtidigt
3. Ha ett spelintelligent lag som i grunden kan göra två läsningar utan boll

De använde inte alls speciellt mycket screens och deras entries bestod i stor del av att öppna en/ två vinklar att attackera korgen och jag anser att detta laget på många sätt är det mest lysnade exemplet på DDM någonsin, med viss konkurrens från år 2009. 2010-2011 var mer komplicerta och mer screenaktioner bort från boll präglade mycket av deras spel, även om deras grundmönster var det samma.

2013-2014 kan man dela upp i två faser. Den ena var inte speciellt underhållande och var långa stunder ganska långt ifrån dne filosofi som Caipari spelat de senaste åren. Spelet gick ut mer på inside-out, istället för outside-in och rörelsemönstren kom inte lika flytande. I mitten av säsongen släppte dock en spärr och Calipari sa att det berodde på assisterande coach Payne som en dag påpekade att han trodde att spelarna behövde lira mer. De gav Randle en mer flytande roll och speedade upp bolltempot och hans anfallssystem var tillbaka igen. Det räckte hela vägen till finalen i March Madness.

I år blev man topp 4 men förlorade där mot ett, som alltid, lugnt, metodiskt och välspelande Wisconsin. Bröderna Harrison fick mycket skit för att de inte matat bollen inside tillräckligt mycket. Det kan vara befogad kritik men jag tycker att deras enorma size blev en gåva och förbannelse. Spelet blev mer NBA-influerat och man hade längre snittlängd än NBA-lagen! Varje pluton hade två insidespelare och de ledord som Calipari byggt sin 2000-talsfilosofi på, tycker jag fick sig en törn. Inte att dte var fel, men jag tyckte att det påminde mig mycket om lagets tidiga spel förra säsongen. Det blev stillastående och man spelade egentligen aldrig speciellt bra. Det var den sjukliga talangnivån som vann matcherna och Cals spel bestod i ytterst begränsad mån av DDM.

Jag tror att Kentuckys gåva och förbannelse är samma sak. De får varje år nya superrekryter som försvinner och för att tävla behöver de behålla betydelsefulla spelare. Att Terrrence Jones stannade så länge var viktigt för laget och i kombination med att de gavs ganska mycket frihet, tror jag att smarta spelare fick utmärkta möjligheter att blomstra. Jag tror att Calipari lät spelarna måla tavlan och det, i kombination med en nästintill slagsmålsstämning på träningarna är nog signifikant för vinnande lag.

Tack Växjö Ravens för en fantastisk tid

God dag alla Ravensspelare, - ledare och entusiastiska fans!

Det är med ett visst vemod som jag skriver dessa rader till alla som på något sätt är involverade i klubben. Jag har haft en otrolig resa i Växjö. När jag kom hit för fyra år sedan fanns ingen herrbasket och det kändes som att även damverksamheten var på väg nedåt. Jag flyttade hit tillsammans med min dåvarande flickvän (numer fru) och min vapendragare samt närmsta vän Niclas från Örebro, där jag säsongen tidigare provsuttit ligabänkar och värmt upp på Sveriges finaste parkettgolv genom hela detta avlånga land. Det var dags att börja studera och Växjö blev platsen. Jag var med i uppstartandet av Araby Tigers men även sammanslagningen till Växjö Ravens; den stolta förening som vi är en del av idag.

För ett par veckor sedan hörde man av sig från Malmö och undrade ifall jag ville bli en del av deras  verksamhet. Klubben hade ett par lag som behövde coach och assistans. Jag blev givetvis smickrad av erbjudandet men det var också mycket splittrande, eftersom jag trivdes i Växjö med mina fantastiska lagkamrater och spelare. Men jag är en person som alltid letar efter möjlighet att tävla och lockelsen att få tampas i turneringar och USM, var ett erbjudande som jag blev rädd att jag skulle ångra i resten av mitt liv om jag tackade nej. Därför vill jag nu annonsera att jag tyvärr till hösten inte längre kommer att vara en del av Växjö ravens coachstab.

Det finns så många minnen att lufta. Min första träning. Då var jag inte en speciellt bra coach men jag hade mycket passion och ambition att bli bättre, vilket jag också blev. Vi var två personer i hallen, varav jag var den ena. Vi båda är fortfarande aktiva förövrigt! Ett par träningar senare var de uppemot 20 och vår verksamhet växte snabbt, vilket förstås gladde mig och Ni , alla spelare, pushade mig att hela tiden vara uppdaterad och bli den hårdast arbetande coachen jag möjligtvis kunde vara. 24 timmar till mitt förfogande - Let's go to work! "Hårt arbetande" är precis vad jag vill definiera mig med och begreppet är en stor del av min identitet. Häromdagen såg jag över hur mycket pengar jag investerat i sporten, i form av utbildning och den siffran var i efterhand astronomisk men värd varenda öre, med tanke på hur glad jag blivit när er utveckling synts!

Jag har alltid försökt att utmana er på olika plan och om ni arbetar hårdare än alla andra på och vid sidan av basketplanen, har Sverige snart en uppsjö av nya basketproffs men även proffs i livet rent allmänt! Min personliga övertygelse är att vinnare är något man är i djupet av sin själ och det sitter inte i vilka betyg man uppvisar eller hur många matcher man vinner, utan snarare hur man tar sig an med- och motgång samt vilken inställning man har till livets alla utmaningar . En av mina mest betydelsefulla mentorer lärde mig en viktig läxa med citatet: "are you gonna give up and give in or are you gonna get up and get in?" Ta gärna med er det citatet, både när det går bra eller dåligt men också när det går precis som vanligt! "Every set back is a set up for a come back!" har någon annan sagt och det är inte heller ett så dumt sätt att se på det, tycker jag!

Det bästa med att vara verksam i Växjö Ravens var friheten att få hitta min egen identitet. Det är så lätt att man sätter trådar i sina coacher eller spelare och låter dem vara som marionetter, men så var aldrig fallet här. Jag fick utveckla den stil som jag ville och även om denna är långt ifrån klar, fick jag grunden och de första våningarna i Växjö. Här hittade jag mina sätt att lära ut försvar och vilka principer jag ansåg vara mest adekvata för min personlighet och även mitt sätt att se på anfallsspel samt transition, ja med andra ord fick jag en personlig syn på basket här.
Styrelsen: fortsätt att pusha utvecklingen och kom ihåg att basket växer där den är, bara det finns engagemang som korrelerar med sportens potential.

Var sak har sin tid och nu är det dags för mig att söka nya utmaningar men det är förstås mycket tråkigt att lämna Växjö, samtidigt oerhört inspirerande att få bli en del av Malbas verksamhet.
Malbas har nämligen varit en klubb som jag under ett par år tänkt att det vore spännande att coacha i, så när de hörde av sig blev det lite som ett tecken på att det fanns en tanke med allt. Det är vad jag hoppas i alla fall!

Avslutningsvis vill jag tacka hela klubben med föräldrar och supporters för en fantastisk resa. Jag kommer tillbaka så ofta jag kan och även om jag inte längre bär med mig loggan på mitt bröst, har den gjort så starka avtryck att den etsat sig fast i mitt hjärta och där kommer den stanna för evigt.

Tack Ravens. Tack för att jag fått arbeta med er och ni spelare, klubbledare och coacher: bär upp korpen med stolthet. Det har jag gjort och det kommer jag alltid att göra.

Håll höjden, så håller jag ribban!

1-2-3- RAVENS!

Kritiskt kontra kreativt förhållningssätt

Nu faller tidens anda på ordentligt. Att förhålla sig kritisk ligger sannerligen i tiden och varenda läroplan vill utveckla elevernas förmåga att tänka kritiskt kring information och dylikt. Detta handlar inte bara om skolans värld, utan informationssamhället i stort. Det har även nått basketen och egentligen är innebörden inte så mycket mer än vad man lärt sig inom didaktiken sedan dess födelse. När, var, hur och varför, ni vet jag har skrivit om det tidigare om ni vill läsa mer om detta förhållningssätt. I veckan hade jag en diskussion med en vän om just kritiskt förhållningssätt. Det fick mig att tänka tillbaka på ett tidigare inlägg som behandlade just detta och jag fördjupade mig i viss litteratur kring basketkritikens ljuva genre. Det var inga dumma idéer alls som presenterades men problemet med denna inställning var att det kritiska synsättet ofta inte alls tog ställning till de didaktiska frågorna utan fokuserade enbart på helheten och inte delarna. Detta ansåg jag var en brist, för att kritisera en helhet utan att dissikera cellerna som bygger upp något, är för mig ganska ointressant, eller i alla fall ofta irrelevant.

Istället tycker jag att man kan tweaka lite och prata om ett kreativt förhållningssätt. För mig handlar det inte så mycket om att vara kritisk eftersom detta ofta tenderar att handla om att såga något som någon annan gör. Istället kan man förhålla sig kreativ till det, då detta tenderar bli betydligt mer lösningsfokuserat och kan sätta igång hjul, snarare än att konstatera att man inte gillar något. Det blir stopp i maskineriet och till slut stannar det. Jag tycker mig vilja ha ett kreativt förhållningssätt och försöka leta sätt att förädla och förbättra. Att kritisera något för kritikens egen skull, eller att sätta sig över vissa teorier eller idéer tror jag gör mer skada än nytta. Inspireras istället och forma om så att det passar just dig. Det behöver kanske inte heller passana någon annan men det gör ingenting alls!

Kanske blir slutresultatet det samma? Ja, kanske blir det så och ett ord gör ingen skillnad men jag får för mig att det i alla fall kan  hjälpa mig lite.

Stora utmaningar näst på tur

Jag är ganska morgonpigg men det här är inte standard. 04.41 är bara accceptabelt när man jobbar natt och om ett par timmar stämplar jag ut, sätter mig på cykeln, tar ut hunden, sedan slocknar jag. Det finns många fördelar med att jobba natt. Det finns också en del nackdelar men nätter som är lugna är väldigt bra, för då kan man sätta sig in i saker ordentligt. Jag har spenderat timmar med att planera min höst. I förra veckan blev det nämligen klart att jag lämnar Växjö för att börja coacha i Malmö istället. Det var mitt livs i särklass tuffaste beslut. När jag gick ut ur gymnasiet hade jag en del erbjudanden som spelare men de var inte i närheten av så jobbiga som detta. Då hade jag egentligen nästan bara mig själv att tänka på, nu hade jag familj, samtidigt som jag trivdes bra i Växjö. Men utmaningarna, tränings- och läromöjligheterna var så inspirerande att det inte fanns möjlighet att tacka nej, framför allt inte i kombination med det fantastiska bemötande som Malbas gav. Jag har sällan sett sådan tillmötesgående metodik och det kändes att de var genuint intresserade av mig, mitt välbefinnande och att jag, med mina ambitioner, personlighet och filosofi kunde passa in i klubben.

På lediga stunder och nattpassen sitter jag och planerar säsongen samt beskådar material som jag tror mig kunna ha användning för. Utan att gå in för mycket i detaljer än, så vill jag att vi ska spela snabbt. Snabbt utav bara helsike och vi ska vara aggressiva på båda planhalvorna. Mitt mål är att vi ska vara sex man på planen både i anfall och försvar. Jag vill att motståndarna alltid ska känna att de är en man mindre och tror att det är möjligt att spela en sådan basket, men den tar lite tid att hitta. Däremot är pace och space viktiga ledord för att nå denna form av totalbasket och arbetet med att hitta vägar som kan leda oss rätt fortsätter!

Lärofilosofi del II

Ärlighet - För att kunna nå framåt behöver man mötas av det värsta/bästa som finns; nämligen ärlighet. Jag har länge tyckt mig vara ärlig och har kanske varit det men tack vare en slags "konflikt" med nästkommande term har sanningen  ibland "modifierats" lite för mycket, vilket gjort att jag kanske tappat bort mig själv och inte varit fullt så bra på att säga va dsom behövs sägas. Detta nyckelord har växt fram och jag är betydligt bättre på det idag ä för ett år sedan! Jag insåg het enkelt att det inte gynnade mig som person eller coach och det gynnar definitivt inte spelaren som ville bli bättre om jag inte var redo att presentera de negativa aspekterna så nakna som de faktiskt är - men nästkommande nyckelord gör att ärligheten gynnas.
Vi behöver vara ärliga för att kunna leda spelare rätt och även om ärlighet inte alltid går hand i hand med det man själv tycker/ anser sig vara, hjälper det oss alla i det långa loppet. Mig som coach, dig som spelare och vi som lag. Men ärlighet är också något som man dagligen behöver ifrågasätta och att "veta vad man ska göra" och faktiskt göra är två helt olika saker som realiseras genom reflektion över mig själv.

Positivism - Det här är min grundinställning och det reflekteras i allt jag gör. Jag vill alltid vara positiv och det är för mig en styrka som människa, tränare, lärare och coach. Det betyder absolut inte att man är naiv, men det betyder att jag alltid försöker se på saker och ting med ett synsätt som tillåter mig att staka ut förbättringspotentialen i det som beskådas. Positivism handlar också om energi som jag vill ha i hallen. Det ska kännas att det är utmanande och att alla som är i hallen vill vara där. Det finns inte mycket dåligt i drillväg om ni frågar mig, men en drill jag använder ytterst spparsamt är "idioten" eller "suicides". Jag gillade den inte som spelare och är inte speciellt förtjust i den som coach. Ibland testar jag dock mina spelares inställning och atmosfären i slutet av träningar genom att ge dem valmöjligheter. Efter vissa träningar har jag gett dem som vill möjlighet att köra en sprintövning i slutet. Jag vågar påstå att 100% av dessa gånger har hela truppen sprungit. Det låter kanske inte så speciellt, men för mig är det speciellt för det spelaragerandet går igen i så många av mina ledord och jag tror att en negativ träningsatmosfär sällan bäddar för sådana spelarageranden.

Kontinuitet - Mitt sista ledord handlar om processen - det kortsiktiga som leder till det lågsiktiga. Relationen mellan delarna och helheten. Spelare måste ges många chanser att upprepa det som de lär sig och det kan ta en hel säsong innan en spelare behärskar det i match. Ge spelare möjlighet att lära sig, utveckla, justera och finputsa det som de lär sig och jag vill inte vara en frisersalongcoach (tack enny Atkinson för det uttrycket). Med andra ord en sak i taget. Jag tror att jag kan tusentals olika moves. Pivots, reversepivots, shuffledribblingar, Pro Hops, Dream Shakes, Shift dribbles, shift dribble hop backs, step backs, reversedribblingar, ögonfinter, hesitations, stutters, saxcrossovers, pushcrossovers, Jabs, rocker steps, Sweeps, sweep-skott... ja listan kan fortsätta men det spelar ingen roll om jag inte lär mig att utnyttja dem vid rätt tillfällen. Hellre tre moves att göra bra än att kunna femtusen saker men inte behärska någon. Detta kan man se så många exempel av på matche roch i träningsanläggningar. Du ser den där spelaren som ser ut att kunna allt men så fort matchen startar kan inte ens en dribbling tas utan stegfel eller turn-over. problematik? Frisersalongsproblematiken!!

Lärofilosofi del. I

Det finns vissa utrymmen som inte är helt utforskade, vare sig i basket- eller lärarutbildningen. Mycket av det man arbetar med är strikt akademiskt och fullt av "Bör" samt problematiseringar. Det är inte speciellt konstigt, för är det något man lärt sig av den akademiska värden, så är det faran i att vara säker på sin sak. Det brukar resultera i verbala sabelhugg och sågningar som får den mest sturske att vrida på sig av skammens pinande pisksnärtar. Problemet med att alltid vara strikt akademisk är att man tappar lite praktisk grund att stå på, när man väl kommer ut. Detta anser jag kan drabba såväl universitets- som basketstudier arrangerade av SBBF, då tänker jag förstås främst på steg-utbildningarna. Inte under några omständigheter bör de försvinna, tvärtom så är det akademiska ytterst viktigt men det behöver kompletteras av praktik. Och i min praktik har jag försökt utveckla en filosofi som jag använder mig av när jag arbetar med färdighetsträning.

Min lärofilosofi bygger på praktik, egna lyckanden och misslyckanden, de kunskaper som jag fått genom officilla utbildningar såsom Impact Basketballs tränarprogram men också genom otaliga timmar av inofficiell utbildning med PDF:er och videos signerade Shaka Smart, Billy Donovan, John Calipari, George Karl och listan kan göras hur lång som helst. Det är inte fel att inspireras. Inte att sno heller för den delen, bara man är tydlig med var man fått det ifrån.

Min lärofilosofi, det vill säga hur jag ämnar att lära ut basket, byggs upp kring åtta nyckelord som jag alltid försöker bära med mig. På basketplanen givetvis men faktiskt också vid sidan av den, för de är ett utmärkt navigationsredskap för mig. Kommande två inlägg skall ta upp dessa och beskrivningarna kan komma att förändras med tiden: en återkommande fara i mina blogginlägg! :)


Uppskattning - Både jag och de som är i hallen med mig behöver uppskatta det vi håller på med. Det är en gåva som vi delar och denna ska vi tillsammans göda ytterligare. Om det är någon i hallen som inte uppskattar det vi gör bör denna lämna platsen, oavsett om det är jag, en förälder eller en spelare. Ta en paus - gör något annat men här ska du inte vara! Positiv energi frodas av delad uppskattning!

Entusiasm - Det måste finnas en ömsesidig respekt och entusiasm för hela kontexten och den process som det är att bli så bra som absolut möjligt är. Man behöver förstå skillnaden mellan att inte kunna och kunna något samt att charmen med sporten är att man aldrig kan lära sig att bemästra någon del av den. Med andra ord kan man alltid bli bättre på allt och detta faktum behöver man älska och ta sig an med stor entusiasm.

Kamp - Det finns inget värre än en tyst hall eller ögon utan glöd. Det måste finnas eld och spänning i luften för att tillsammans kunna växa. Det måste vara en kamp och en förståelse för korrelationen mellan kamp och utveckling.

Ambition - Ha alltid något att sträva mot och gläds åt nådda mål. Ambition är som en lykta i ett  mörker, det är den som lyser upp vägen som tar oss till målet. Det här är också hunger att alltid försöka snegla på nya saker, moves och dylikt och anteckna lite, för att så småningom lägga till något nytt till kunskapsbanken. För mig som coach handlar det om att studera spelet men också andra faktorer såsom ledarskap, matematik eller helt andra saker och ämnen. Allting kan bidra med något nytt och ambition hjälper mig att fortsätta utforska samt hålla mig hungrig.

Ödmjukhet - Ett ganska svårt ord att beskriva, för det missuppfattas gärna. Ofta  ställs det som någon motsats till Swagger och självförtroende, men det är det inte för mig. Ödmjukhet handlar om tacksamhet och hör ihop med uppskattning. Jag ska vara ödmjuk inför mig själv och andra och inse att basketgåvan måste vidareförmedlas och att jag inte räds att dela med mig av min kunskap men också att jag är mycket öppen för att ta in nya saker och tillåta mig att lära utav andra. Gillar jag det inte så kanske det inte passar mg just nu men kom ihåg vad det var för det kan behövas senare av någon anledning.
Är man inte ödmjuk inför andra tror jag att man är dödsdömd som såväl spelare som människa och coach, men det betyder inte att man inte ska tro på sig själv - tvärtom! Tro på dig själv till 100 % men ha ett öppet sinne och var tacksam mot allt och alla som vill dig väl. Då är det lättare att utveckla "rätt" swagger som inte bygger på att vara en "fake thug". Det kommer då sitället från hjärtat, inte från hjärnan och tro mig; det märks vart Swaggern kommer ifrån!


Nästa del tar upp mina sista ledord. Stay connected!

Tackar för förändringens sköna bris

Jag skulle vilja tipsa fler om att blogga. Många är väldigt skeptiska till bloggar och jag är inte alls oförstående för kritiken eftersom det kan vara både exhibitionistiskt, nihilistiskt och listan på dåliga -ismer kan göras lång. Det krävs lite mod eller dumdristighet att släppa ett par av sina spärrar och kasta sig ut i det virala. Det fina är att man själv bestämmer om vart spärrarna ska sättas. Gällande basket, har jag valt att sätta dem ganska högt. Jag vill skirva av mig, kasta ut linor utan ankare för att inte fastna någonstans med risken att folk uppfattar mig som spretig, ordbajsande, ja listan kan ännu en gång göras lång.

Idag gick jag igenom gamla inlägg och det var en resa i mig själv. Jag fick se min egen förändring rakt i vitögat och det är skrämmande... det är inte främmande att man skäms lite emmellanåt. Har jag verkligen sagt så här? Vad arg jag låter!

Men allt detta är bra för dte genererar självkännedom. Jag inser att jag är en kritisk person, precis som jag var för fyra år sedan men att jag blivit bättre på att nyansera mig och mina tankar. Allt behöver inte vara svart eller vitt och min egen mun samspelar mycket bättre med min hjärna. Hjärnan styr kroppen bättre och jag försöker i alla fall säga saker som snarare handlar om att öppna frågor istället för att stänga. Mina ord och ställningstaganden är inte det viktigaste, utan det viktigaste är att de får luftas och att jag får möjlighet att ta ett ställningstagande som kanske passar mig. Ingen behöver övertygas längre och det här är en ganska skön insikt att slås av. Det känns som en mognadsfas och en trygghetsindikator, både för mig som coach och person. Ett mer öppet sinne är bara av godo! Men räds inte ert eget förflutna! Det kan vara fjantigt, pretentiöst, egocentriskt, ledsamt men det är DU och det gör det viktigt, om inte annat för förståelsen av sig själv!

Kvinnor på väg in...

Förra sommaren startade Gregg popovich något stort. Han anställde en kvinna i sin coachstab och det blev hyllat. Denna sommar vann Becky Hammon NBA Summer League, vilket i och för sig inte säger speciellt mycket om hennes kompetenser eftersom sommarligan är minst sagt en ganska speciell spelform, som i stor del handlar om showcase. Däremot markerade vinsten något viktigt. Förutom Hammons förmåga att skapa relation till spelare, visades också hennes förmågor att utveckla spelare. Jag tror att hon absolut kommer vara head coach i NBA inom en snar framtid. Och fler kvinnor följer. Nu har George Karl kallat in Nancy Lieberman. Jag har sett begränsat med material av henne men jag vet att hon var med på en gammal Better Basketballvideo.

Jag tror att det här, själva tendensen, är kanonbra. Basketsporten fusioneras ytterligare och blir mer transparent. Jag har jobbat med såväl kvinnliga som manliga coachkollegor och har inte lyckats se några som helst skillnader som är bundna till vare sig biologiskt eller socialt kön. Mer mix i coachvärlden är något bra och ytterst välkommet!

Mest spännande lag att beskåda kommande säsong

Mitt hjärtelag kommer alltid att vara Lakers, det har jag nog påpekat ett tusental gånger men det är inte alltid så kul att hålla på ett lag som är på väg käpp rakt åt helskotta. Lakers påminner mig om gamla Sovjet. Nepotism och rädsla för nytänk har kört klubben rakt ned i en ravin. Väl där nere går en flod med en enorm centriful, rakt in i jordens mitt. I mitten till mitten är Lakers. Där sitter Jim Buss i sin keps och skäms. Eller? Nej, nu är jag väldigt hård och pessimistisk men det gör så fasligt ont att hålla på ett lag som är så långt ifrån showtime, när det finns så många andra lag i NBA som verkligen skriker showtime.
Med andra ord är det inte något fult i att snegla lite, kanske dreggla lite över andra lag som jag tror kommer vara riktigt underhållande.

Bland dessa lag finns förstås storheterna Golden State Warriors, Rockets och Spurs. De först och sistnämnda är nog favoriter att vinna hela alltet i år. Rockets kommer springa och vara roliga men frågan är om det räcker i en stenhård väst. De lag som jag verkligen ser fram emot är lag som jag fastnade för redan förra året - mycket tack vare potential men också som ett resultat av personligheter jag gillar. Flip Saunders har jag tyckt om sedan tiden med KG. Hans matchup-zon imponerade stort på mig här om året. Jason Kidd har jag alltid älskat och idoliserat som spelare och det blev inte annorlunda som coach. Han är fenomenal, God darn it!
Wolves och Bucks är med andra ord två lag som jag frenetiskt kommer att följa i år. Det ska bli riktigt kul att se dessa unga upcomers ta NBA med storm.

Sedan tror jag att ett helt Thunder kommer vara livsfarliga precis som Mavericks kommer att vara gedigna...OM de är friska...eller om Tomten finns på riktigt.

Players first

Girigt har jag satt i mig det ena materialet efter det andra denna sommar. I slutet av säsongen, i ett klassrum i Göteborg medan mina spelare var på Liseberg faktiskt, punktade jag upp vad som vore bra att kunna till nästkommande säsong. Bland annat kom jag fram till att jag kände mig osäker på pedagogiken och vilka poänger som behövdes för att kunna driva en framgångsrik zon. Som vanligt, när man är hungrig och ska handla, blir det lite för mycket. Jag ville veta allt om alla men bestämde mig istället för att fördjupa mig i en av zonerna och utveckla min egen pedagogik gällande denna. Sedan bestämde jag mig för att i alla fall behärska och jobba med ett junkförsvar. Dessutom skulle jag läsa en bok... eller snarare 6 böcker.

Players First är skriven av den coach som kanske satt tydligast spår i mitt coachande, nämligen John Calipari. Det är en bra bok som ger fin inblick i hela hans filosofi och hur de jobbar på Kentucky. Ganska snabbt förstår man att Cal är en idéspruta som är en nagel i ögat på många och jag insåg också att den "svenska jantelagen" inte är svensk, utan universal. Går det bra för folk vill man gärna sätta käppar i hjulet för denna, leta brister att utnyttja. något som Calipari fått erfara sedan sin tid på UMass. Där leddes han av en ung Marcus Camby som gjorde ett ordentligt felsteg när han tog emot pengar från en person och som kostade universitetet sin Final Fourplacering. Cammby skämdes så mycket att när han draftades skänkte han de summor som hans agerande kostat universitetet. Calipari högaktar Camby och poängterar att det är en omtumlande situation för många unga att befinna sig i och att dåliga beslut ganska lätt kan fattas i dessa lägen. Calipari är en förlåtande person och det blir tydligt i både intervjuer och hans bok.

Men detta har gjort att Calipari av många ses som en man i en svart hatt och hans framgångar både på planen och i rekryteringsprocessen, samt NBA-draften gör det inte bättre. Folk letar efter fel men sedan incidenten med Camby har inget lyckats fälla Calipari eller hans spelare, trots NCAA:s tappra försök. Det märks också att Calipari inte har mycket till över för NCAA:s organisation, även om han poängterar att dne gör mycket gott för många.

Mest intressant tycker jag det är att höra vad Calipari letar efter bland personal och spelare. En bra parallell som han använder är att han gärna ser sina assistenter ta mat från hans tallrik men att han sparkar folk om de lägger till mat istället. Han menar att varje coach har ett ansvarsområde och detta ska de ta hand om. Om det exempelvis är problem med en buss, vill inte Calipari veta detta, utan han förmodar att denna coach fixar det på egen hand. Det tycker jag är ett bra sätt att se på det - var och en tar hand om sina problem. Coachjobbet är 24/7-syssla och varje träning ska utvärderas, spelare likaså, motståndare ska analyseras och detta är bara en pytteliten del av coachjobbet. Då blir det väldigt viktigt att hålla tallrikarna rena. Vikten av att dela upp sysslorna är med andra ord oerhört viktigt för en fungerande coachstab men det är minst lika viktigt att förstå att man ofta behöver kunna sköta sina sysslor på egen hand.

Man får också en bra bild av hur NCAA fungerar och detta kan emellanåt bli lite långtradigt men kapitlen som rör Cals filosofi och inblick i hans spelares funktioner, begåvningar och utvecklingsområden. Det är en mycket givande bok för föräldrar, ledare i företag, coacher men också spelare som kan få en bra inblick i vad som krävs för att spela på UK.

John Calipari & Michael Sokolove (2014). Penguin Group. USA: New York

Då var man gift och jag gör ett övertramp på min integritetsramp

Specialbeställd från USA och fantastisk på alla sätt. Min finaste inredningspryttel!

Igår vid den här tiden blev jag för första och enda gången i mitt liv en äkta make. Det var en otrolig dag med känslor likt en gott-och-blandat-påse. Lite nervöst, roligt, skrattbringande, tårfällande och listan kan fortsätta. Man har massor epitet att identifieras med och vanligtvis är mitt basketcoach/spelare men igår var jag make främst. För första dagen på oändliga dagar tänkte jag inte alls mycket på basket. Det var sällsynt och lite skönt! Mina tankar var precis där min kropp var.

Övertrampet är inget av radikal karaktär. När jag började blogga hade jag bestämt mig för att strikt och trofast hålla mig till basket men i och med att bloggen blivit mer och mer som en dagbok, blir jag i vissa fall, som detta, mer privat. Bloggen är fortfarande basket och det var mitt bröllop med ska ni ha klart för er! ;)
Basketen togs nämligen upp i en rad tal och nummer. Även andra saker och personer ( exempelvis min fru som var jätteviktig för bröllopet) nämndes förstås också frekvent men det hör ju inte riktigt hit. Det är ju trots allt min blogg om en del av mitt liv, men inte allt! Någon slags integritetsram måste kvarstå som jag lämnar frugan utanför.

Jag är helt slut idag och att somna inatt lär inte vara några större bekymmer. Jag borde skriva mycket mer men det orkar jag inte riktigt. Jag ber om ursäkt för dålig grammatik o.dyl. Som blivande svensklärare bör jag vara mer noggrann, titta igenom, korrigera men som ständigt "på flykt" orkar jag det inte, utan hoppas vara tillräckligt tydlig för att kunna göras förstådd. Jag tänker bifoga en bild för att visa lite, en litenliiiitenüberliten del, av bröllopets tema. Min passion mot skämmeslaget (men med en tokstolt tradition): Lakers. Jag ska inte skriva mer nu mendet lär komma mer så småningom. Det finns mer att ventileras. Exempelvis ett zonförsvar som jag kom att tänka på idag när jag plockade ut björkar från festlokalen.

Auf Wiedersehen!

Skallen, hjärtat och själen

Jag älskar böcker och betar mig igenom en ganska gedigen littertaurlista varje år. Jag gillar att stimulera olika delar av huvudet och själen, vilket innebär att ett flertal böcker läses parallellt. Ibland upp till fyra böcker samtidigt men oftast hamnar jag på tre. De blandas inte ihop eftersom de behandlar olika områden. John Caliparis bok Players First är snart utläst och detta är något som även Calipari gör. Liksom David Blatt men Cals ger dessutom sina spelare böcker som han tycker passar olika individer och sedan diskuterar han böckerna med sina spelare på sitt kontor. Litteraturen är bra för inspiration och utveckling.

Idag är en bra dag. Jag ligger i en bäddsoffa och chillaxar inför morgondagen. Jag gifter mig nämligen imorgon i Axbergs församling och det känns stort. Äktenskapet är snarlikt lagskapet på många sätt. Man måste hänge sig något större av ett inre driv och helst inte av måsten. Att våga vattna sin nära/ sina nära för att uppnå något större tillsammans. Det är fantastiskt och jag ser fram emot det. Hängivelse är bland det finaste som finns när det rör positiva krafter och i ett lag är hängivelse till laget det som skiljer toppen från alla andra. Som coach är det den största utmaningen man kan utsättas för och i ett förhållande måste man förstå innebörden av det och leva den dagligen. Jag tror att många av de bästa coacherna lever hängivelse. De håller fast vid sitt och står stadigt i dte civila, liksom på planen. Det vill jag också försöka att göra i så stor mån det bara går! Om man velar mycket i sitt eget, lär det se likadant ut på planen. Jag tror på sambanden och kontexter som något viktigt och att de inte sällan följer mönster.

Nu ska Joni Mitchell få mig att somna snart. Imorgon vid den här tiden är det fest och glädje! Idag är det lugnet före stormen.

Den mentala aspekten av vår sport

Igår natt satt jag uppe och diskuterade basket med min närmsta. Vi behandlade ett flertal ämnen men ett av de diskuterade ämnen var den mentala aspekten av basketen. Den här ligger mig väldigt varmt om hjärtat.

När jag var liten hade jag basketrelaterade mentala problem. Det gick så långt att en match mot Högsbo 88:or skällde min coach ut mig i en Time-out och frågade mig varför jag var "så j*vla bra på träning men inte vågade något på match?". Det var en bra fråga och jag kunde inte besvara den förrän jag var i 20-års åldern. Väligt många av mina basketår har jag gått på halvnivå i anfall. Jag tog enorm stolthet i mitt försvar bland annat på grund av den anledningen - jag älskade att vara på planen men kom inte loss i anfall. Det tvingade mig att stänga ned folk i försvar och har absolut i alla fall hjälpt mig i mitt sätt att spela basket.

Just att "Komma loss" i anfall är ett problem för många spelare runt om i världen. På något sätt har jag kommit att utveckla respektabla förmågor på att se folks talang (även om det förstås finns otaliga människor som gör detta ännu bättre) - den inneboende talangen som ibland är lite dold för ögat - som ett resultat av min egen mentala utveckling och tidiga problematik. Och mitt tips är framför allt att aldrig ge upp och att jobba aktivt med sig själv och sina tankar.  Det är något grundläggande! Men jag tror även att mental träning lätt blir felriktat och kan leda till kontraproduktivitet, det vill säga om man hela tiden intalar sig att "man vågar", "man kan!" etcetera, kan vissa istället stärkas ytterligare i sin självbild att de inte kan.

För att komma ur en mental slummer behöver man våga pusha och våga utmana sig själv. Att träna hårdare var något som fungerade för mig. När jag visste att jag kunde tävla med vem som helst, blev spelet enklare. När jag lärde mig att skjuta slutade jag tveka på att lossa bössan, när jag lärde mig att passa av bollen i attacken började jag använda detta och jag blev därmed mer svåspelad. Jag tycker att mental träning handlar om att "grinda" - att lära sig älska det smutsiga i att bli bättre. Att vara kontinuerlig, effektiv och målmedveten i sin träning. Men vi som coacher måste också uppmuntra spelare att lämna sin bekvämlighetszon och inte låta våra spelare med stor potential hålla tillbaka sig själva. Försök att skapa förutsättningar att ge förtroende och sätt dem i positioner att lyckas och det kommer vara en övergångsfas som många gånger kan bli rätt "ful". Det kommer bli lite turnovers och dåliga beslut men denna epok blir otroligt viktig för spelarens fortsatta karriär som dessutom på lite sikt kommer hjälpa laget och spelaren ytterligare.

Det finns förstås betydligt mer saker att förhålla sig till och knep att använda för att utveckla spelares mentalitet och psyke men det lämnar jag nu och tar med mig till golvet istället!

En ny Space Jam planeras och superstjärnan känns självklar

Äntligen!! Eller?

Jag minns när första Space Jam kom ut. Det var på tiden då jag inte hade mycket till övers för basket, trots att mina grannar tycktes gilla sporten. De hade en korg och boll och de var ganska duktiga på att hiva i bollen från distans. Jag minns hypen. Man fick bilder i Kellogg's Corn Flakespaket med bland annat John Stockton och MJ var ett varumärke som dominerade världen. Han var världens största atlet.

Nu, 20 år senare är det dags för en uppföljare och att Lebron ska vara superhjälten känns lika självklart som det gör ont i Kobes hjärta. För alla spelare är detta en drömroll att spela för det handlar inte bara om basket; det handlar om världsdominans. Total makt över idrott, musik och multikulturell pondus. Påverkan som skickas ut till en hel värld. Trots att Space Jam egentligen inte är en senationell film är den kult och den förändrade något. Basketen fick sig en uppsving och det är dags nu igen! Jag vet att i samband med Space Jam hade till och med min hemort á 10 000 invånare ett basketlag. Drömmen och det ultimata beviset på en Cookes förändring vore om det skedde igen!

Förmodligen kommer 12-åringar idag köpa Lebron Space Jams om 15 år och snöra på sig. Förmodligen kommer en ny generation märkas av den nya kulturen.
Förmodligen kommer detta att markera en ny era.
Eller så går det käpp rakt åt fanders, o hemska tanke!
Jag hoppas på något nytt! Något in your face möter The grind! Monstars mot Looneys!

Två viktiga predictions:
Ledmotiv: Jason Derulo & Wiz Khalifa (Det blir inte alls i stil med I believe I Can Fly, utan betydligt mer uptempo)
NBA-spelarna vars talanger blir snodda: Steph Curry (beror på hur inblandade Nike är i produkten), Anthony Davis, Chris Paul, Blake Griffin och Gordon Hayward (förutsätter att handlingen är något liknande men jag är tvekis på den punkten)

Spelets evolution - nästa steg?

Om man ser basketsporten som en kronologi med nedstamp ungefär var tionde år, märks det väldigt tydligt att spelet förändras markant. I år blev det officiellt att "small ball" var det nya, även om den termen är missvisande. Skill Ball vore ett mer lämpligt namn eftersom lag tenderar att spela sina mest skillade spelare, snarare än en position. Pat Riley, har jag refererat till förut men på en clinic för nästan 10 år sedan sa han att i framtiden kommer de fem mest skillade spelarna spela, oavsett position. Det blev definitivt i år i och med Warriors finalseger men som jag tidigare nämnt började det med D'Antoni. Vad är nästa steg i basketens utveckling? Jag tror att bigs kommer att bli mer och mer skillade och morgondagens, kanske till och med årets upplaga av NBA draftees kommer behöva kunna försvara guarder. Anthony Davis kan det redan, Cauley-Stein och Towns med flera likaså.

Även om basketen tenderat att bli "mindre" kommer stora skillade alltid gå före små skillade men fram tills ess måste de stora komma ifatt gällande skill level. En dag, kanske denna säsong, kommer en Big Guy komma och förändra spelet. Då behövs det någon som kan försvara honom och innan vi vet ordet av poppar det upp fler liknande spelare. Kanske är Anthony Davis denna spelare?

Idag kan jag slutligen titulera mig som Impact Player Development Specialist

Idag slutförde jag sista delprovet som handlade om näringslära och som officiellt gjorde mig till "specialist" (ödmjukast, tar jag detta ord i min mun och det kan förstås problematiseras, konkretiseras och allt sådant) inom spelarutveckling, licenserad av Impact Basketball. Impact Basketball är en amerikansk basketakademi med tre skolor utspridda i Las Vegas, Florida och Kalifornien men den mest framstående av dessa är den i Las Vegas som varje år fylls av draftees, all-stars och alla möjliga spelare som vill förbättra sitt spel. Porzingis, McCallum, Kawhi Leonard, Garnett, Lowry och Billups är bara några av de spelare som spenderat tid i deras hall.

Jag bestämde mig för att gå den här utbildningen av ren passion för sporten och att jag hade några kronor över som kunde spenderas på utbildning.
I utbildningen fick jag bland annat lära mig om styrketräning, näringslära, periodisering, sekvensering och mental träning. Varje delprov avslutades med ett test, där man skulle klara 70 % eller över (förstås) för att bli godkänd.

Eftersom just spelarutveckling är något som jag tycker är så vansinnigt viktigt och som jag ägnar mycket tid med att fundera över, låg denna utbildning helt enkelt perfekt i tiden för mig.

Förbered spelarna för att peaka

Förberedelser är en av de viktigaste aspekterna av coachande och spelande, oavsett idrott. Om man bryter ned allt till sin kvintessens, anser jag att det handlar om vilka mål som är aktuella (sätt dessa och arbeta med dem) samt hur vi förbereder våra spelare till att peaka. Problemet är att begreppet peaka sällan tidsbestäms och vi missar att lägga till ".... vid rätt tid!" efteråt. Hur gärna både spelare och coacher än vill det, så kvarstår faktum att det är omöjligt att peaka 12 månader om året. Det går inte på grund av att våra kroppar har begränsningar hur gärna vi än vill komma bort från det. Varenda en av årets månade behöver därför struktureras noggrannt och respekteras därefter för att undvika att spelare blir uttröttade, slitna och i värsta fall förstås skadade. Det handlar inte bara om kroppen utan även knoppen.

Exempelvis behöver jag som coach fundera på hur jag lägger upp sommarmånaderna. Sommarmånaderna kan delas upp i två perioder - offseason och preseason. Under offseason ska spelaren kanske gå upp/ned i vikt, jobba på sitt skott efter dribbling, hållning eller kroppskontroll, ja listan kan förstås göras lång på vilka eventuella aspekter man vill jobba på med olika spelare. Men att förstå de olika periodernas innebörd är viktigt, för om säsongen startar i oktober och man exempelvis i september har en spelare behöver gå upp/ned i vikt, så ökar risken markant för skador och fokus behöver förmodligen läggas om från vad som tidigare varit planerat. Respektera månaderna eller ännu viktigare: respektera spelarna!

Spelarna ska med andra ord inte vara i bäst form i september-oktober. Hur ofta har man inte sett lag som sett oerhört starka ut tidigt men sedan tappat? Kanske beror det just på att de tränat för att vara som bäst när säsongen startar snarare än när den slutar.

Familjen Grant

En av NBA:s mest intressanta familj är familjen Grant. Bland alla Currys, Bryants och Millers är familjen Grant nog den största, tillsammans med Barry. Harvey och Horace var två jpurneymen i NBA och nu är det Harveys söner som ska bevisa sig värdiga en plats i NBA. Jerami var otrolig på Syracuse och hade en tuff start i Sixers men gavs så småningom mer och mer förtroende som bland annat resulterade i en hel del fina highlights från ett fysiskst fenomen.
I årets March Madness var det hans äldre bror från Notre Dame som gjorde mest väsen av sig. Helt plötsligt var han högaktuell för NBA och vips!, där är han nu! Jerian Grant är en Point Guard som jag finner mycket spännande. Han är stark med en bra motor samt bra tempoväxlingar. Hans försvar har sett bra ut i sommarligan och hans assistantal har varit mycket imponerande med tanke på spelet som Knicks spelar och antalet bollar han har att arbeta med.

Note to self

Sacramento Kings flatscreen action är inte alls så pjåkigt. 4:a låtsas cutta igenom från toppen men återväner och sätter screen på bollhållande guard. Ett enkelt spel som öppnar upp ytor!

Press, press, press

Fullplanspressar är ju omåttligt populära, framför allt på ungdsomsnivå. Pressar får dock ofta stå emot ganska mycket skit för att de inte håller måtten upp i seniornivå och att duktiga guarder utan större mankemang kan bryta dem. Jag är delvis beredd att hålla med men måste först slå fast en och annan devis gällande denna gamla slitna pessimistinställning.

Även om en press givetvis blir svårare och svårare ju större planen blir och desto mer skickliga motståndarnas bollhanterare är tror jag fortfarande att de kan ställa till besvär. Konsten är att träna din press extremt hårt och drilla den dagligen för att göra spelarna vana vid att pressa. Oavsett hur duktig motståndarlagets spelare är kommer pressen (om den är väldrillad) alltid att ta tid från deras anfall samt skruva upp tempot på matchen - något som jag tycker är en av de största fördelarna med att pressa.

Jag gick på en utbildning i våras, där en av ledarna fastslog att man aldrig skulle dribbla mot en press och dennes pressbreak gick ut på att passa sig ut ur en press. Inga konstigheter egentligen men jag anser att om man kan bryta en press så enkelt så är det ingen effektiv press. De flesta pressar bygger på att skära bort passningsvinklar och tvinga motståndarna att få bollen i marken. Shaka Smart, Bruce Pearl och Billy Donovan fastslår detta som ett slags "grundkrav" ganska snabbt när de talar om sina pressar. Men att det alltid är så "enkelt" att pressa är förstås inte riktigt sant. Jag tror att man måste ha det i sin identitet, jobba med den varje dag, inte vara rädd för att bli slagna ett par gånger per match och vara bra på "fix it-situationer", det vill säga lägen där motståndarna bryter första linjen och vi måste komma ned i paraplyzonen snabbt.

Förra säsongen blev pressen mitt damlags identiet och vi hade den att tacka för mycket av våra framgångar. De matcher som vi förde statistik hade vi 3 spelare som snittade mer än 3 steals per match. Det viktigaste med pressen är att dte gör motståndarna trötta om de inte är vana med att träna mot intensiva och varierande pressar. Dessutom är det vansinnigt kul!

Mina toppressar:
5. Walbergs 2-2-1/ Run and jump - Fantastisk på highschoolnivå och ett terminologiskt mästerverk!
4. Bruce Pearls 1-2-1-1 - Bidragit med oerhört mycket till den diamant som Smart senare använt. Gjorde Tennessee till ett framgångsrikt program och verkar ha återuppväckt Auburn ur en långvarig slummer.
3. Shaka Smarts "havoc" - Havoc är förvisso ett koncept bestående av flera olika pressar men jäklar vad underhållande de är att se på. Även om Smart är en pressguru har den inte tagit dem djupt i March Madness mer än en gång och mot topprogrammen står den sig tyvärr ofta platt. Detta gör att Smart inte lyckas knipa de två högsta placeringarna...ÄN ska man kanske tillägga. Det blir spännande att se om topptalang på Texas kan göra hans försvarssystem mer fruktat, även bland de större programmen.
2. Rick Pitino Matchup - Riktigt underhållande och har skapat stor förödelse mot bra skolor. Inte lika aggressiv som Smarts men fortfarande riktigt slug många gånger.
1. Billy Donovan man-man - Gators var enormt effektiva när de använde sina pressar under Donovans styre. Bra terminologi och fantastiskt aggressiv. Gick i skolan hos Pitino och lärde i sin tur ut den till Smart. Lär knappast bli mycket av den i NBA dock!