Players first

Girigt har jag satt i mig det ena materialet efter det andra denna sommar. I slutet av säsongen, i ett klassrum i Göteborg medan mina spelare var på Liseberg faktiskt, punktade jag upp vad som vore bra att kunna till nästkommande säsong. Bland annat kom jag fram till att jag kände mig osäker på pedagogiken och vilka poänger som behövdes för att kunna driva en framgångsrik zon. Som vanligt, när man är hungrig och ska handla, blir det lite för mycket. Jag ville veta allt om alla men bestämde mig istället för att fördjupa mig i en av zonerna och utveckla min egen pedagogik gällande denna. Sedan bestämde jag mig för att i alla fall behärska och jobba med ett junkförsvar. Dessutom skulle jag läsa en bok... eller snarare 6 böcker.

Players First är skriven av den coach som kanske satt tydligast spår i mitt coachande, nämligen John Calipari. Det är en bra bok som ger fin inblick i hela hans filosofi och hur de jobbar på Kentucky. Ganska snabbt förstår man att Cal är en idéspruta som är en nagel i ögat på många och jag insåg också att den "svenska jantelagen" inte är svensk, utan universal. Går det bra för folk vill man gärna sätta käppar i hjulet för denna, leta brister att utnyttja. något som Calipari fått erfara sedan sin tid på UMass. Där leddes han av en ung Marcus Camby som gjorde ett ordentligt felsteg när han tog emot pengar från en person och som kostade universitetet sin Final Fourplacering. Cammby skämdes så mycket att när han draftades skänkte han de summor som hans agerande kostat universitetet. Calipari högaktar Camby och poängterar att det är en omtumlande situation för många unga att befinna sig i och att dåliga beslut ganska lätt kan fattas i dessa lägen. Calipari är en förlåtande person och det blir tydligt i både intervjuer och hans bok.

Men detta har gjort att Calipari av många ses som en man i en svart hatt och hans framgångar både på planen och i rekryteringsprocessen, samt NBA-draften gör det inte bättre. Folk letar efter fel men sedan incidenten med Camby har inget lyckats fälla Calipari eller hans spelare, trots NCAA:s tappra försök. Det märks också att Calipari inte har mycket till över för NCAA:s organisation, även om han poängterar att dne gör mycket gott för många.

Mest intressant tycker jag det är att höra vad Calipari letar efter bland personal och spelare. En bra parallell som han använder är att han gärna ser sina assistenter ta mat från hans tallrik men att han sparkar folk om de lägger till mat istället. Han menar att varje coach har ett ansvarsområde och detta ska de ta hand om. Om det exempelvis är problem med en buss, vill inte Calipari veta detta, utan han förmodar att denna coach fixar det på egen hand. Det tycker jag är ett bra sätt att se på det - var och en tar hand om sina problem. Coachjobbet är 24/7-syssla och varje träning ska utvärderas, spelare likaså, motståndare ska analyseras och detta är bara en pytteliten del av coachjobbet. Då blir det väldigt viktigt att hålla tallrikarna rena. Vikten av att dela upp sysslorna är med andra ord oerhört viktigt för en fungerande coachstab men det är minst lika viktigt att förstå att man ofta behöver kunna sköta sina sysslor på egen hand.

Man får också en bra bild av hur NCAA fungerar och detta kan emellanåt bli lite långtradigt men kapitlen som rör Cals filosofi och inblick i hans spelares funktioner, begåvningar och utvecklingsområden. Det är en mycket givande bok för föräldrar, ledare i företag, coacher men också spelare som kan få en bra inblick i vad som krävs för att spela på UK.

John Calipari & Michael Sokolove (2014). Penguin Group. USA: New York

Hemligheten till en succéartad sommarträning och mitt utropstecken i Växjö

Det finns förstås inga hemligheter till succéartad träning utan handlar om samma saker - och långt ifrån quick fixes. Min sommarträning har kommit att handla om konsistens och ihärdighet, en röd tråd om man nu ska använda sig av den slitna klyschan. Det farligaste som finns, eller i alla fall det mest förrädiska som finns är inkosikvens och slentrian. Det finns många individer som tränar men man måste ha gränser och mål med varje pass. Vissa tycker att de tränar enormt bra och känner att de är på "rätt" väg mot NBA genom att träna 20 minuter ena dagen, 3 timmar nästa och sedan ledig två dagar. Det är inkonsekvent träning. Då gynnas du med största sannolikhet mer av att träna 1 timme varje dag, men ha denna timmen strukturerad och intensiv.

Beroende på hur man lever varierar förstås möjligeter att vara just konsistent med sin träning men oavsett vilken nivå du befinner dig på måste du ge tid till din utveckling. Jag har en bas på minst fem pass i veckan. Jag måste få till två konditions-, två styrke- och ett basketpass i veckan annars har jag misslyckats med just att ta mig tid. I snitt ligger jag dock 8-12 pass i veckan och det ger resultat. Konditionspassen har jag lagt till i år och jag önskar att dessa varit på agendan i min ungdom. Jag har sänkt min vilopuls från 56 till 54 till 52 på bara ett par veckor!

Basketpassen är förstås också målinriktade och handlar om att förbättra några olika aspekter av mitt spel men framför allt mitt lång- och halvdistansspel, samt bollhantering som alltid är aktuellt att förbättra. Jag älskar de där vardagsrutinerna och de tär ren kärlek som driver mig! Den dagen som jag inte älskar "The grind" längre kommer jag att trappa ned men fram tills dess vill jag träna hårdare snarare än hårdast.Jag gillar de böjningarna mer eftersom de inte är några definitva gränser i hårdare. Jag säger ibland till mina spelare att det inte handlar om att göra sitt bästa utan att göra sitt bättre. Det blir inte lika definitivt och pressar ut mer av spelaren.

Det finns en kille i Växjö Ravens som jag imponeras av. Han har en målmedvetenhet och inre glöd som är få i Sverige förunnade. Han är en sån där spelare som svampar sig fram med stor passion för förbättring. Om man säger något till honom kommer han att jobba på det - det är en garanti. Idag sa jag att det fanns en sak som Steph Curry avslutade varje träning med och vad tror ni denna killen gjorde direkt efteråt? Han blev bättre!
Om han håller i och fortsätter vara ihärdig kommer det att löna sig för honom och även om det är en konst att vara ihärdig under en lång period tror att denna spelare har de extra växlarna som skiljer toppen från massan. Idag skjöt vi cirka 150 skott på 35-40 minuter och innan det hade vi skjutit var för sig i 80 minuter så båda hade fått upp sin beskärda del av skott. Jag har en skottövning som jag kallar 37 som handlar om att få maxpoäng - 37 stycken! Han hamnade som bäst på 16 och 19, vilket jag haft svårt att nå i hans ålder. "How bad do you want it?" är en bra fråga och min magkänsla är att han vill det ganska så förbannat bad!

En aktivitetsklocka gör träningen fantastiskt mycket roligare!

I januari beställde jag en aktivitetsklocka som lät sensationsartad. Den kunde mäta allt från tid, puls, steg, kaloriförbränning till hur väl man sov. Det är helt sant, det enda dilemmat var att det inte fanns något releasedatum. Jag skulle med andra ord kunna få vänta till 2020 and beyond. Eftersom jag är så förtjust i blått hade jag dessutom beställt med just blått armband men plötsligt började klockan droppa ut i olika länder, till sist även Sverige. Mitt blåa band var däremot fortfarande daterat till typ 2020 and beyond. Jag orkade inte längre utan avbställde för att istället köpa en med svart band ochidag anlände min lilla vän inpaketerad i en tråkig brun kartong men därunder låg den lyxigt och stabilt i en liten genomskinlig tjockplastbehållare.

Jag kopplade in den till datorn och det tog inte många timmar innan jag kunde fastslå två saker. 1. Den fungerade bra. 2. Så länge den fortsätter med detta har jag eventuellt hittat en ny bästa vän (sorry alla andra)! Jag åkte till hallen för att se vad ett skottpass a 90 minuter kunde generera för siffror. Det genererade drygt cirka 13.000 steg (obs! Jag had gått 15 854 klockan 20:39 idag och endast ett par tusen togs innan träningspasset - jag jobbade natt, sov och aktiverade klockan först vid 16-tiden). Jag brände dessutom 3342 kalorier på passet och sprang ungefär 12.87 km med en maxpuls på 135+ slag i minuten.
Min vilopuls var som lägst 56 idag och jag hoppas kunna sänka den ytterligare 2-4 innan säsogstart!

Passet bestod av catch and shoot från trean 5 positioner,  några dribblingsmoves med efterföljande skott från armbåge, dribblingsmoves följt av enbenrunners, running hooks från blocket, Dreamshake skott från armbåge och power shuffle in i skott från trean. Jag har som sagt ett litet gäng moves som jag vill lägga till i mitt spel inför hösten och igår hittade jag en hesitation-in-out som jag tyckte såg himla skön ut, så den får också hänga med!

Intelligens versus känslor

Jag inspireras och motiveras från sagolikt många håll. Häromdagen läste jag att David Blatt, precis som jag, ursprungligen är litteraturvetare, något som han studerat vid Princeton i USA. Jag blev mycket imponerad eftersom jag själv använder både fack- och skönlitteratur för min coachning. När jag ser en basketmatch har jag alltid ett anteckningsblock med mig och när jag läser en bok har jag alltid samma block med mig. Jag försöker samla citat och tankar för ord är så magiska och kan användas så bra. Jag älskar att hitta små fraser som kan förklara en hel evighet och vilka kan göra detta bättre än de stora ordkonstnärerna som vissa författare är?

Jag läste precis filosofen Theodor Adornos idéer om etik och imponerades. Etiken är föränderlig, precis som basketen och Adorno verkade under en tid då massmedier fick ett allt större utrymme (50-60-talen) och Adorno menade att TV:n och de nya medierna fördummade människan. Han menade att den förvanskade världen och fyllde den med stereotyper och fördomar som vi börjar att se som våra egna. Adorno talade också om känslor kontra intelligens och menade att alla beslut bör tas med både intelligens och känslor som vågmästare. Människan behöver således kunna använda både sin intelligens och sina känslor för att kunna fatta ett moraliskt rätt eller fel beslut.

Hur kan detta kopplas till basketen? Jo, det öppnar för en intressant fråga gällande intelligens (spelförståelse) och spelkänsla. Jag reflekterar mycket över dessa två begrepp och har försökt att definiera samt skilja dem åt men kanske är detta helt fel sätt att se på det? Är känsla och förståelse två separata egenskaper eller är det att förenkla för mycket att göra en uppdelning av detta slag? Kanske handlar spelförståelse om förmåga att väga sina känslor och intelligens för att fatta ett beslut och utgången beror på hur känslor samt intelligens spelat eller samspelat vid tidigare tillfällen? Jag har precis som alltid inget svar, utan skriver bara av mig av idéer och tankar. Vad spelar det för roll, kanske någon annan tänker? Det kanske inte spelar någon roll alls men det är emellanåt roligt att tänka på lite konstiga sätt och se vart det leder!