Var och en blir salig på sin tro - några ord om styrketräning och träning rent allmänt

"Var och en blir salig på sin tro!" har jag växt upp med. Min mor matade mig med det i hela min uppväxt och ordspråket är väl på något sätt som klippt och skuret för en som har en bestämd åsikt om något och som inte vill lyssna på den andres argument eller inte har någon större lust att fördjupa debatten ytterligare. Det är helt enkelt perfekt för den som tror på något och som bara vill låta det vara så!
Men det kan också användas på andra, mer öppna sätt att förhålla sig till sin omgivning på. Det finns så många teorier och samtliga är just teorier så mycket av det som vissa väljer att förklara som sanningar blir alldeles för lätt sedda som allmän fakta. Kanske är det faktiskt vetenskapligt bevisat men betyder det att det är rätt? Ja, det kanske det gör men vad det däremot sällan bevisar är att något annat är fel. Träning och framför allt styrketräning är något som alldeles för mycket kommit att handla om rätt eller fel för att man, precis som en coach, ofta verkar utifrån specifika metoder.

Jag tycker att OPT är ett utmärkt sätt att bygga fys för basket och detta är mitt standardsystem under hela säsongen. Jag ska inte säga att jag följer det slaviskt men det utgör en grundstruktur. Man börjar med många repetiotioner på lågt tempo och går vidare efter fyra veckor till färre reps i högre tempo för att avsluta sista fyra veckorna med maxtempo och ännu färre repetitioner, sedan börjar man om men då har man förstås höjt sin muskulära lägsta nivå. Men jag tycker även att Michael Bradleys metoder är fantastiska. Han pratar om långsamma rörelser med stora fördelar såsom hårdare träning med mindre vikter men också "pain management". Florida State har fått fram åtskilliga fysiska NBA-spelare så han har uppenbarligen något i sin fysträning som fungerar.

Samtidigt har man VCU:s Daniel Roose som kör stenhårt på Litvinovmetoden och som verkligen skapar fysiska spelare också. Denna tränings tränar kanske det kardiovaskulära systemet mer än någon annan och är metaboliskt utformad, något som även fysios på USA Basketball menar är grymt att lägga in i träningen.
Kontentan är att det finns så mycket information och man ska vara öppen kritisk till alla och inte stirra sig allt för blind på någon. Testa runt och var kreativ. Jag tränade MMA förra sommaren och det var metabolisk träning som nästan tog livet av mig!

In i duschen och låt ångorna göra jobbet

Igår tog jag en sen kvällsdusch. Detta i sig är förstås inget av speciellt noterbart intresse men jag har tidigare nämnt att ångorna i en varm dusch får min hjärna att börja lämna sin annars förslumrade vardag. Jag kom plötsligt att tänka på ett gammal Jim Larranaga-set som jag såg i vintras, samtidigt som jag tänkte på en Hioberggrej som jag studerade förra vintern. Dessa hade varsin aspekt som jag fullkomligt älskade, eller snarare älskade tanken på vad de skulle kunna bli. Som vanligt började jag rita på glasväggen och genom att blanda in det set som vi i år kallat "blå" skapade jag något nytt och kanske vackert. Spelet tror jag kommer vara bäst att använda på missade skott från motståndarna, då det (i alla fall i teorin) snabbt kan skapa förvirring i form av byten och eventuellt leda till ett snabbt avslut eller två olika isolationslägen och finns inga av dessa är vi inne i vårt vanliga grundmönster!
Det är fortfarande bara en bebis och med andra ord vet vi ingenitng om hur det kommer att se ut som vuxet men lite Hoiberg, lite Larranaga och lite mig själv... Jag får gåshud av att tänka på det. Om det är bra eller dåligt vågar jag inte svara på.

More is less

Jag har precis börjat läsa psykologen Barry Schwartz bok More is less och är minst sagt imponerad över hans teorier. Detta verk är förstås ett politiskt ställningstagande men jag väljer att inte gå in på ämnet ur ett rent samhällsstrukturellt perspektiv, utan nöjer mig med att koppla det till basketen.
Schwartz hävdar att ju fler val vi ges desto svårare blir beslutsfattandet i och med att det finns mer lösningar som inte togs och att detta i det långa loppet kan leda till stress, press och beslutsparalysering.
Jag tycker att dessa teorier är fantastiskt intressanta och kopplade det direkt till min säsongsanalys. Jag anser att basket handlar om valmöjligheter och i min skill development försöker jag lära ut nya lösningar för mina spelare i olika situationer. Jag anser att detta är själva grunden i spelarutveckling men för någon månad sedan bestämde jag mig för att ta en annan väg i den lagorienterade spelarutvecklingsplanen (viktigt att poängtera eftersom spelare utvecklas olika snabbt, har olika fysiska och tekniska färdigheter etcetera som gör att dne individuella träningen kan variera mer). Jag började med att bryta ned varje position i anfalls- och försvarsmässiga "rutiner". I anfall konstaterade jag att det fanns tre områden som en anfallsspelare behövde vara bekväm i som insidespelare. Jag anser att det finns ett post-up, ett face-up och ett medeldistanskott. Förra året hade jag kanske lärt ut en uppsjö moves för varje område men jag valde istället att skriva ned varenda move som jag kunde komma på och gjorde en progression bestående av tre stycken. Det var en move, en counter och en re-counter. Innan mina spelare behärskar dessa kanske det är lönlöst att lära dem något nytt? More is less? Detta är bara ett exempel på hur detta uttryck kan användas i basketträningen.

Att skapa kreativitet

Basket för mig, går förstås inte att definiera med några ord eftersom sporten är så mycket. Jag läser väldigt mycket på min fritid. För mig är allt intressant och jag letar rekreation i texternas värld. Jag är vansinnigt förtjust i musik med och jazz är en musikstil som ligger mig varmt om hjärtat. För mig är basket jazz. Basket är improvisation under strukturerade former, precis som jazzmusik. Orkestern spelar en ackordföljd och någon improviserar utifrån den givna progressionen. Musiken inspirerar mig mycket i mitt sätt att se på basket och idag hade jag ett spelarutvecklarpass, där vi skulle jobba med kreativitet. Jag älskar kreativitet men ser också paradoxen i det.

För att bli "Nifty" som spelare brukar jag använda ett citat av den gamle Bebopsaxofonisten Charlie "the bird" Parker. Parker var sagolik och skrev den legendariska låten Billie's Bounce men hur använder jag honom i mina träningar när jag vill utveckla kreativitet? Jo, det ska jag berätta! Parkers inställning till musik var, och detta finns citerat, lär dig all teori, sedan glöm bort den och bara spela! Det är precis vad kreativitet handlar om och det är just därför som det är det absolut svåraste att jobba med. Ungdomar och coacher rutas in i mönster och får etiketter. De får skäll när de gör fel, ofta kanske med rätta, eftersom de håller på att lära sig teorin. De lär sig skalorna. Plötsligt ska de glömma det och bara lira! Det tar tid, men idag hade jag ett par övningar som jag kände utmanade deras sätt att tänka. De blev överaskade och var tvungna att ta ställning. De skulle för en stund glömma sin teoretiska bas och spelare blir per automatik obekväma när man måste göra detta. Teorin är tryggheten men ibland måste man lämna denna och våga kasta sig ut på okända arenor. Så småningom blir detta med teorin och då blir man inte bara en bra, utan fullkomligt exceptionell spelare! Misslyckanden är en del av processen och det måste man älska!!

Steph Currys magnifika och superviktiga svaghet är symbolisk för guldstaten

Steph Curry är fantastisk och kanske en av NBA:s mest kompletta spelare. Det finns förvisso några stycken spelare som jag skulle vilja påstå är kompletta men bara tre superstjärnor utan större brister. Kawhi Leonard är en av dem. Lebron James är den klarast lysande av dem och Steph Curry gör LBJ sällskap numer. Curry är en av mina absoluta favoritspelare och har varit detta en längre tid på grund av sina tillkortakommanden och hur han format sitt spel utifrån denna. Curry är inte stor eller stark men han är fantastiskt kreativ, oberäknerlig och driven.
Kreativiteten är kanske det som imponerar mest på mig men det är små mellanrum emellanåt mellan ett bra och ett dåligt beslut och emellanåt kan Steph Curry nästan spela slarvigt. Eller jag skulle vilja säga att han spelar slarvigt emellanåt, ytterst sällan förstås men på de högsta nivåerna är slarvfel ofta dyra.

Detta tycker jag också kan vara ett problem för Golden State Warriors som är Steph Curry i lagversion. De är kreativa, lösningsinriktade och spelar sagolik basket men frågan är: hur kommer det att fungera mot ett tufft försvarslag som Memphis Grizzlies? Warriors har vunnit många matcher på utomjordiska prestationer från Thompson/Curry och man har bra försvarare som kan backa upp men i ett slutspel förändras spelet och individuella superprestationer sitter allt längre in, även om vi förstås varje slutspel får en rad.
Säsongen har varit så enkel för Warriors. De har varit på en bal och lett varje dans. Dels på grund av sin spets men också på grund av sin bredd men frågan är om bredden är tillräckligt bred för att klara ett helt slutspel och hur man tar sig an lag som biter i. Grizzlies är ett utmärkt exempel på ett lag som inte dansar samma dans men som biter i. De grindar. De sliter. De spelar metodiskt och smart. Warriors identitet är fartfylld, underhållande och rolig - precis som Currys, men mot bra försvarslag kan det vara svårt att spela på just dessa tre faktorer. Då blir det en fråga om att kunna "grinda" det vill säga bita i och kriga igenom, vara metodisk och opportunistisk. Samtidigt finns bara en väg att stoppa Warriors och det är att ta bort de tre orden som ovan nämnts från deras spel. Tydligast syns deras identitet i Warriors tidiga anfallsspel när Curry släpps loss och folk hittar ytor. Min rädsla är att Warriors inte fått öva tillräckligt mycket på detta under säsongen för att klara sig hela vägen i år. INGEN skulle bli gladare än mig om jag har fel.