Jag ska inte säga att beskedet tog mig med chock, utan det fanns något mått av förväntning gällande Alis jordeliv var inne på de sista tidevarven. Han har synts vissa tillfällen varje år och har åldrats med dignitet, men samtidigt har jag fått en känsla av att tiden började komma ikapp en odödlig. Hela världen sörjer Muhammad Ali, men det är nog inte samma sak som i USA, eller för de förtryckta minoritetsgrupper, där Ali symboliserade något mer.
Muhammad Ali var en slags standardens desertör. Kanske den första verkliga sådan för den delen, som ändå i någon mån accepterades i de flesta lägren. Jesse Owens, Jackie Robinson och 30-talets hjältar slog in dörrar som tidigare varit låsta, men de gjorde det genom att bryta dåtidens schablonbild av svarta människor som enbart glada, dumma, dansande lågbegåvade med oförmåga att sköta sig själva och sin omgivning. De kunde inte lyckas för att de saknade disciplin, var en allmän uppfattning i Västvärlden. Jessie Owens, Jackie Robinson och de atleter som började komma fram i USA fr.o.m tidigt 1920-tal och som i sommar-OS i Berlin 1936 förändrade en hel värld och stora delar av dennas fördomar förändrade samhället genom att motbevisa myter. Vansinnigt, nästan oförståndigt, förenklat delvis genom att förverkliga filosofen Franz Fanons iakktagelse gällande enda sättet att bli accepterad i ett samhälle är att bli precis som det. Den officiella bilden som skulle skapas handlade om att platta till de imaginära skillnaderna mellan svarta och vita, vilket man lyckades med. Träninsgdisciplinen blev hyllad världen över och fysiken sågs på med avundsjuka blickar.
30-talshjältarnas ageranden öppnade vägen för nästa era - det "andra" idrottsidealet som den vita pressen och folket förkastat och sett som "svart". Ali fann sig inte i detta. Han var den han var och världen häpnade av förundran och förakt. Han snackade snacket, vilket störde folk, men han gick också den långa vägen, vilket man var tvungnen att respektera honom för. Han var kanske den förste moderne "antagonistatleten" som tränade hårdast, snackade bäst och skapade en helt ny typ av swagger. Den hade förvisso funnits tidigare genom Jack Johnson, men Johnson levde flambojant. Kvinnor, droger och diverse tveksamma ageranden gjorde att han blev en nagel i ögat på såväl den vita som stora delar av den svarta befolkningen. De ansåg att han skadade deras rykte och stärkte felaktiga stereotyper.
Muhammad Ali däremot levde ett helt annorlunda liv. Han ställde sig inte i ledet utan gick ur, men på vägen fick han med sig ett helt folk och alla tvingades lyssna. Hans betydelse för idrottsvärlden och den moderna atleten är enorm. Hans betydelse för världssituationen (vi ska komma ihåg hur kolonier hade funnits i över 200 år och nu började saker att hända på den afrikanska och asiatiska kontinenten) och jämlikhet är därför monumental och jag känner bara till en bråkdel av denne fantastiska mans historia. Jag kan inte jämföra mina känslor med hur många amerikaner och minoritetsgrupper känner världen över idag. Men jag kan ge min fulla respekt och kondoleans till en av de större.
lördag 4 juni 2016
Den perfekta passningen som aldrig slås
Det man gör mest på basketplanen är kanske det som vi tränar minst på. Det är en sanning med modifikation, då vi garanterat gör det mer ä något annat på träningarna, men vilka krav ställer Du på spelarna när de passar bollen, eller dig själv när du passar bollen som spelare? Är du nöjd så länge bollen når fram, eller söker du något extra i dina passningar?
Jag har hängt runt i hallar i hela Sverige och förundrats över vissa spelare, men det finns ett par aspekter av spelet som jag faktiskt tycker att coacherna missar att utbilda ungdomen i. Det är konstigt att trots vanan att göra det i varje övning är unga spelares passningar generellt sett ganska outvecklade De är svaga, tekniskt felaktiga (inte lika stort problem) och ibland även taktiskt oförståeliga (denna sistnämnda punkt utelämnas ur detta inlägget). Du gör det uppenbarligen varje träning, men tränar Du på det?
Jag tänkte på min egen 02-grupp som emellanåt bjöd på ballonger och sjunkbomber och ville under våren höja kraven på passningarna. Jag fick i alla fall känslan av att våra turnovers sjönk, men laget såg också bättre ut. Jag blir nästan illamående av såsiga passningar med bågar som icke skall existera.
Nu ska ni få höra en anekdot som jag berättade för mina 02-spelare i våras. Jag lyssnade på Jay Triano, en coach med mångårig erfarenhet från NBA och internationella turneringar med Kanadas landslag. Han berättade att han under 90-talet i samband med en utbildning fått sitta courtside när Utah Jazz spelade någon match. I en breaksituation hade John Stockton, kanske världens genom tiderna bästa passare, skickat iväg en boll till Karl Malone och Triano berättade att han hörde bollen swisha förbi. Bollen färdades helt enkelt så snabbt och hårt att det skapade ljud. Detta försöker jag få ut till mina spelare att varje passning de slår skall höras. Även om bollarna inte hörs än, så har det i alla fall inneburit en bättre passningsteknik och skärt ned lite på turnovers som kommer till följd av tveksamma passningar, samtidigt som jag märker att vissa av mina spelare fått en betydligt mer professionell touch på sitt spel.
Det positiva med denna delen är att du kan träna på det i alla övningar som involverar en boll och minst två spelare (allt som oftast). Det är dock lätt att falla tillbaka i dåliga vanor, så man måste vara ytterst vaksam på beteenden som indikerar lättja.
Jag har hängt runt i hallar i hela Sverige och förundrats över vissa spelare, men det finns ett par aspekter av spelet som jag faktiskt tycker att coacherna missar att utbilda ungdomen i. Det är konstigt att trots vanan att göra det i varje övning är unga spelares passningar generellt sett ganska outvecklade De är svaga, tekniskt felaktiga (inte lika stort problem) och ibland även taktiskt oförståeliga (denna sistnämnda punkt utelämnas ur detta inlägget). Du gör det uppenbarligen varje träning, men tränar Du på det?
Jag tänkte på min egen 02-grupp som emellanåt bjöd på ballonger och sjunkbomber och ville under våren höja kraven på passningarna. Jag fick i alla fall känslan av att våra turnovers sjönk, men laget såg också bättre ut. Jag blir nästan illamående av såsiga passningar med bågar som icke skall existera.
Nu ska ni få höra en anekdot som jag berättade för mina 02-spelare i våras. Jag lyssnade på Jay Triano, en coach med mångårig erfarenhet från NBA och internationella turneringar med Kanadas landslag. Han berättade att han under 90-talet i samband med en utbildning fått sitta courtside när Utah Jazz spelade någon match. I en breaksituation hade John Stockton, kanske världens genom tiderna bästa passare, skickat iväg en boll till Karl Malone och Triano berättade att han hörde bollen swisha förbi. Bollen färdades helt enkelt så snabbt och hårt att det skapade ljud. Detta försöker jag få ut till mina spelare att varje passning de slår skall höras. Även om bollarna inte hörs än, så har det i alla fall inneburit en bättre passningsteknik och skärt ned lite på turnovers som kommer till följd av tveksamma passningar, samtidigt som jag märker att vissa av mina spelare fått en betydligt mer professionell touch på sitt spel.
Det positiva med denna delen är att du kan träna på det i alla övningar som involverar en boll och minst två spelare (allt som oftast). Det är dock lätt att falla tillbaka i dåliga vanor, så man måste vara ytterst vaksam på beteenden som indikerar lättja.
fredag 3 juni 2016
2-teorin
Kevin Eastman är en av mina husgudar och har följt mig i många år nu. Även om jag kanske inte alls sympatiserar med mina egna tankar från föregående upplagor av bloggen; det har ju trots allt varit många mentala turer fram och tillbaka för att bilda nya perspektiv på saker och ting, har min respekt och beundran av Kevin Eastman inte förändrats ett tyft. Han är och förblir en sann Guru när det handlar om basket generellt och spelarutveckling specifikt.
Detta inlägg ska behandla tidsaspekten av att bli en bättre spelare och för att föra mitt resonemang utgår jag från Eastmans Theory of 2.
Många spelare ägnar sommaren åt att försöka bli bättre på någon eller ett par delar av sitt spel och det kan vara tekniskt "enkla" saker (jag lär få ångra användadnet av "enkla"), såsom lära sig passa med två händer eller något mer komplicerat som kräver atleticism, koordination, timing och fingerkänsla. Oavsett vad det är så måste spelaren respektera hur lång tid det faktiskt tar att utveckla den specifika färdigheten.
Jag försöker utgå från Eastmans 2-teori som innebär att det tar 2 minuter att instruera en aspekt av spelet, därefter tar det 2 veckor för en spelare att bli verkligt bekväm med denna och efter 2 månader kommer spelaren kunna utföra dem i match. Är detta en vattentät och "vetenskapligt bevisad" teori? Nej, det tror jag nog inte, men en viss sanningshalt tror jag att den innehar. Den visar processens komplexitet och svårigheterna i att försöka skynda fram resultat.
Dock blottläggs inte hela sanningen och med tanke på metodologiska skillnader kan förstås processen påskyndas något, men även det motsatta och oavsett hur bra metoder man behärskar måste man respektera tidsaspekten av att utveckla en motorisk färdighet.
Med detta medföljer en uppenbar problematik. När skall spelarna bli bättre på sina brister? "Match blir man också bra av!", Oja, men det är en helt annan sak. Under en timme pickups får en spelare skjuta 13 skott, vilket du kan få upp på 45 sekunder i en skottdrill. Det är bara en del av spelarnas skapandeprocess.
Allt som oftast sträcker sig basketsäsongen från oktober till mars/april, med försäsongsstart i augusti. Därefter bör spelaren kanske vila ungefär 2 veckor för att återställa balansen i kroppen och låta musklerna återhämta sig. Sedan bör din off-season vara igång. Problemet är att cuper och liknande kan förskjuta hela schemat och återhämtningen sker istället i slutet av maj/början av juni. För majoriteten av landets spelare är nog detta obetydligt, men det blir värre för landslagsspelare som spenderar hela sommaren med att representera landet på olika turneringar. Det kan försvåra för spelare att utveckla sina svagheter, vilket kanske kommer skada dem i det långa loppet. Med andra ord kan man problematisera att sommarmånaderna är landslagssommrar, istället för att försöka sprida ut matcherna över året. Det skulle kanske kosta mer, bli svårare med skolor, men för spelarnas egen tekniska utveckling tror jag att det skulle vara en vinnig. Tyvärr kan man sällan både ha samt äta kakan och det vore ett rigoröst förändringsarbete, som aldrig lär bli en realitet. Om så vore fallet skulle spelarna istället vila, börja bygga upp och försäsongsträna enligt "rätt" schema, för att kunna toppa vid en specifik tid och undvika skador innan/efter.
Men som sagt, verkligheten ser annorlunda ut och det är en fantastisk ära men också en möjlighet att representera sitt land: en möjlighet som är få förunnade och som skall göras med stolthet. Däremot behöver spelaren i samråd med sin klubb planera sin säsong något annorlunda än en spelare som exempelvis inte har en match från maj till september. Och Det är viktigt, både för hälsan men kanske framför allt för den långsiktiga individuella utvecklingen!
Detta inlägg ska behandla tidsaspekten av att bli en bättre spelare och för att föra mitt resonemang utgår jag från Eastmans Theory of 2.
Många spelare ägnar sommaren åt att försöka bli bättre på någon eller ett par delar av sitt spel och det kan vara tekniskt "enkla" saker (jag lär få ångra användadnet av "enkla"), såsom lära sig passa med två händer eller något mer komplicerat som kräver atleticism, koordination, timing och fingerkänsla. Oavsett vad det är så måste spelaren respektera hur lång tid det faktiskt tar att utveckla den specifika färdigheten.
Jag försöker utgå från Eastmans 2-teori som innebär att det tar 2 minuter att instruera en aspekt av spelet, därefter tar det 2 veckor för en spelare att bli verkligt bekväm med denna och efter 2 månader kommer spelaren kunna utföra dem i match. Är detta en vattentät och "vetenskapligt bevisad" teori? Nej, det tror jag nog inte, men en viss sanningshalt tror jag att den innehar. Den visar processens komplexitet och svårigheterna i att försöka skynda fram resultat.
Dock blottläggs inte hela sanningen och med tanke på metodologiska skillnader kan förstås processen påskyndas något, men även det motsatta och oavsett hur bra metoder man behärskar måste man respektera tidsaspekten av att utveckla en motorisk färdighet.
Med detta medföljer en uppenbar problematik. När skall spelarna bli bättre på sina brister? "Match blir man också bra av!", Oja, men det är en helt annan sak. Under en timme pickups får en spelare skjuta 13 skott, vilket du kan få upp på 45 sekunder i en skottdrill. Det är bara en del av spelarnas skapandeprocess.
Allt som oftast sträcker sig basketsäsongen från oktober till mars/april, med försäsongsstart i augusti. Därefter bör spelaren kanske vila ungefär 2 veckor för att återställa balansen i kroppen och låta musklerna återhämta sig. Sedan bör din off-season vara igång. Problemet är att cuper och liknande kan förskjuta hela schemat och återhämtningen sker istället i slutet av maj/början av juni. För majoriteten av landets spelare är nog detta obetydligt, men det blir värre för landslagsspelare som spenderar hela sommaren med att representera landet på olika turneringar. Det kan försvåra för spelare att utveckla sina svagheter, vilket kanske kommer skada dem i det långa loppet. Med andra ord kan man problematisera att sommarmånaderna är landslagssommrar, istället för att försöka sprida ut matcherna över året. Det skulle kanske kosta mer, bli svårare med skolor, men för spelarnas egen tekniska utveckling tror jag att det skulle vara en vinnig. Tyvärr kan man sällan både ha samt äta kakan och det vore ett rigoröst förändringsarbete, som aldrig lär bli en realitet. Om så vore fallet skulle spelarna istället vila, börja bygga upp och försäsongsträna enligt "rätt" schema, för att kunna toppa vid en specifik tid och undvika skador innan/efter.
Men som sagt, verkligheten ser annorlunda ut och det är en fantastisk ära men också en möjlighet att representera sitt land: en möjlighet som är få förunnade och som skall göras med stolthet. Däremot behöver spelaren i samråd med sin klubb planera sin säsong något annorlunda än en spelare som exempelvis inte har en match från maj till september. Och Det är viktigt, både för hälsan men kanske framför allt för den långsiktiga individuella utvecklingen!
torsdag 2 juni 2016
Maximera din skottträning
I förra veckan lyssnade jag på en tränare som jobbade med Kyle Korver under sommarmånaderna och det var i stort ingen säregen intervju. Det finns en förrädisk och iögonfallande effekt av att se för mycket på youtubeworkouts. Där får man se fantastiska finter och innovativa drillar som lär ut kreativa och avancerade moves. Dessa moves kan ofta vara otroligt effektiva när/om en spelare lär sig att behärska dem. Det finns nog ett tusentals olika finter som jag kan lära ut och som skulle se riktigt häftiga ut om jag ville göra en mixtape. Problemet med en mixtape är att denna del av en spelares idividuella workout sällan övergår ungefär 10-15% av träningen. Resterande 75-80% handlar om ett enträget arbete på fundamentals.
Skjuta sina 1000 skott, lyfta lite vikter (Det sistnämnda gör inte alla. Goran Dragic lyfter exempelvis aldrig skrot utan använder bara kroppsövningar), arbeta på sin bollkontroll, kondition och allt det som kanske inte ser fullt lika flashigt ut alla gånger, men som faktiskt är den största delen av basketspelarens offensiva journnal.
Vi kan göra det hela mycket enkelt. Har ni sett en NBA-match det senaste? Visst kan vi se fantastiska step-backs signerade Steph Curry? Visst är Klay Thompsons pound-dribble reverse från armbågen exceptionellt cool och effektiv också för den delen?
Det är vackra och nödvändiga moves, men för att få perspektiv på det hela kan man analysera hur många av spelarnas 30 poäng görs via stepbacks och avancerade midrangepiruetter? Det är inte så många, utan den största delen av poängskörden görs på spelläsningar såsom fånga-skjut, pullups från dribblingar, layups efter attacker, eller 2:or och 3:or i transition.
Så när Du ska planera din sommarworkout bör du försöka ha detta i åtanke! Hur mycket kommer Du att använda moven rent procentuellt och därefter försöka lägga upp ett snarlikt anpassat schema för hur du tränar denna. Tränar du 1 timme, kan du exempelvis lägga 10 minuter på din stepback (förutsatt att det är en move som du känner kann elevera ditt spel ytterligare - annars byt mot något som du tycker passar dig bättre) och resten till att fånga skjuta, pullups från dribbling med eventuella kombinationer osv.
Nu får ni en liten guldklimp från Kyle Korvers tränare. På vissa träningar gick Korver bara av golvet och sa att han inte ville fortsätta längre. Detta gjorde han varje gång han märkte att hans fysiska utmattning hindrade hans skotteknik från att vara perfekt!
Practice Perfect är den viktigaste aspekten av alla dina träningar. Hellre 10 minuter korrekt än en timme fel!
Skjuta sina 1000 skott, lyfta lite vikter (Det sistnämnda gör inte alla. Goran Dragic lyfter exempelvis aldrig skrot utan använder bara kroppsövningar), arbeta på sin bollkontroll, kondition och allt det som kanske inte ser fullt lika flashigt ut alla gånger, men som faktiskt är den största delen av basketspelarens offensiva journnal.
Vi kan göra det hela mycket enkelt. Har ni sett en NBA-match det senaste? Visst kan vi se fantastiska step-backs signerade Steph Curry? Visst är Klay Thompsons pound-dribble reverse från armbågen exceptionellt cool och effektiv också för den delen?
Det är vackra och nödvändiga moves, men för att få perspektiv på det hela kan man analysera hur många av spelarnas 30 poäng görs via stepbacks och avancerade midrangepiruetter? Det är inte så många, utan den största delen av poängskörden görs på spelläsningar såsom fånga-skjut, pullups från dribblingar, layups efter attacker, eller 2:or och 3:or i transition.
Så när Du ska planera din sommarworkout bör du försöka ha detta i åtanke! Hur mycket kommer Du att använda moven rent procentuellt och därefter försöka lägga upp ett snarlikt anpassat schema för hur du tränar denna. Tränar du 1 timme, kan du exempelvis lägga 10 minuter på din stepback (förutsatt att det är en move som du känner kann elevera ditt spel ytterligare - annars byt mot något som du tycker passar dig bättre) och resten till att fånga skjuta, pullups från dribbling med eventuella kombinationer osv.
Nu får ni en liten guldklimp från Kyle Korvers tränare. På vissa träningar gick Korver bara av golvet och sa att han inte ville fortsätta längre. Detta gjorde han varje gång han märkte att hans fysiska utmattning hindrade hans skotteknik från att vara perfekt!
Practice Perfect är den viktigaste aspekten av alla dina träningar. Hellre 10 minuter korrekt än en timme fel!
tisdag 31 maj 2016
Slutet av matchen avslöjar lagets karaktär!
Ord känns nästan överflödiga när man ska summera matchserien mellan OKC och Warriors. De har bjudit på fantastiska bataljer, usla och briljanta spelar- och lagprestationer.
Jag ska inte gå in på det som vem som helst kan se, det vill säga vem som sätter sina skott och vem som missar. En Andre Roberson med lite sänk hade förmodligen förändrat matchbilden, men också Warriros justeringar, så kontrafaktiska bekräftelser intresserar mig inte. Det känns överflödigt och svårt att spekulera i egentligen!
Jag vill istället titta på lags olika momentum och hur de spelar beroende på negativ, stationerad eller positiv momentum. Alla bra lag har någon slags identitet. På något sätt hittar bra lag alltid sin mojo och spelare som man kan spela genom. Inget genialt i det, utan det är väl snarare själva grejen med basket. Däremot hur man skall hitta detta är intressant!
OKC spelade fin basket när de rörde bollen mellan sina spelare. De delade med sig och letade öppna spelare och ledde så småningom med 10+, men det är Warriors spel. När guldgossarna från Oakland gör detta, spelar de sagolik basket, vilket syntes genom att man så småningom började käka sig in i matchen genom att följa sin matchplan och skjuta. Skjuta mycket.
Lags offensiva identitet fick mig att tänka på ett Jay Wrightcitat som jag fick ta del av för något år sedan. "True motion teams, runs motion with the game on the clock." Det går att sätta in i varierande sammanhang beroende på anfallsspel förstås, men det visade lite OKC:s spel. Vad gick man till när matchen var tight? Isolations på Westbrook och Durant. Inget fel alls i det! Så länge Westbrook och Durant sänker kommer de att få säkra poäng, till skillnad från bollrörelse, där Roberson konsekvent lämnas öppen för att ta bort ytor närmare korgen. Hur hade man kunnat slå Golden State? Hoppas att två av deras tre all-stars skulle spela dåligt samtidigt i minst fyra matcher. Den är ganska tuff faktiskt.
Jag vill ändå lämna lite intressanter från denna matchserie:
Jag ska inte gå in på det som vem som helst kan se, det vill säga vem som sätter sina skott och vem som missar. En Andre Roberson med lite sänk hade förmodligen förändrat matchbilden, men också Warriros justeringar, så kontrafaktiska bekräftelser intresserar mig inte. Det känns överflödigt och svårt att spekulera i egentligen!
Jag vill istället titta på lags olika momentum och hur de spelar beroende på negativ, stationerad eller positiv momentum. Alla bra lag har någon slags identitet. På något sätt hittar bra lag alltid sin mojo och spelare som man kan spela genom. Inget genialt i det, utan det är väl snarare själva grejen med basket. Däremot hur man skall hitta detta är intressant!
OKC spelade fin basket när de rörde bollen mellan sina spelare. De delade med sig och letade öppna spelare och ledde så småningom med 10+, men det är Warriors spel. När guldgossarna från Oakland gör detta, spelar de sagolik basket, vilket syntes genom att man så småningom började käka sig in i matchen genom att följa sin matchplan och skjuta. Skjuta mycket.
Lags offensiva identitet fick mig att tänka på ett Jay Wrightcitat som jag fick ta del av för något år sedan. "True motion teams, runs motion with the game on the clock." Det går att sätta in i varierande sammanhang beroende på anfallsspel förstås, men det visade lite OKC:s spel. Vad gick man till när matchen var tight? Isolations på Westbrook och Durant. Inget fel alls i det! Så länge Westbrook och Durant sänker kommer de att få säkra poäng, till skillnad från bollrörelse, där Roberson konsekvent lämnas öppen för att ta bort ytor närmare korgen. Hur hade man kunnat slå Golden State? Hoppas att två av deras tre all-stars skulle spela dåligt samtidigt i minst fyra matcher. Den är ganska tuff faktiskt.
Jag vill ändå lämna lite intressanter från denna matchserie:
- Hur Warriors började switcha vid pick and rollsituationer för att inte få ut Speights eller Bogut på golvet. De bytte med den som försvarade Roberson och kloggade. Smart drag!
- Att switcha screens mot Warriors har varit deras kryptonit. När de sänker finns dock inget kryptonit. På riktigt.
- Draymond Green har fått massor skit för att han spelat "fult" och spelat ganska tveksamt långa stunder. Agående "fult" spel: knock it off! NBA är supertävlingsinriktade. Det ska inte vara vänskap i en slutspelsserie. Låt det smälla för det hör till!
Den komplicerade spelförståelsen
Spelförståelse är en av basketspelarens viktigaste men också mest svåranalyserade egenskaper. När jag scoutade spelare under hösten, vintern och våren var det ofta genom spelförståelse jag gick för att hitta spelares svagheter. De är mer komplicerade än exempelvis delar såsom "han går bara vänster, han kan inte skjuta eller liknande. Dessa märker man ofta utan någon djupare fördjupning i spelarens tendenser, men spelförståelsen avslöjar djupare eventuella problem. Hur snabbt uppfattar spelaren hur banan ser ut och hur spelare är positionerade. Är en spelare öppen, men han väljer ändå att avsluta själv?Är spelaren vilsen vid dessa situationer? Ett typiskt sådant förståelseexempel kan vara i försvarsposition och se hur en spelare hanterar mutipla screener. Blir spelaren vilsen redan efter en screen? Antingen är det coachen som inte tränat på det, eller så är det faktiskt så att spelaren har uppenbara problemer i sin förståelse för spelet. Det kan också bero på att spelaren är tam i skallen och inte gillar kroppskontakt. Detta är en typisk grej för många spelare. Så fort det gör ont, vill man bryta. Då handlar det om problem som är mycket värre än spelförståelse, för då är man helt enkelt på fel plats.
Varför tar jag upp det här? Jo, det ska jag berätta (till tonerna va Baba O'Riley förresten. Konstigt hur allt låter otroligt bra om man har en låt med grymt tryck i bakgrunden?). Jag är inne i ett gediget kartläggande av vad jag anser en spelare behöver kunna hantera. Det finns förstås olika nivåer, men jag har valt att hålla mig till krav som jag anser alla måste kunna, så kallade grundläggande färdigheter. Sedan följer jag upp detta med avancerade färdigheter som inte är elementära för att överhuvudtaget kunna spela minuter en basketmatch, men som kankse lyfter dig från resten och som är "superstjärneförmågor". Du blir helt enkelt ovärderlig med dessa kunskaper!
Mina matriser utgår från fyra övergripande områden, där jag värderar spelares mentala, fysiska, speltekniska och spelförståelsemässiga styrkor och hög-/lågprioriterade utvecklingsområden.
Dessa områden markerar jag sedan med grönt (bra) eller gult (tillräckligt bra). Eller så får spelarna ingen färg alls och då har de helt enkelt inte visat upp sig kunna behärska det specifika området. Det måste i sådana fall eventuellt fokuseras kommande träningar ytterligare. Jag använder mig också av en trendfaktor som visar om en spelares färdigheter går framåt, bakåt eller har stagnerat. Detta efter ett hett tips vid dagens seminarium!
Denna matris är något nytt för mig at använda i baksetsammanhang, men jag har tdigare gjort det i skolan och läst om hur dessa skall utformas för att hjälpa elever att nå nya kunskapsnivåer genom förtydligade mål.
Vad har detta med rubriken att göra? Det är verkligen svårt att avskilja spelförståelsen inom vissa delar! Ett exempel är huruvida en spelare kan använda roteringar för att passa fria spelare ur låsta situationer. Är detta spelförståelse eller en spelteknisk aspekt? Faktum är att det är både och! Behärskar spelaren den fysiska prestationen att kunna rotera bort från en försvarare eller ett hjälpförsvar, behöver den dessutom ha spelsinnet som krävs för att inse när detta skall göras! De didaktiska frågorna när, var, varför och hur innehar således olika nivåer av spelteknik och förståelse, där hur kankse är ett exempel på ett (allt som oftast) tekniskt segment.
Det finns ett flertal exempel på dessa kvasiegenskaper. Frågan är om det är ett problem? Jag har svårt att tro det, utan vi talar nog främst om facksortering av färdigheter!
Varför tar jag upp det här? Jo, det ska jag berätta (till tonerna va Baba O'Riley förresten. Konstigt hur allt låter otroligt bra om man har en låt med grymt tryck i bakgrunden?). Jag är inne i ett gediget kartläggande av vad jag anser en spelare behöver kunna hantera. Det finns förstås olika nivåer, men jag har valt att hålla mig till krav som jag anser alla måste kunna, så kallade grundläggande färdigheter. Sedan följer jag upp detta med avancerade färdigheter som inte är elementära för att överhuvudtaget kunna spela minuter en basketmatch, men som kankse lyfter dig från resten och som är "superstjärneförmågor". Du blir helt enkelt ovärderlig med dessa kunskaper!
Mina matriser utgår från fyra övergripande områden, där jag värderar spelares mentala, fysiska, speltekniska och spelförståelsemässiga styrkor och hög-/lågprioriterade utvecklingsområden.
Dessa områden markerar jag sedan med grönt (bra) eller gult (tillräckligt bra). Eller så får spelarna ingen färg alls och då har de helt enkelt inte visat upp sig kunna behärska det specifika området. Det måste i sådana fall eventuellt fokuseras kommande träningar ytterligare. Jag använder mig också av en trendfaktor som visar om en spelares färdigheter går framåt, bakåt eller har stagnerat. Detta efter ett hett tips vid dagens seminarium!
Denna matris är något nytt för mig at använda i baksetsammanhang, men jag har tdigare gjort det i skolan och läst om hur dessa skall utformas för att hjälpa elever att nå nya kunskapsnivåer genom förtydligade mål.
Vad har detta med rubriken att göra? Det är verkligen svårt att avskilja spelförståelsen inom vissa delar! Ett exempel är huruvida en spelare kan använda roteringar för att passa fria spelare ur låsta situationer. Är detta spelförståelse eller en spelteknisk aspekt? Faktum är att det är både och! Behärskar spelaren den fysiska prestationen att kunna rotera bort från en försvarare eller ett hjälpförsvar, behöver den dessutom ha spelsinnet som krävs för att inse när detta skall göras! De didaktiska frågorna när, var, varför och hur innehar således olika nivåer av spelteknik och förståelse, där hur kankse är ett exempel på ett (allt som oftast) tekniskt segment.
Det finns ett flertal exempel på dessa kvasiegenskaper. Frågan är om det är ett problem? Jag har svårt att tro det, utan vi talar nog främst om facksortering av färdigheter!
fredag 13 maj 2016
Spurs är inte längre Spurs
Spurs är alltid ett av mina favoritlag. Jag gillar deras organisation, deras disciplin, deras spelfilosofi och allt egentligen som rör detta underbara lag.
Jag trodde faktiskt att de ksulle gå till final i år och kommer inte ljuga genom att påstå något annat! De hade vilat spelare, spelade fenomenal basket i slutet av säsongen, hade rutinen och verkade vara väldigt fokuserade på vad som behövde göras. Så blev det inte och nu tvingas jag svälja min stolthet och erkänna Spurs uttåg ur NBA-slutspelet. Hur kunde det sluta så illa?
Spurs har haft tuffa matcher mot OKC genom åren. Det har varit jämna matcher och duo Westbrook/Durant har aldrig varit en parkpromenad för något lag, men speciellt inte Spurs. Inför serien kollade jag statistik för antal vinster och isnåg att det var skrämmande jämnt mellan de båda lagen.
I år hade OKC ett fenomenalt fysiskt och långt lag, vilket förhindrade många penetreringar fårn Spurs. Dessutom hade Spurs inte direkt någon, annan än Kawhi, som kunde komma in i tresekundersområdet med drives mot korgen, vilket gjorde att Spurs inte kunde spela Spursbasket. Pass-pass-cut-skott. Tony Parker är inte bara gammal, utan han börjar dessutom bli ordentligt trasig. Manu och Duncan likaså. OKC tog bort deras spel och man var tvungen att mestadels köra tråkig setbasket, för att få bollen till Aldridge som tog hand om resten. Boll- och spelarrörelsen var som bortblåst. Var det felcoachat? Absolut inte! Det var enda sättet för dem att vinna, när de inte kunde få till sitt vanliga spel, där bollen och spelarna rörde sig non-stop.
Det är inget fel med Spurs. Den som tror att det här är slutet för klubben, bör förstås tänka om. Däremot måste de stärka sin perimeter med spelare som kan attackera korgen i syfte att kollapsa motståndarnas försvar. Annars får de problem kommande säsonger.
I övrigt vill jag bara tillägga att Wesbrook och Durant är djuriska. Kanter och Waiters har helt plötsligt blivit MIP-kandidater och Adams är en riktig häst!
Jag trodde faktiskt att de ksulle gå till final i år och kommer inte ljuga genom att påstå något annat! De hade vilat spelare, spelade fenomenal basket i slutet av säsongen, hade rutinen och verkade vara väldigt fokuserade på vad som behövde göras. Så blev det inte och nu tvingas jag svälja min stolthet och erkänna Spurs uttåg ur NBA-slutspelet. Hur kunde det sluta så illa?
Spurs har haft tuffa matcher mot OKC genom åren. Det har varit jämna matcher och duo Westbrook/Durant har aldrig varit en parkpromenad för något lag, men speciellt inte Spurs. Inför serien kollade jag statistik för antal vinster och isnåg att det var skrämmande jämnt mellan de båda lagen.
I år hade OKC ett fenomenalt fysiskt och långt lag, vilket förhindrade många penetreringar fårn Spurs. Dessutom hade Spurs inte direkt någon, annan än Kawhi, som kunde komma in i tresekundersområdet med drives mot korgen, vilket gjorde att Spurs inte kunde spela Spursbasket. Pass-pass-cut-skott. Tony Parker är inte bara gammal, utan han börjar dessutom bli ordentligt trasig. Manu och Duncan likaså. OKC tog bort deras spel och man var tvungen att mestadels köra tråkig setbasket, för att få bollen till Aldridge som tog hand om resten. Boll- och spelarrörelsen var som bortblåst. Var det felcoachat? Absolut inte! Det var enda sättet för dem att vinna, när de inte kunde få till sitt vanliga spel, där bollen och spelarna rörde sig non-stop.
Det är inget fel med Spurs. Den som tror att det här är slutet för klubben, bör förstås tänka om. Däremot måste de stärka sin perimeter med spelare som kan attackera korgen i syfte att kollapsa motståndarnas försvar. Annars får de problem kommande säsonger.
I övrigt vill jag bara tillägga att Wesbrook och Durant är djuriska. Kanter och Waiters har helt plötsligt blivit MIP-kandidater och Adams är en riktig häst!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)