I förra veckan lyssnade jag på en tränare som jobbade med Kyle Korver under sommarmånaderna och det var i stort ingen säregen intervju. Det finns en förrädisk och iögonfallande effekt av att se för mycket på youtubeworkouts. Där får man se fantastiska finter och innovativa drillar som lär ut kreativa och avancerade moves. Dessa moves kan ofta vara otroligt effektiva när/om en spelare lär sig att behärska dem. Det finns nog ett tusentals olika finter som jag kan lära ut och som skulle se riktigt häftiga ut om jag ville göra en mixtape. Problemet med en mixtape är att denna del av en spelares idividuella workout sällan övergår ungefär 10-15% av träningen. Resterande 75-80% handlar om ett enträget arbete på fundamentals.
Skjuta sina 1000 skott, lyfta lite vikter (Det sistnämnda gör inte alla. Goran Dragic lyfter exempelvis aldrig skrot utan använder bara kroppsövningar), arbeta på sin bollkontroll, kondition och allt det som kanske inte ser fullt lika flashigt ut alla gånger, men som faktiskt är den största delen av basketspelarens offensiva journnal.
Vi kan göra det hela mycket enkelt. Har ni sett en NBA-match det senaste? Visst kan vi se fantastiska step-backs signerade Steph Curry? Visst är Klay Thompsons pound-dribble reverse från armbågen exceptionellt cool och effektiv också för den delen?
Det är vackra och nödvändiga moves, men för att få perspektiv på det hela kan man analysera hur många av spelarnas 30 poäng görs via stepbacks och avancerade midrangepiruetter? Det är inte så många, utan den största delen av poängskörden görs på spelläsningar såsom fånga-skjut, pullups från dribblingar, layups efter attacker, eller 2:or och 3:or i transition.
Så när Du ska planera din sommarworkout bör du försöka ha detta i åtanke! Hur mycket kommer Du att använda moven rent procentuellt och därefter försöka lägga upp ett snarlikt anpassat schema för hur du tränar denna. Tränar du 1 timme, kan du exempelvis lägga 10 minuter på din stepback (förutsatt att det är en move som du känner kann elevera ditt spel ytterligare - annars byt mot något som du tycker passar dig bättre) och resten till att fånga skjuta, pullups från dribbling med eventuella kombinationer osv.
Nu får ni en liten guldklimp från Kyle Korvers tränare. På vissa träningar gick Korver bara av golvet och sa att han inte ville fortsätta längre. Detta gjorde han varje gång han märkte att hans fysiska utmattning hindrade hans skotteknik från att vara perfekt!
Practice Perfect är den viktigaste aspekten av alla dina träningar. Hellre 10 minuter korrekt än en timme fel!
torsdag 2 juni 2016
tisdag 31 maj 2016
Slutet av matchen avslöjar lagets karaktär!
Ord känns nästan överflödiga när man ska summera matchserien mellan OKC och Warriors. De har bjudit på fantastiska bataljer, usla och briljanta spelar- och lagprestationer.
Jag ska inte gå in på det som vem som helst kan se, det vill säga vem som sätter sina skott och vem som missar. En Andre Roberson med lite sänk hade förmodligen förändrat matchbilden, men också Warriros justeringar, så kontrafaktiska bekräftelser intresserar mig inte. Det känns överflödigt och svårt att spekulera i egentligen!
Jag vill istället titta på lags olika momentum och hur de spelar beroende på negativ, stationerad eller positiv momentum. Alla bra lag har någon slags identitet. På något sätt hittar bra lag alltid sin mojo och spelare som man kan spela genom. Inget genialt i det, utan det är väl snarare själva grejen med basket. Däremot hur man skall hitta detta är intressant!
OKC spelade fin basket när de rörde bollen mellan sina spelare. De delade med sig och letade öppna spelare och ledde så småningom med 10+, men det är Warriors spel. När guldgossarna från Oakland gör detta, spelar de sagolik basket, vilket syntes genom att man så småningom började käka sig in i matchen genom att följa sin matchplan och skjuta. Skjuta mycket.
Lags offensiva identitet fick mig att tänka på ett Jay Wrightcitat som jag fick ta del av för något år sedan. "True motion teams, runs motion with the game on the clock." Det går att sätta in i varierande sammanhang beroende på anfallsspel förstås, men det visade lite OKC:s spel. Vad gick man till när matchen var tight? Isolations på Westbrook och Durant. Inget fel alls i det! Så länge Westbrook och Durant sänker kommer de att få säkra poäng, till skillnad från bollrörelse, där Roberson konsekvent lämnas öppen för att ta bort ytor närmare korgen. Hur hade man kunnat slå Golden State? Hoppas att två av deras tre all-stars skulle spela dåligt samtidigt i minst fyra matcher. Den är ganska tuff faktiskt.
Jag vill ändå lämna lite intressanter från denna matchserie:
Jag ska inte gå in på det som vem som helst kan se, det vill säga vem som sätter sina skott och vem som missar. En Andre Roberson med lite sänk hade förmodligen förändrat matchbilden, men också Warriros justeringar, så kontrafaktiska bekräftelser intresserar mig inte. Det känns överflödigt och svårt att spekulera i egentligen!
Jag vill istället titta på lags olika momentum och hur de spelar beroende på negativ, stationerad eller positiv momentum. Alla bra lag har någon slags identitet. På något sätt hittar bra lag alltid sin mojo och spelare som man kan spela genom. Inget genialt i det, utan det är väl snarare själva grejen med basket. Däremot hur man skall hitta detta är intressant!
OKC spelade fin basket när de rörde bollen mellan sina spelare. De delade med sig och letade öppna spelare och ledde så småningom med 10+, men det är Warriors spel. När guldgossarna från Oakland gör detta, spelar de sagolik basket, vilket syntes genom att man så småningom började käka sig in i matchen genom att följa sin matchplan och skjuta. Skjuta mycket.
Lags offensiva identitet fick mig att tänka på ett Jay Wrightcitat som jag fick ta del av för något år sedan. "True motion teams, runs motion with the game on the clock." Det går att sätta in i varierande sammanhang beroende på anfallsspel förstås, men det visade lite OKC:s spel. Vad gick man till när matchen var tight? Isolations på Westbrook och Durant. Inget fel alls i det! Så länge Westbrook och Durant sänker kommer de att få säkra poäng, till skillnad från bollrörelse, där Roberson konsekvent lämnas öppen för att ta bort ytor närmare korgen. Hur hade man kunnat slå Golden State? Hoppas att två av deras tre all-stars skulle spela dåligt samtidigt i minst fyra matcher. Den är ganska tuff faktiskt.
Jag vill ändå lämna lite intressanter från denna matchserie:
- Hur Warriors började switcha vid pick and rollsituationer för att inte få ut Speights eller Bogut på golvet. De bytte med den som försvarade Roberson och kloggade. Smart drag!
- Att switcha screens mot Warriors har varit deras kryptonit. När de sänker finns dock inget kryptonit. På riktigt.
- Draymond Green har fått massor skit för att han spelat "fult" och spelat ganska tveksamt långa stunder. Agående "fult" spel: knock it off! NBA är supertävlingsinriktade. Det ska inte vara vänskap i en slutspelsserie. Låt det smälla för det hör till!
Den komplicerade spelförståelsen
Spelförståelse är en av basketspelarens viktigaste men också mest svåranalyserade egenskaper. När jag scoutade spelare under hösten, vintern och våren var det ofta genom spelförståelse jag gick för att hitta spelares svagheter. De är mer komplicerade än exempelvis delar såsom "han går bara vänster, han kan inte skjuta eller liknande. Dessa märker man ofta utan någon djupare fördjupning i spelarens tendenser, men spelförståelsen avslöjar djupare eventuella problem. Hur snabbt uppfattar spelaren hur banan ser ut och hur spelare är positionerade. Är en spelare öppen, men han väljer ändå att avsluta själv?Är spelaren vilsen vid dessa situationer? Ett typiskt sådant förståelseexempel kan vara i försvarsposition och se hur en spelare hanterar mutipla screener. Blir spelaren vilsen redan efter en screen? Antingen är det coachen som inte tränat på det, eller så är det faktiskt så att spelaren har uppenbara problemer i sin förståelse för spelet. Det kan också bero på att spelaren är tam i skallen och inte gillar kroppskontakt. Detta är en typisk grej för många spelare. Så fort det gör ont, vill man bryta. Då handlar det om problem som är mycket värre än spelförståelse, för då är man helt enkelt på fel plats.
Varför tar jag upp det här? Jo, det ska jag berätta (till tonerna va Baba O'Riley förresten. Konstigt hur allt låter otroligt bra om man har en låt med grymt tryck i bakgrunden?). Jag är inne i ett gediget kartläggande av vad jag anser en spelare behöver kunna hantera. Det finns förstås olika nivåer, men jag har valt att hålla mig till krav som jag anser alla måste kunna, så kallade grundläggande färdigheter. Sedan följer jag upp detta med avancerade färdigheter som inte är elementära för att överhuvudtaget kunna spela minuter en basketmatch, men som kankse lyfter dig från resten och som är "superstjärneförmågor". Du blir helt enkelt ovärderlig med dessa kunskaper!
Mina matriser utgår från fyra övergripande områden, där jag värderar spelares mentala, fysiska, speltekniska och spelförståelsemässiga styrkor och hög-/lågprioriterade utvecklingsområden.
Dessa områden markerar jag sedan med grönt (bra) eller gult (tillräckligt bra). Eller så får spelarna ingen färg alls och då har de helt enkelt inte visat upp sig kunna behärska det specifika området. Det måste i sådana fall eventuellt fokuseras kommande träningar ytterligare. Jag använder mig också av en trendfaktor som visar om en spelares färdigheter går framåt, bakåt eller har stagnerat. Detta efter ett hett tips vid dagens seminarium!
Denna matris är något nytt för mig at använda i baksetsammanhang, men jag har tdigare gjort det i skolan och läst om hur dessa skall utformas för att hjälpa elever att nå nya kunskapsnivåer genom förtydligade mål.
Vad har detta med rubriken att göra? Det är verkligen svårt att avskilja spelförståelsen inom vissa delar! Ett exempel är huruvida en spelare kan använda roteringar för att passa fria spelare ur låsta situationer. Är detta spelförståelse eller en spelteknisk aspekt? Faktum är att det är både och! Behärskar spelaren den fysiska prestationen att kunna rotera bort från en försvarare eller ett hjälpförsvar, behöver den dessutom ha spelsinnet som krävs för att inse när detta skall göras! De didaktiska frågorna när, var, varför och hur innehar således olika nivåer av spelteknik och förståelse, där hur kankse är ett exempel på ett (allt som oftast) tekniskt segment.
Det finns ett flertal exempel på dessa kvasiegenskaper. Frågan är om det är ett problem? Jag har svårt att tro det, utan vi talar nog främst om facksortering av färdigheter!
Varför tar jag upp det här? Jo, det ska jag berätta (till tonerna va Baba O'Riley förresten. Konstigt hur allt låter otroligt bra om man har en låt med grymt tryck i bakgrunden?). Jag är inne i ett gediget kartläggande av vad jag anser en spelare behöver kunna hantera. Det finns förstås olika nivåer, men jag har valt att hålla mig till krav som jag anser alla måste kunna, så kallade grundläggande färdigheter. Sedan följer jag upp detta med avancerade färdigheter som inte är elementära för att överhuvudtaget kunna spela minuter en basketmatch, men som kankse lyfter dig från resten och som är "superstjärneförmågor". Du blir helt enkelt ovärderlig med dessa kunskaper!
Mina matriser utgår från fyra övergripande områden, där jag värderar spelares mentala, fysiska, speltekniska och spelförståelsemässiga styrkor och hög-/lågprioriterade utvecklingsområden.
Dessa områden markerar jag sedan med grönt (bra) eller gult (tillräckligt bra). Eller så får spelarna ingen färg alls och då har de helt enkelt inte visat upp sig kunna behärska det specifika området. Det måste i sådana fall eventuellt fokuseras kommande träningar ytterligare. Jag använder mig också av en trendfaktor som visar om en spelares färdigheter går framåt, bakåt eller har stagnerat. Detta efter ett hett tips vid dagens seminarium!
Denna matris är något nytt för mig at använda i baksetsammanhang, men jag har tdigare gjort det i skolan och läst om hur dessa skall utformas för att hjälpa elever att nå nya kunskapsnivåer genom förtydligade mål.
Vad har detta med rubriken att göra? Det är verkligen svårt att avskilja spelförståelsen inom vissa delar! Ett exempel är huruvida en spelare kan använda roteringar för att passa fria spelare ur låsta situationer. Är detta spelförståelse eller en spelteknisk aspekt? Faktum är att det är både och! Behärskar spelaren den fysiska prestationen att kunna rotera bort från en försvarare eller ett hjälpförsvar, behöver den dessutom ha spelsinnet som krävs för att inse när detta skall göras! De didaktiska frågorna när, var, varför och hur innehar således olika nivåer av spelteknik och förståelse, där hur kankse är ett exempel på ett (allt som oftast) tekniskt segment.
Det finns ett flertal exempel på dessa kvasiegenskaper. Frågan är om det är ett problem? Jag har svårt att tro det, utan vi talar nog främst om facksortering av färdigheter!
fredag 13 maj 2016
Spurs är inte längre Spurs
Spurs är alltid ett av mina favoritlag. Jag gillar deras organisation, deras disciplin, deras spelfilosofi och allt egentligen som rör detta underbara lag.
Jag trodde faktiskt att de ksulle gå till final i år och kommer inte ljuga genom att påstå något annat! De hade vilat spelare, spelade fenomenal basket i slutet av säsongen, hade rutinen och verkade vara väldigt fokuserade på vad som behövde göras. Så blev det inte och nu tvingas jag svälja min stolthet och erkänna Spurs uttåg ur NBA-slutspelet. Hur kunde det sluta så illa?
Spurs har haft tuffa matcher mot OKC genom åren. Det har varit jämna matcher och duo Westbrook/Durant har aldrig varit en parkpromenad för något lag, men speciellt inte Spurs. Inför serien kollade jag statistik för antal vinster och isnåg att det var skrämmande jämnt mellan de båda lagen.
I år hade OKC ett fenomenalt fysiskt och långt lag, vilket förhindrade många penetreringar fårn Spurs. Dessutom hade Spurs inte direkt någon, annan än Kawhi, som kunde komma in i tresekundersområdet med drives mot korgen, vilket gjorde att Spurs inte kunde spela Spursbasket. Pass-pass-cut-skott. Tony Parker är inte bara gammal, utan han börjar dessutom bli ordentligt trasig. Manu och Duncan likaså. OKC tog bort deras spel och man var tvungen att mestadels köra tråkig setbasket, för att få bollen till Aldridge som tog hand om resten. Boll- och spelarrörelsen var som bortblåst. Var det felcoachat? Absolut inte! Det var enda sättet för dem att vinna, när de inte kunde få till sitt vanliga spel, där bollen och spelarna rörde sig non-stop.
Det är inget fel med Spurs. Den som tror att det här är slutet för klubben, bör förstås tänka om. Däremot måste de stärka sin perimeter med spelare som kan attackera korgen i syfte att kollapsa motståndarnas försvar. Annars får de problem kommande säsonger.
I övrigt vill jag bara tillägga att Wesbrook och Durant är djuriska. Kanter och Waiters har helt plötsligt blivit MIP-kandidater och Adams är en riktig häst!
Jag trodde faktiskt att de ksulle gå till final i år och kommer inte ljuga genom att påstå något annat! De hade vilat spelare, spelade fenomenal basket i slutet av säsongen, hade rutinen och verkade vara väldigt fokuserade på vad som behövde göras. Så blev det inte och nu tvingas jag svälja min stolthet och erkänna Spurs uttåg ur NBA-slutspelet. Hur kunde det sluta så illa?
Spurs har haft tuffa matcher mot OKC genom åren. Det har varit jämna matcher och duo Westbrook/Durant har aldrig varit en parkpromenad för något lag, men speciellt inte Spurs. Inför serien kollade jag statistik för antal vinster och isnåg att det var skrämmande jämnt mellan de båda lagen.
I år hade OKC ett fenomenalt fysiskt och långt lag, vilket förhindrade många penetreringar fårn Spurs. Dessutom hade Spurs inte direkt någon, annan än Kawhi, som kunde komma in i tresekundersområdet med drives mot korgen, vilket gjorde att Spurs inte kunde spela Spursbasket. Pass-pass-cut-skott. Tony Parker är inte bara gammal, utan han börjar dessutom bli ordentligt trasig. Manu och Duncan likaså. OKC tog bort deras spel och man var tvungen att mestadels köra tråkig setbasket, för att få bollen till Aldridge som tog hand om resten. Boll- och spelarrörelsen var som bortblåst. Var det felcoachat? Absolut inte! Det var enda sättet för dem att vinna, när de inte kunde få till sitt vanliga spel, där bollen och spelarna rörde sig non-stop.
Det är inget fel med Spurs. Den som tror att det här är slutet för klubben, bör förstås tänka om. Däremot måste de stärka sin perimeter med spelare som kan attackera korgen i syfte att kollapsa motståndarnas försvar. Annars får de problem kommande säsonger.
I övrigt vill jag bara tillägga att Wesbrook och Durant är djuriska. Kanter och Waiters har helt plötsligt blivit MIP-kandidater och Adams är en riktig häst!
fredag 29 april 2016
Don't call it a comeback...
...helt enkelt, för att vem som helst kan skriva några rader. Konsten med att blogga är inte ett eller två inlägg, utan tretusen. Styrkan med en bra blogg sitter därmed inte i kvaliteten i sig, utan lika mycket om kvantiteten. Mästarna behärskar förstås både och. Jag är inte en av dem, men roligt är det och visst finns det saker att skriva om.
En säsong har tagit sig förbi sedan jag skrev här senast och det har inte varit smärtfritt alls. Tvärtom, så har min vilopuls rusat i höjden på grund av stress. Det var så illa ett tag att jag inte ens kunde höja tempot till busshållsplatsen för då sprang min puls på högvarv. Just då var jag orolig och matchandet har varit otroligt i år. Jag fick en liten inblick i NBA-coachernas vardag genom att ha haft 130 matcher inplanerade i år. Som tur var har assisterande tagit och avlastat mig, men jag skulle tro att jag fortfarande ligger en bit över 100. Det var förstås påfrestande, men har gett mig möjlighet att växa som coach.
Så med den erfarenheten i kroppen, ska NBA-coacher luftas lite. Los Angeles Lakers har haft en horribel säsong. Det blev karnevalstämning när Kobe annonserade att han skulle lägga av efter säsongen och för att rida på känslan ordnade klubben, och förmodligen i samarbete med en agent, en eventmänniska och Nike, en karneval varje match. Det var bisarrt att se på och värdigheten sjönk allt närmare 0-punkten. Mitt i denna cirkus fanns två rookies och lika många sophomores som skulle föröska plocka upp allt de bara kunde av spelet. Inte lätt i en sådan prekär situation. Och för att redigera cirkusen stod direktör Scott och kämpade för sitt fortsatta liv som coach. Varje match gled han allt längre från en fortsättning på någon av ligans bänkar.
Byron Scott kändes inte som en höjdare. Överhuvudtaget ställer jag mig skeptisk till anstälnningar av coacher som varit i ligan länge utan att egentligen gjort något speciellt genialt, vilket gjorde att sömnlösa nätter medföljde redan vid anställningen. Man måste dock ge Scott att han gjort precis det han skulle och vad han kunnat utifrån de förutsättningar som getts. Få coacher hade nog varit så lojala klubben i ett sådant tillfälle som detta året mynnade ut i. Han bör för alltid få en plats i Lakers organisation, av ren tacksamhetsskuld från familjen Buss och Kupchak.
Lakers har en intressant process framför sig, med 55% chans att behålla sin pick i lotteriet, de har enorma mängder flis att spendera och de skall hitta en ny coach. Angående draften är jag med det klara. Finns Simmons kvar, väljer man honom och annars väljer vi Ingram. Det är bara de två spelarna, där jag ser tydlig franchisespelarkaliber. Murray och Labissiriere kan överraska.
Sedan är coachanställningen fantastiskt komplicerad. Går man efter ett beprrövat kort som fått sparken, i stil med Mark Jackson eller Van Gundy? Man vet ungefär vad man får, men det är i dessa fall både styrkor och svagheter.
Det kanske finns mer topp i att gå efter ett oprövat kort, istället för en chansning på en coach med många år i ligan på sitt CV. Jag är inte heller helt såld på collegekortet. Visserlien älskar jag collegespelet, coachernas demeanour och allt som hör det till, men NBA är något annat. John Calipari skulle möjligtvis passa. Kevin Ollie har erfarenheter som är värdefulla. Tony Bennett har coachningen i blodet, men NBA erbjuder helt andra situationer att ta itu med. Ego management kallade George Karl det.
Nej, jag tycker nog att det bästa alternativet är att se sig om på bänkarna i NBA. Det finns en mängd intressanta assisterande coacher som skaffat sig fantastiska erfarenheter bakom namn som Rick Carlisle, Terry Stotts, Gregg Popovich och Steve Kerr. Luke Walton känns som ett klockrent alternativ, även om jag inte är övertygad om hans förmågor ännu. Hans karisma är 100% rätt, utstrålning och positiv blick och många år i ligan, stärker hans aktier. Min oro baseras på att jag sitter på andra sidan Atlanten och har inte fått den där superröntgenblick som vissa amerikanska motsvarigheter har. hans fantastiska inhopp under Steve Kerrs frånvaro var imponerande, men man kanske inte kan säga allt för mycket om det. Å andra sidan fick Monty Williams samma läge i Blazers och nästa år coachade han i Pelicans. Nej, Walton måste nog ses som ett mycket bra alternativ. En symbol för en ny era, där coach och klubb kan växa tillsammans.
Ettore Messina kan säkert göra ett fantastiskt jobb och han har varit i Lakers tridigare. Jay Larranaga som sitter på Brad Stevens bänk är intressant, men han verkar inte ens förekomma i diskussionerna. Terry Stotts har en del intressanta namn, såsom Jay Triano men kanske framförallt Nate Tibbetts.
Tiden får utvisa hur saker går, men jag hoppas på ett nytt oprövat kort. Det är dags för förändring!
En säsong har tagit sig förbi sedan jag skrev här senast och det har inte varit smärtfritt alls. Tvärtom, så har min vilopuls rusat i höjden på grund av stress. Det var så illa ett tag att jag inte ens kunde höja tempot till busshållsplatsen för då sprang min puls på högvarv. Just då var jag orolig och matchandet har varit otroligt i år. Jag fick en liten inblick i NBA-coachernas vardag genom att ha haft 130 matcher inplanerade i år. Som tur var har assisterande tagit och avlastat mig, men jag skulle tro att jag fortfarande ligger en bit över 100. Det var förstås påfrestande, men har gett mig möjlighet att växa som coach.
Så med den erfarenheten i kroppen, ska NBA-coacher luftas lite. Los Angeles Lakers har haft en horribel säsong. Det blev karnevalstämning när Kobe annonserade att han skulle lägga av efter säsongen och för att rida på känslan ordnade klubben, och förmodligen i samarbete med en agent, en eventmänniska och Nike, en karneval varje match. Det var bisarrt att se på och värdigheten sjönk allt närmare 0-punkten. Mitt i denna cirkus fanns två rookies och lika många sophomores som skulle föröska plocka upp allt de bara kunde av spelet. Inte lätt i en sådan prekär situation. Och för att redigera cirkusen stod direktör Scott och kämpade för sitt fortsatta liv som coach. Varje match gled han allt längre från en fortsättning på någon av ligans bänkar.
Byron Scott kändes inte som en höjdare. Överhuvudtaget ställer jag mig skeptisk till anstälnningar av coacher som varit i ligan länge utan att egentligen gjort något speciellt genialt, vilket gjorde att sömnlösa nätter medföljde redan vid anställningen. Man måste dock ge Scott att han gjort precis det han skulle och vad han kunnat utifrån de förutsättningar som getts. Få coacher hade nog varit så lojala klubben i ett sådant tillfälle som detta året mynnade ut i. Han bör för alltid få en plats i Lakers organisation, av ren tacksamhetsskuld från familjen Buss och Kupchak.
Lakers har en intressant process framför sig, med 55% chans att behålla sin pick i lotteriet, de har enorma mängder flis att spendera och de skall hitta en ny coach. Angående draften är jag med det klara. Finns Simmons kvar, väljer man honom och annars väljer vi Ingram. Det är bara de två spelarna, där jag ser tydlig franchisespelarkaliber. Murray och Labissiriere kan överraska.
Sedan är coachanställningen fantastiskt komplicerad. Går man efter ett beprrövat kort som fått sparken, i stil med Mark Jackson eller Van Gundy? Man vet ungefär vad man får, men det är i dessa fall både styrkor och svagheter.
Det kanske finns mer topp i att gå efter ett oprövat kort, istället för en chansning på en coach med många år i ligan på sitt CV. Jag är inte heller helt såld på collegekortet. Visserlien älskar jag collegespelet, coachernas demeanour och allt som hör det till, men NBA är något annat. John Calipari skulle möjligtvis passa. Kevin Ollie har erfarenheter som är värdefulla. Tony Bennett har coachningen i blodet, men NBA erbjuder helt andra situationer att ta itu med. Ego management kallade George Karl det.
Nej, jag tycker nog att det bästa alternativet är att se sig om på bänkarna i NBA. Det finns en mängd intressanta assisterande coacher som skaffat sig fantastiska erfarenheter bakom namn som Rick Carlisle, Terry Stotts, Gregg Popovich och Steve Kerr. Luke Walton känns som ett klockrent alternativ, även om jag inte är övertygad om hans förmågor ännu. Hans karisma är 100% rätt, utstrålning och positiv blick och många år i ligan, stärker hans aktier. Min oro baseras på att jag sitter på andra sidan Atlanten och har inte fått den där superröntgenblick som vissa amerikanska motsvarigheter har. hans fantastiska inhopp under Steve Kerrs frånvaro var imponerande, men man kanske inte kan säga allt för mycket om det. Å andra sidan fick Monty Williams samma läge i Blazers och nästa år coachade han i Pelicans. Nej, Walton måste nog ses som ett mycket bra alternativ. En symbol för en ny era, där coach och klubb kan växa tillsammans.
Ettore Messina kan säkert göra ett fantastiskt jobb och han har varit i Lakers tridigare. Jay Larranaga som sitter på Brad Stevens bänk är intressant, men han verkar inte ens förekomma i diskussionerna. Terry Stotts har en del intressanta namn, såsom Jay Triano men kanske framförallt Nate Tibbetts.
Tiden får utvisa hur saker går, men jag hoppas på ett nytt oprövat kort. Det är dags för förändring!
måndag 4 januari 2016
Lundaspelen recap
Tre dagar fyllda av bra matcher. Vi gick in i Lundaspelen med en ambitionsnivå som egentligen inte sträckte sig mycket längre än att komma i form efter juluppehållet. Våra mål med turneringen rörde uteslutande vår egen process som lag.
Vi vann gruppspelet utan några större bekymmer och gick till en åttondelsfinal där vi mötte ett ganska tufft och fysiskt lag. De tar en behaglig ledning med 15-2 och vi hittar inte riktigt någon rytm i matchen. Så småningom tuggar vi igång och i andra halvlek knaprar vi igen för att till slut säkra en sexpoängsvinst. I matcher som är 30 minuter basket och effektiv tid, så är inte helt lätt att vända 10+-underlägen men visade prov på en exceptionell lagmoral från 12 spelare. Bänken var otroligt energisk och vårt försvar gick till att hålla en god kvalitet.
I kvartsfinal mötte vi en akademi från Frankfurt. 2-miljonerstaden gör som många andra storklubbar och suger upp alla de bästa spelarna från regionen i tidig ålder för att skapa ett starkt lag och de hade minst sagt krossat sitt motstånd. Vi matchade upp dem bra tidigt i matchen men så småningom hade vi ett tapp som lag av deras kaliber inte är blyga med att utnyttja. Vi kom tillbaka något men matchen var förlorad med 12-36. Det är inga snygga siffror men det är ett styrkebesked och ge oss ett par år, så är inte ens himmelen gränsen! We got game och har visat att vi kan tävla på en hög nivå!
Vi vann gruppspelet utan några större bekymmer och gick till en åttondelsfinal där vi mötte ett ganska tufft och fysiskt lag. De tar en behaglig ledning med 15-2 och vi hittar inte riktigt någon rytm i matchen. Så småningom tuggar vi igång och i andra halvlek knaprar vi igen för att till slut säkra en sexpoängsvinst. I matcher som är 30 minuter basket och effektiv tid, så är inte helt lätt att vända 10+-underlägen men visade prov på en exceptionell lagmoral från 12 spelare. Bänken var otroligt energisk och vårt försvar gick till att hålla en god kvalitet.
I kvartsfinal mötte vi en akademi från Frankfurt. 2-miljonerstaden gör som många andra storklubbar och suger upp alla de bästa spelarna från regionen i tidig ålder för att skapa ett starkt lag och de hade minst sagt krossat sitt motstånd. Vi matchade upp dem bra tidigt i matchen men så småningom hade vi ett tapp som lag av deras kaliber inte är blyga med att utnyttja. Vi kom tillbaka något men matchen var förlorad med 12-36. Det är inga snygga siffror men det är ett styrkebesked och ge oss ett par år, så är inte ens himmelen gränsen! We got game och har visat att vi kan tävla på en hög nivå!
tisdag 1 december 2015
Kentuckys bollpress, deras transition, deras tempo - alt kommer från deras sjuka bollpress (vänder guarden flera ggr innan denna når halvplan! Stuntar hela tiden och snor när de inte köper stunten!
Jag nämnde det för några dagar sedan, men årets upplaga av Kentucky är den roligaste sedan 2012! Ingen tvekan om den saken! De har så många intressanta spelare och spelet är så snabbt, intensivt som "bara UK" kan spela, höll jag på att säga, men så är det förstås inte. Däremot är de fantastiskt bra på det och har kommit till sin rätt tidigare än vad de brukar göra.
Det häftigaste i år är deras otroliga bollpress som Murray, Briscoe och Ulis förser laget med. UK spelar konstant med 3 PG:s på banan, vilketgör dem otroligt snabba och deras aggressivitet i försvar är topnotch med mycket stunts och konstant bollpress. Detta försvar ger dem säker 8-12 enkla layups varje poäng och startar ofta deras transition högt i banan.
Deras tempo i anfall kommer förstås från deras Dribble drive-anfall men försvarsintensiteten bidrar helt klart till att de kan speeda upp trycket även under motståndarnas korg.
Har ni inte haft tid att se UK i år, så passa på! Det är tidigt på säsongen men jag blir inte förvånad om de står i finalen i mars!
Jag nämnde det för några dagar sedan, men årets upplaga av Kentucky är den roligaste sedan 2012! Ingen tvekan om den saken! De har så många intressanta spelare och spelet är så snabbt, intensivt som "bara UK" kan spela, höll jag på att säga, men så är det förstås inte. Däremot är de fantastiskt bra på det och har kommit till sin rätt tidigare än vad de brukar göra.
Det häftigaste i år är deras otroliga bollpress som Murray, Briscoe och Ulis förser laget med. UK spelar konstant med 3 PG:s på banan, vilketgör dem otroligt snabba och deras aggressivitet i försvar är topnotch med mycket stunts och konstant bollpress. Detta försvar ger dem säker 8-12 enkla layups varje poäng och startar ofta deras transition högt i banan.
Deras tempo i anfall kommer förstås från deras Dribble drive-anfall men försvarsintensiteten bidrar helt klart till att de kan speeda upp trycket även under motståndarnas korg.
Har ni inte haft tid att se UK i år, så passa på! Det är tidigt på säsongen men jag blir inte förvånad om de står i finalen i mars!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)