Don't call it a comeback...

...helt enkelt, för att vem som helst kan skriva några rader. Konsten med att blogga är inte ett eller två inlägg, utan tretusen. Styrkan med en bra blogg sitter därmed inte i kvaliteten i sig, utan lika mycket om kvantiteten. Mästarna behärskar förstås både och. Jag är inte en av dem, men roligt är det och visst finns det saker att skriva om.

En säsong har tagit sig förbi sedan jag skrev här senast och det har inte varit smärtfritt alls. Tvärtom, så har min vilopuls rusat i höjden på grund av stress. Det var så illa ett tag att jag inte ens kunde höja tempot till busshållsplatsen för då sprang min puls på högvarv. Just då var jag orolig och matchandet har varit otroligt i år. Jag fick en liten inblick i NBA-coachernas vardag genom att ha haft 130 matcher inplanerade i år. Som tur var har assisterande tagit och avlastat mig, men jag skulle tro att jag fortfarande ligger en bit över 100. Det var förstås påfrestande, men har gett mig möjlighet att växa som coach.

Så med den erfarenheten i kroppen, ska NBA-coacher luftas lite. Los Angeles Lakers har haft en horribel säsong. Det blev karnevalstämning när Kobe annonserade att han skulle lägga av efter säsongen och för att rida på känslan ordnade klubben, och förmodligen i samarbete med en agent, en eventmänniska och Nike, en karneval varje match. Det var bisarrt att se på och värdigheten sjönk allt närmare 0-punkten. Mitt i denna cirkus fanns två rookies och lika många sophomores som skulle föröska plocka upp allt de bara kunde av spelet. Inte lätt i en sådan prekär situation. Och för att redigera cirkusen stod direktör Scott och kämpade för sitt fortsatta liv som coach. Varje match gled han allt längre från en fortsättning på någon av ligans bänkar.

Byron Scott kändes inte som en höjdare. Överhuvudtaget ställer jag mig skeptisk till anstälnningar av coacher som varit i ligan länge utan att egentligen gjort något speciellt genialt, vilket gjorde att sömnlösa nätter medföljde redan vid anställningen. Man måste dock ge Scott att han gjort precis det han skulle och vad han kunnat utifrån de förutsättningar som getts. Få coacher hade nog varit så lojala klubben i ett sådant tillfälle som detta året mynnade ut i. Han bör för alltid få en plats i Lakers organisation, av ren tacksamhetsskuld från familjen Buss och Kupchak.

Lakers har en intressant process framför sig, med 55% chans att behålla sin pick i lotteriet, de har enorma mängder flis att spendera och de skall hitta en ny coach. Angående draften är jag med det klara. Finns Simmons kvar, väljer man honom och annars väljer vi Ingram. Det är bara de två spelarna, där jag ser tydlig franchisespelarkaliber. Murray och Labissiriere kan överraska.
Sedan är coachanställningen fantastiskt komplicerad. Går man efter ett beprrövat kort som fått sparken, i stil med Mark Jackson eller Van Gundy? Man vet ungefär vad man får, men det är i dessa fall både styrkor och svagheter.

Det kanske finns mer topp i att gå efter ett oprövat kort, istället för en chansning på en coach med många år i ligan på sitt CV. Jag är inte heller helt såld på collegekortet. Visserlien älskar jag collegespelet, coachernas demeanour och allt som hör det till, men NBA är något annat. John Calipari skulle möjligtvis passa. Kevin Ollie har erfarenheter som är värdefulla. Tony Bennett har coachningen i blodet, men NBA erbjuder helt andra situationer att ta itu med. Ego management kallade George Karl det.

Nej, jag tycker nog att det bästa alternativet är att se sig om på bänkarna i NBA. Det finns en mängd intressanta assisterande coacher som skaffat sig fantastiska erfarenheter bakom namn som Rick Carlisle, Terry Stotts, Gregg Popovich och Steve Kerr. Luke Walton känns som ett klockrent alternativ, även om jag inte är övertygad om hans förmågor ännu. Hans karisma är 100% rätt, utstrålning och positiv blick och många år i ligan, stärker hans aktier. Min oro baseras på att jag sitter på andra sidan Atlanten och har inte fått den där superröntgenblick som vissa amerikanska motsvarigheter har. hans fantastiska inhopp under Steve Kerrs frånvaro var imponerande, men man kanske inte kan säga allt för mycket om det. Å andra sidan fick Monty Williams samma läge i Blazers och nästa år coachade han i Pelicans. Nej, Walton måste nog ses som ett mycket bra alternativ. En symbol för en ny era, där coach och klubb kan växa tillsammans.

Ettore Messina kan säkert göra ett fantastiskt jobb och han har varit i Lakers tridigare. Jay Larranaga som sitter på Brad Stevens bänk är intressant, men han verkar inte ens förekomma i diskussionerna. Terry Stotts har en del intressanta namn, såsom Jay Triano men kanske framförallt Nate Tibbetts.

Tiden får utvisa hur saker går, men jag hoppas på ett nytt oprövat kort. Det är dags för förändring!

Lundaspelen recap

Tre dagar fyllda av bra matcher. Vi gick in i Lundaspelen med en ambitionsnivå som egentligen inte sträckte sig mycket längre än att komma i form efter juluppehållet. Våra mål med turneringen rörde uteslutande vår egen process som lag.

Vi vann gruppspelet utan några större bekymmer och gick till en åttondelsfinal där vi mötte ett ganska tufft och fysiskt lag. De tar en behaglig ledning med 15-2 och vi hittar inte riktigt någon rytm i matchen. Så småningom tuggar vi igång och i andra halvlek knaprar vi igen för att till slut säkra en sexpoängsvinst. I matcher som är 30 minuter basket och effektiv tid, så är inte helt lätt att vända 10+-underlägen men visade prov på en exceptionell lagmoral från 12 spelare. Bänken var otroligt energisk och vårt försvar gick till att hålla en god kvalitet.


I kvartsfinal mötte vi en akademi från Frankfurt. 2-miljonerstaden gör som många andra storklubbar och suger upp alla de bästa spelarna från regionen i tidig ålder för att skapa ett starkt lag och de hade minst sagt krossat sitt motstånd. Vi matchade upp dem bra tidigt i matchen men så småningom hade vi ett tapp som lag av deras kaliber inte är blyga med att utnyttja. Vi kom tillbaka något men matchen var förlorad med 12-36. Det är inga snygga siffror men det är ett styrkebesked och ge oss ett par år, så är inte ens himmelen gränsen! We got game och har visat att vi kan tävla på en hög nivå!

Kentuckys bollpress, deras transition, deras tempo - alt kommer från deras sjuka bollpress (vänder guarden flera ggr innan denna når halvplan! Stuntar hela tiden och snor när de inte köper stunten!

Jag nämnde det för några dagar sedan, men årets upplaga av Kentucky är den roligaste sedan 2012! Ingen tvekan om den saken! De har så många intressanta spelare och spelet är så snabbt, intensivt som "bara UK" kan spela, höll jag på att säga, men så är det förstås inte. Däremot är de fantastiskt bra på det och har kommit till sin rätt tidigare än vad de brukar göra.

Det häftigaste i år är deras otroliga bollpress som Murray, Briscoe och Ulis förser laget med. UK spelar konstant med 3 PG:s på banan, vilketgör dem otroligt snabba och deras aggressivitet i försvar är topnotch med mycket stunts och konstant bollpress. Detta försvar ger dem säker 8-12 enkla layups varje poäng och startar ofta deras transition högt i banan.

Deras tempo i anfall kommer förstås från deras Dribble drive-anfall men försvarsintensiteten bidrar helt klart till att de kan speeda upp trycket även under motståndarnas korg.

Har ni inte haft tid att se UK i år, så passa på! Det är tidigt på säsongen men jag blir inte förvånad om de står i finalen i mars!

Helhetsfilosofi

Jag tänkte på det häromdagen att jag utvecklas något enormt här i Malbas. Överallt finns en enorm kompetens att inspireras och låna av. Sedan finns det andra saker som jag inte riktigt gillar lika mycket men då kan man istället lägga de idéerna i kanske-lådan tills vidare. Om ett år tycke jag kanske olika. Ett exempel på en förändring i min filosofi rör försvar. Förra året hade jag ett ganska bra försvar som byggde på NBA-principer egentligen. NBA är speciellt eftersom där är atleterna så otroligt begåvade att aggressiva försvar ofta straffas, istället har man en slags containmentfilosofi många gånger. Detta är som tydligast i Pick and Roll-situationer, där man mycket sällan ser hard hedge och när det sker är det oftast bara för att mixtra upp det lite och sällan görs det på de mest framträdande PG:s.

I år har försvaret byggts mycket mer på total aggressivitet och scramble. Det är inte bättre än förra årets försvarsfilosofi men det passar bättre in i det totala basketpaketet, eftersom konstant/total press är en fras som jag ganska ofta använder. Detta tror jag är ganska viktigt att fundera på. En filosofi borde nog vara sammanhängande och behöver byggas utifrån värdeord som är få men lätta att anamma i ett helhetskoncept. Eller inte, det återstår att se!

Helgens goda

Puh, ni får än en gång ursäkta min absens från bloggen. Det är nog inte på något sätt så att mitt intresse har dalat, utan snarare att fler av mina timmar på dygnet går till annat. Mycket studier, betydligt mycket mer coachande, mer utbildning o. dyl gör att bloggandet hamnat lite i skymundan.

Men det går framåt. Idag kommer jag skriva om våra P02:or som idag matchade mot Äli. I veckan har vi arbetat en del med olika moves för olika positioner men också brytit ned vårt anfall samt försvar en del. Det är alltid tillfredsställande när man hör motståndarcoacher och domare berömma oss för det vi gör. Idag fick vi beröm för vårt tryck i spelet och är det något som jag blir glad över att höra så är det precis detta. Jag vill alltid att mina lag ska ha ett ordentligt tryck i det vi gör.
Äli hade vi svårt för senast. Jag var tyvärr inte med då men de var stora, några år äldre och vi kunde inte riktigt stoppa dem men idag ville vi fokusera på mina big three, nämligen intensitet, samspel och tuffhet. Tuffhet är ett sådant begrepp som alltid är diffust att använda som ledare. Jag har använt det länge men går i varje match igenom exakt vad det begreppet innebär. När man möter ett litet snabbt lag kräver en viss typ av tuffhet, när man leder med 30 krävs en annan och när man slåss mot jättar krävs en tredje. Därför måste tuffhet alltid konkretiseras till något synligt tror jag!

Idag lyckades vi koka ned begreppet till tydliga målbilder och det innebar att vi kunde vinna matchen. Tillsammans, som ett lag och med fantastisk attityd.

Veckan som kommer ska vi jobba ytterligare med bollpress, positionering, returtagning och olika avslut!

Fars dag

Det är fullt ös i hallarna och den här helgen har mina lag spelat totalt sex matcher. Det är tur att mina hjälpcoacher kunde ta två av dem, för annars hade en kloning varit tvungen.

Jag ska skriva mer om dessa matcher i veckan men just idag är det alla pappor generellt och min pappa specifikt som ska hyllas.

Min pappa har varit och är ett fantastiskt stöd för mig. Han är en man som alltid kommer att ställa upp och det finns inget stopp för hur mycket han kan hjälpa till. Pappa är en sann förebild just för att han alltid ställer upp och inte tvekar en sekund på att gå upp mitt i natten för att skjutsa eller hämta, när idrottsklubben står på ruinens brant, så är det pappa som med sitt engagemang, entusiasm och idésprut vänder skeppet rätt igen. Dessutom är han väldigt bra på att bjuda på sig själv och med pappa behöver man inte vara orolig för att det ska bli tråkig stämning. Han har nära till skratt, kloka idéer och inte alls rädd för att ta en debatt om det ömsesidiga intresset finns.
Pappa gav sig till och med på att coacha basket en säsong och trots att hans ämneskunskaper var usla fick han oss att börja vinna matcher och vi vände säsongen helt, genom smärre positionsförändringar och lite jävlar anamma från bänken! Detta visar lite av pappas nyfikenhet och förmåga att gå all-in, där det behövs!

Nej, pappa har alltid varit och kommer alltid vara en inspiration och krutgubbe som jag hoppas kunna bli en liknande far den dagen som jag eventuellt står där.
Tack pappa för att du finns och att du aldrig slutar att positivt överraska! Jag älskar dig!

Ältandets förtret

En av mina svagheter som person är att ältandet inte sällan tar upp mycket av min tid. Som spelare kunde jag tänka i en vecka på vad jag gjorde och inte gjorde och det hänger med mig som coach. När jag har en dålig dag på jobbet kan du ge dig sjutton på att det blir en sömnlös natt. Med andra ord, om du har en fråga sent på natten och jag haft en dålig träning eller match kan du höra av dig vilket klockslag som helst eftersom jag ändå är vaken.

Jag kan inte påstå att en balans finns för mig. Det är inte så att jag kan säga till mig själv att tänka på något en timme sedan gå vidare, utan jag tänker på det tills förändring skett. En sömnlös natt hör liksom till och det ger mig många timmar att tänka ut eventuella lösningar. Däremot är detta en viktig brytpunkt, nämligen när man får ett uppslag som man känner kan innebära förändring.

Jag hade en sådan natt igår men efter några timmar av planering och litteraturläsning kom jag fram till en eventuell lösning, vilket innebar att jag kunde sova ganska gott.

Jag vet inte huruvida ältande är en bra eller dålig egenskap. Ältandet i sig är nog lika naturligt som självkritiken men den absolut största utmaningen är att inte göra det till något destruktivt, utan alltid försöka kartlägga vad, varför och hur.

I övrigt intet nytt höll jag på att säga me jag är glad över alla NBA-matcher jag hunnit att se. Man kan inte annat att konstantera att den nya vågen av NBA-coacher är fantastiska på alla sätt och vis, samt att Warriors spelbok har satt avtryck hos flera lag. Än så länge har jag sett Miami Heat, Lakers och Bulls köra ett par spel ur Warriors bok (ett par spel som även jag har snott)! Nog om det, jag bara tjötar nu! Vi hörs! Fyra matcher i helgen!