Förra sommaren startade Gregg popovich något stort. Han anställde en kvinna i sin coachstab och det blev hyllat. Denna sommar vann Becky Hammon NBA Summer League, vilket i och för sig inte säger speciellt mycket om hennes kompetenser eftersom sommarligan är minst sagt en ganska speciell spelform, som i stor del handlar om showcase. Däremot markerade vinsten något viktigt. Förutom Hammons förmåga att skapa relation till spelare, visades också hennes förmågor att utveckla spelare. Jag tror att hon absolut kommer vara head coach i NBA inom en snar framtid. Och fler kvinnor följer. Nu har George Karl kallat in Nancy Lieberman. Jag har sett begränsat med material av henne men jag vet att hon var med på en gammal Better Basketballvideo.
Jag tror att det här, själva tendensen, är kanonbra. Basketsporten fusioneras ytterligare och blir mer transparent. Jag har jobbat med såväl kvinnliga som manliga coachkollegor och har inte lyckats se några som helst skillnader som är bundna till vare sig biologiskt eller socialt kön. Mer mix i coachvärlden är något bra och ytterst välkommet!
fredag 31 juli 2015
Mest spännande lag att beskåda kommande säsong
Mitt hjärtelag kommer alltid att vara Lakers, det har jag nog påpekat ett tusental gånger men det är inte alltid så kul att hålla på ett lag som är på väg käpp rakt åt helskotta. Lakers påminner mig om gamla Sovjet. Nepotism och rädsla för nytänk har kört klubben rakt ned i en ravin. Väl där nere går en flod med en enorm centriful, rakt in i jordens mitt. I mitten till mitten är Lakers. Där sitter Jim Buss i sin keps och skäms. Eller? Nej, nu är jag väldigt hård och pessimistisk men det gör så fasligt ont att hålla på ett lag som är så långt ifrån showtime, när det finns så många andra lag i NBA som verkligen skriker showtime.
Med andra ord är det inte något fult i att snegla lite, kanske dreggla lite över andra lag som jag tror kommer vara riktigt underhållande.
Bland dessa lag finns förstås storheterna Golden State Warriors, Rockets och Spurs. De först och sistnämnda är nog favoriter att vinna hela alltet i år. Rockets kommer springa och vara roliga men frågan är om det räcker i en stenhård väst. De lag som jag verkligen ser fram emot är lag som jag fastnade för redan förra året - mycket tack vare potential men också som ett resultat av personligheter jag gillar. Flip Saunders har jag tyckt om sedan tiden med KG. Hans matchup-zon imponerade stort på mig här om året. Jason Kidd har jag alltid älskat och idoliserat som spelare och det blev inte annorlunda som coach. Han är fenomenal, God darn it!
Wolves och Bucks är med andra ord två lag som jag frenetiskt kommer att följa i år. Det ska bli riktigt kul att se dessa unga upcomers ta NBA med storm.
Sedan tror jag att ett helt Thunder kommer vara livsfarliga precis som Mavericks kommer att vara gedigna...OM de är friska...eller om Tomten finns på riktigt.
Med andra ord är det inte något fult i att snegla lite, kanske dreggla lite över andra lag som jag tror kommer vara riktigt underhållande.
Bland dessa lag finns förstås storheterna Golden State Warriors, Rockets och Spurs. De först och sistnämnda är nog favoriter att vinna hela alltet i år. Rockets kommer springa och vara roliga men frågan är om det räcker i en stenhård väst. De lag som jag verkligen ser fram emot är lag som jag fastnade för redan förra året - mycket tack vare potential men också som ett resultat av personligheter jag gillar. Flip Saunders har jag tyckt om sedan tiden med KG. Hans matchup-zon imponerade stort på mig här om året. Jason Kidd har jag alltid älskat och idoliserat som spelare och det blev inte annorlunda som coach. Han är fenomenal, God darn it!
Wolves och Bucks är med andra ord två lag som jag frenetiskt kommer att följa i år. Det ska bli riktigt kul att se dessa unga upcomers ta NBA med storm.
Sedan tror jag att ett helt Thunder kommer vara livsfarliga precis som Mavericks kommer att vara gedigna...OM de är friska...eller om Tomten finns på riktigt.
Players first
Girigt har jag satt i mig det ena materialet efter det andra denna sommar. I slutet av säsongen, i ett klassrum i Göteborg medan mina spelare var på Liseberg faktiskt, punktade jag upp vad som vore bra att kunna till nästkommande säsong. Bland annat kom jag fram till att jag kände mig osäker på pedagogiken och vilka poänger som behövdes för att kunna driva en framgångsrik zon. Som vanligt, när man är hungrig och ska handla, blir det lite för mycket. Jag ville veta allt om alla men bestämde mig istället för att fördjupa mig i en av zonerna och utveckla min egen pedagogik gällande denna. Sedan bestämde jag mig för att i alla fall behärska och jobba med ett junkförsvar. Dessutom skulle jag läsa en bok... eller snarare 6 böcker.
Players First är skriven av den coach som kanske satt tydligast spår i mitt coachande, nämligen John Calipari. Det är en bra bok som ger fin inblick i hela hans filosofi och hur de jobbar på Kentucky. Ganska snabbt förstår man att Cal är en idéspruta som är en nagel i ögat på många och jag insåg också att den "svenska jantelagen" inte är svensk, utan universal. Går det bra för folk vill man gärna sätta käppar i hjulet för denna, leta brister att utnyttja. något som Calipari fått erfara sedan sin tid på UMass. Där leddes han av en ung Marcus Camby som gjorde ett ordentligt felsteg när han tog emot pengar från en person och som kostade universitetet sin Final Fourplacering. Cammby skämdes så mycket att när han draftades skänkte han de summor som hans agerande kostat universitetet. Calipari högaktar Camby och poängterar att det är en omtumlande situation för många unga att befinna sig i och att dåliga beslut ganska lätt kan fattas i dessa lägen. Calipari är en förlåtande person och det blir tydligt i både intervjuer och hans bok.
Men detta har gjort att Calipari av många ses som en man i en svart hatt och hans framgångar både på planen och i rekryteringsprocessen, samt NBA-draften gör det inte bättre. Folk letar efter fel men sedan incidenten med Camby har inget lyckats fälla Calipari eller hans spelare, trots NCAA:s tappra försök. Det märks också att Calipari inte har mycket till över för NCAA:s organisation, även om han poängterar att dne gör mycket gott för många.
Mest intressant tycker jag det är att höra vad Calipari letar efter bland personal och spelare. En bra parallell som han använder är att han gärna ser sina assistenter ta mat från hans tallrik men att han sparkar folk om de lägger till mat istället. Han menar att varje coach har ett ansvarsområde och detta ska de ta hand om. Om det exempelvis är problem med en buss, vill inte Calipari veta detta, utan han förmodar att denna coach fixar det på egen hand. Det tycker jag är ett bra sätt att se på det - var och en tar hand om sina problem. Coachjobbet är 24/7-syssla och varje träning ska utvärderas, spelare likaså, motståndare ska analyseras och detta är bara en pytteliten del av coachjobbet. Då blir det väldigt viktigt att hålla tallrikarna rena. Vikten av att dela upp sysslorna är med andra ord oerhört viktigt för en fungerande coachstab men det är minst lika viktigt att förstå att man ofta behöver kunna sköta sina sysslor på egen hand.
Man får också en bra bild av hur NCAA fungerar och detta kan emellanåt bli lite långtradigt men kapitlen som rör Cals filosofi och inblick i hans spelares funktioner, begåvningar och utvecklingsområden. Det är en mycket givande bok för föräldrar, ledare i företag, coacher men också spelare som kan få en bra inblick i vad som krävs för att spela på UK.
Players First är skriven av den coach som kanske satt tydligast spår i mitt coachande, nämligen John Calipari. Det är en bra bok som ger fin inblick i hela hans filosofi och hur de jobbar på Kentucky. Ganska snabbt förstår man att Cal är en idéspruta som är en nagel i ögat på många och jag insåg också att den "svenska jantelagen" inte är svensk, utan universal. Går det bra för folk vill man gärna sätta käppar i hjulet för denna, leta brister att utnyttja. något som Calipari fått erfara sedan sin tid på UMass. Där leddes han av en ung Marcus Camby som gjorde ett ordentligt felsteg när han tog emot pengar från en person och som kostade universitetet sin Final Fourplacering. Cammby skämdes så mycket att när han draftades skänkte han de summor som hans agerande kostat universitetet. Calipari högaktar Camby och poängterar att det är en omtumlande situation för många unga att befinna sig i och att dåliga beslut ganska lätt kan fattas i dessa lägen. Calipari är en förlåtande person och det blir tydligt i både intervjuer och hans bok.
Men detta har gjort att Calipari av många ses som en man i en svart hatt och hans framgångar både på planen och i rekryteringsprocessen, samt NBA-draften gör det inte bättre. Folk letar efter fel men sedan incidenten med Camby har inget lyckats fälla Calipari eller hans spelare, trots NCAA:s tappra försök. Det märks också att Calipari inte har mycket till över för NCAA:s organisation, även om han poängterar att dne gör mycket gott för många.
Mest intressant tycker jag det är att höra vad Calipari letar efter bland personal och spelare. En bra parallell som han använder är att han gärna ser sina assistenter ta mat från hans tallrik men att han sparkar folk om de lägger till mat istället. Han menar att varje coach har ett ansvarsområde och detta ska de ta hand om. Om det exempelvis är problem med en buss, vill inte Calipari veta detta, utan han förmodar att denna coach fixar det på egen hand. Det tycker jag är ett bra sätt att se på det - var och en tar hand om sina problem. Coachjobbet är 24/7-syssla och varje träning ska utvärderas, spelare likaså, motståndare ska analyseras och detta är bara en pytteliten del av coachjobbet. Då blir det väldigt viktigt att hålla tallrikarna rena. Vikten av att dela upp sysslorna är med andra ord oerhört viktigt för en fungerande coachstab men det är minst lika viktigt att förstå att man ofta behöver kunna sköta sina sysslor på egen hand.
Man får också en bra bild av hur NCAA fungerar och detta kan emellanåt bli lite långtradigt men kapitlen som rör Cals filosofi och inblick i hans spelares funktioner, begåvningar och utvecklingsområden. Det är en mycket givande bok för föräldrar, ledare i företag, coacher men också spelare som kan få en bra inblick i vad som krävs för att spela på UK.
 |
| John Calipari & Michael Sokolove (2014). Penguin Group. USA: New York |
söndag 26 juli 2015
Då var man gift och jag gör ett övertramp på min integritetsramp
 |
| Specialbeställd från USA och fantastisk på alla sätt. Min finaste inredningspryttel! |
Övertrampet är inget av radikal karaktär. När jag började blogga hade jag bestämt mig för att strikt och trofast hålla mig till basket men i och med att bloggen blivit mer och mer som en dagbok, blir jag i vissa fall, som detta, mer privat. Bloggen är fortfarande basket och det var mitt bröllop med ska ni ha klart för er! ;)
Basketen togs nämligen upp i en rad tal och nummer. Även andra saker och personer ( exempelvis min fru som var jätteviktig för bröllopet) nämndes förstås också frekvent men det hör ju inte riktigt hit. Det är ju trots allt min blogg om en del av mitt liv, men inte allt! Någon slags integritetsram måste kvarstå som jag lämnar frugan utanför.
Jag är helt slut idag och att somna inatt lär inte vara några större bekymmer. Jag borde skriva mycket mer men det orkar jag inte riktigt. Jag ber om ursäkt för dålig grammatik o.dyl. Som blivande svensklärare bör jag vara mer noggrann, titta igenom, korrigera men som ständigt "på flykt" orkar jag det inte, utan hoppas vara tillräckligt tydlig för att kunna göras förstådd. Jag tänker bifoga en bild för att visa lite, en litenliiiitenüberliten del, av bröllopets tema. Min passion mot skämmeslaget (men med en tokstolt tradition): Lakers. Jag ska inte skriva mer nu mendet lär komma mer så småningom. Det finns mer att ventileras. Exempelvis ett zonförsvar som jag kom att tänka på idag när jag plockade ut björkar från festlokalen.
Auf Wiedersehen!
fredag 24 juli 2015
Skallen, hjärtat och själen
Jag älskar böcker och betar mig igenom en ganska gedigen littertaurlista varje år. Jag gillar att stimulera olika delar av huvudet och själen, vilket innebär att ett flertal böcker läses parallellt. Ibland upp till fyra böcker samtidigt men oftast hamnar jag på tre. De blandas inte ihop eftersom de behandlar olika områden. John Caliparis bok Players First är snart utläst och detta är något som även Calipari gör. Liksom David Blatt men Cals ger dessutom sina spelare böcker som han tycker passar olika individer och sedan diskuterar han böckerna med sina spelare på sitt kontor. Litteraturen är bra för inspiration och utveckling.
Idag är en bra dag. Jag ligger i en bäddsoffa och chillaxar inför morgondagen. Jag gifter mig nämligen imorgon i Axbergs församling och det känns stort. Äktenskapet är snarlikt lagskapet på många sätt. Man måste hänge sig något större av ett inre driv och helst inte av måsten. Att våga vattna sin nära/ sina nära för att uppnå något större tillsammans. Det är fantastiskt och jag ser fram emot det. Hängivelse är bland det finaste som finns när det rör positiva krafter och i ett lag är hängivelse till laget det som skiljer toppen från alla andra. Som coach är det den största utmaningen man kan utsättas för och i ett förhållande måste man förstå innebörden av det och leva den dagligen. Jag tror att många av de bästa coacherna lever hängivelse. De håller fast vid sitt och står stadigt i dte civila, liksom på planen. Det vill jag också försöka att göra i så stor mån det bara går! Om man velar mycket i sitt eget, lär det se likadant ut på planen. Jag tror på sambanden och kontexter som något viktigt och att de inte sällan följer mönster.
Nu ska Joni Mitchell få mig att somna snart. Imorgon vid den här tiden är det fest och glädje! Idag är det lugnet före stormen.
Idag är en bra dag. Jag ligger i en bäddsoffa och chillaxar inför morgondagen. Jag gifter mig nämligen imorgon i Axbergs församling och det känns stort. Äktenskapet är snarlikt lagskapet på många sätt. Man måste hänge sig något större av ett inre driv och helst inte av måsten. Att våga vattna sin nära/ sina nära för att uppnå något större tillsammans. Det är fantastiskt och jag ser fram emot det. Hängivelse är bland det finaste som finns när det rör positiva krafter och i ett lag är hängivelse till laget det som skiljer toppen från alla andra. Som coach är det den största utmaningen man kan utsättas för och i ett förhållande måste man förstå innebörden av det och leva den dagligen. Jag tror att många av de bästa coacherna lever hängivelse. De håller fast vid sitt och står stadigt i dte civila, liksom på planen. Det vill jag också försöka att göra i så stor mån det bara går! Om man velar mycket i sitt eget, lär det se likadant ut på planen. Jag tror på sambanden och kontexter som något viktigt och att de inte sällan följer mönster.
Nu ska Joni Mitchell få mig att somna snart. Imorgon vid den här tiden är det fest och glädje! Idag är det lugnet före stormen.
torsdag 23 juli 2015
Den mentala aspekten av vår sport
Igår natt satt jag uppe och diskuterade basket med min närmsta. Vi behandlade ett flertal ämnen men ett av de diskuterade ämnen var den mentala aspekten av basketen. Den här ligger mig väldigt varmt om hjärtat.
När jag var liten hade jag basketrelaterade mentala problem. Det gick så långt att en match mot Högsbo 88:or skällde min coach ut mig i en Time-out och frågade mig varför jag var "så j*vla bra på träning men inte vågade något på match?". Det var en bra fråga och jag kunde inte besvara den förrän jag var i 20-års åldern. Väligt många av mina basketår har jag gått på halvnivå i anfall. Jag tog enorm stolthet i mitt försvar bland annat på grund av den anledningen - jag älskade att vara på planen men kom inte loss i anfall. Det tvingade mig att stänga ned folk i försvar och har absolut i alla fall hjälpt mig i mitt sätt att spela basket.
Just att "Komma loss" i anfall är ett problem för många spelare runt om i världen. På något sätt har jag kommit att utveckla respektabla förmågor på att se folks talang (även om det förstås finns otaliga människor som gör detta ännu bättre) - den inneboende talangen som ibland är lite dold för ögat - som ett resultat av min egen mentala utveckling och tidiga problematik. Och mitt tips är framför allt att aldrig ge upp och att jobba aktivt med sig själv och sina tankar. Det är något grundläggande! Men jag tror även att mental träning lätt blir felriktat och kan leda till kontraproduktivitet, det vill säga om man hela tiden intalar sig att "man vågar", "man kan!" etcetera, kan vissa istället stärkas ytterligare i sin självbild att de inte kan.
För att komma ur en mental slummer behöver man våga pusha och våga utmana sig själv. Att träna hårdare var något som fungerade för mig. När jag visste att jag kunde tävla med vem som helst, blev spelet enklare. När jag lärde mig att skjuta slutade jag tveka på att lossa bössan, när jag lärde mig att passa av bollen i attacken började jag använda detta och jag blev därmed mer svåspelad. Jag tycker att mental träning handlar om att "grinda" - att lära sig älska det smutsiga i att bli bättre. Att vara kontinuerlig, effektiv och målmedveten i sin träning. Men vi som coacher måste också uppmuntra spelare att lämna sin bekvämlighetszon och inte låta våra spelare med stor potential hålla tillbaka sig själva. Försök att skapa förutsättningar att ge förtroende och sätt dem i positioner att lyckas och det kommer vara en övergångsfas som många gånger kan bli rätt "ful". Det kommer bli lite turnovers och dåliga beslut men denna epok blir otroligt viktig för spelarens fortsatta karriär som dessutom på lite sikt kommer hjälpa laget och spelaren ytterligare.
Det finns förstås betydligt mer saker att förhålla sig till och knep att använda för att utveckla spelares mentalitet och psyke men det lämnar jag nu och tar med mig till golvet istället!
När jag var liten hade jag basketrelaterade mentala problem. Det gick så långt att en match mot Högsbo 88:or skällde min coach ut mig i en Time-out och frågade mig varför jag var "så j*vla bra på träning men inte vågade något på match?". Det var en bra fråga och jag kunde inte besvara den förrän jag var i 20-års åldern. Väligt många av mina basketår har jag gått på halvnivå i anfall. Jag tog enorm stolthet i mitt försvar bland annat på grund av den anledningen - jag älskade att vara på planen men kom inte loss i anfall. Det tvingade mig att stänga ned folk i försvar och har absolut i alla fall hjälpt mig i mitt sätt att spela basket.
Just att "Komma loss" i anfall är ett problem för många spelare runt om i världen. På något sätt har jag kommit att utveckla respektabla förmågor på att se folks talang (även om det förstås finns otaliga människor som gör detta ännu bättre) - den inneboende talangen som ibland är lite dold för ögat - som ett resultat av min egen mentala utveckling och tidiga problematik. Och mitt tips är framför allt att aldrig ge upp och att jobba aktivt med sig själv och sina tankar. Det är något grundläggande! Men jag tror även att mental träning lätt blir felriktat och kan leda till kontraproduktivitet, det vill säga om man hela tiden intalar sig att "man vågar", "man kan!" etcetera, kan vissa istället stärkas ytterligare i sin självbild att de inte kan.
För att komma ur en mental slummer behöver man våga pusha och våga utmana sig själv. Att träna hårdare var något som fungerade för mig. När jag visste att jag kunde tävla med vem som helst, blev spelet enklare. När jag lärde mig att skjuta slutade jag tveka på att lossa bössan, när jag lärde mig att passa av bollen i attacken började jag använda detta och jag blev därmed mer svåspelad. Jag tycker att mental träning handlar om att "grinda" - att lära sig älska det smutsiga i att bli bättre. Att vara kontinuerlig, effektiv och målmedveten i sin träning. Men vi som coacher måste också uppmuntra spelare att lämna sin bekvämlighetszon och inte låta våra spelare med stor potential hålla tillbaka sig själva. Försök att skapa förutsättningar att ge förtroende och sätt dem i positioner att lyckas och det kommer vara en övergångsfas som många gånger kan bli rätt "ful". Det kommer bli lite turnovers och dåliga beslut men denna epok blir otroligt viktig för spelarens fortsatta karriär som dessutom på lite sikt kommer hjälpa laget och spelaren ytterligare.
Det finns förstås betydligt mer saker att förhålla sig till och knep att använda för att utveckla spelares mentalitet och psyke men det lämnar jag nu och tar med mig till golvet istället!
onsdag 22 juli 2015
En ny Space Jam planeras och superstjärnan känns självklar
Äntligen!! Eller?
Jag minns när första Space Jam kom ut. Det var på tiden då jag inte hade mycket till övers för basket, trots att mina grannar tycktes gilla sporten. De hade en korg och boll och de var ganska duktiga på att hiva i bollen från distans. Jag minns hypen. Man fick bilder i Kellogg's Corn Flakespaket med bland annat John Stockton och MJ var ett varumärke som dominerade världen. Han var världens största atlet.
Nu, 20 år senare är det dags för en uppföljare och att Lebron ska vara superhjälten känns lika självklart som det gör ont i Kobes hjärta. För alla spelare är detta en drömroll att spela för det handlar inte bara om basket; det handlar om världsdominans. Total makt över idrott, musik och multikulturell pondus. Påverkan som skickas ut till en hel värld. Trots att Space Jam egentligen inte är en senationell film är den kult och den förändrade något. Basketen fick sig en uppsving och det är dags nu igen! Jag vet att i samband med Space Jam hade till och med min hemort á 10 000 invånare ett basketlag. Drömmen och det ultimata beviset på en Cookes förändring vore om det skedde igen!
Förmodligen kommer 12-åringar idag köpa Lebron Space Jams om 15 år och snöra på sig. Förmodligen kommer en ny generation märkas av den nya kulturen.
Förmodligen kommer detta att markera en ny era.
Eller så går det käpp rakt åt fanders, o hemska tanke!
Jag hoppas på något nytt! Något in your face möter The grind! Monstars mot Looneys!
Två viktiga predictions:
Ledmotiv: Jason Derulo & Wiz Khalifa (Det blir inte alls i stil med I believe I Can Fly, utan betydligt mer uptempo)
NBA-spelarna vars talanger blir snodda: Steph Curry (beror på hur inblandade Nike är i produkten), Anthony Davis, Chris Paul, Blake Griffin och Gordon Hayward (förutsätter att handlingen är något liknande men jag är tvekis på den punkten)
Jag minns när första Space Jam kom ut. Det var på tiden då jag inte hade mycket till övers för basket, trots att mina grannar tycktes gilla sporten. De hade en korg och boll och de var ganska duktiga på att hiva i bollen från distans. Jag minns hypen. Man fick bilder i Kellogg's Corn Flakespaket med bland annat John Stockton och MJ var ett varumärke som dominerade världen. Han var världens största atlet.
Nu, 20 år senare är det dags för en uppföljare och att Lebron ska vara superhjälten känns lika självklart som det gör ont i Kobes hjärta. För alla spelare är detta en drömroll att spela för det handlar inte bara om basket; det handlar om världsdominans. Total makt över idrott, musik och multikulturell pondus. Påverkan som skickas ut till en hel värld. Trots att Space Jam egentligen inte är en senationell film är den kult och den förändrade något. Basketen fick sig en uppsving och det är dags nu igen! Jag vet att i samband med Space Jam hade till och med min hemort á 10 000 invånare ett basketlag. Drömmen och det ultimata beviset på en Cookes förändring vore om det skedde igen!
Förmodligen kommer 12-åringar idag köpa Lebron Space Jams om 15 år och snöra på sig. Förmodligen kommer en ny generation märkas av den nya kulturen.
Förmodligen kommer detta att markera en ny era.
Eller så går det käpp rakt åt fanders, o hemska tanke!
Jag hoppas på något nytt! Något in your face möter The grind! Monstars mot Looneys!
Två viktiga predictions:
Ledmotiv: Jason Derulo & Wiz Khalifa (Det blir inte alls i stil med I believe I Can Fly, utan betydligt mer uptempo)
NBA-spelarna vars talanger blir snodda: Steph Curry (beror på hur inblandade Nike är i produkten), Anthony Davis, Chris Paul, Blake Griffin och Gordon Hayward (förutsätter att handlingen är något liknande men jag är tvekis på den punkten)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)