Hur fixar man NBA-sprättet?

Jag lägger åtskilliga kronor och timmar på att se college- och high schoolbasket. Jag har sett de flesta av NBA:s storstjärnor och småstjärnor när de spelat på high school eller college. Man kan ju säga att det finns ganska få gemensamma nämnare på NBA-spelarnas sätt att spela. Vad de däremot delar brukar vanligtvis vara en fantastisk fysik...japp, även de som ni förmodligen inte tänker er är speciellt fysiska är ganska fysiska faktiskt. De behöve rinte hoppa till månen, ta returer över sjufotare men de är på något sätt fysiska. Varför spelr inte Aaron Craft; en av NCAA:s bästa PG:s förra året i NBA? Förmodligen för att han var för dåligt fysiskt. Sedan brukar de dssutom ha ganska god spelförståelse. De kanske inte alltid passar den spelare som vi anser är öppna men de förstår allt som oftast hur de ska läsa spelet. Dessa två egenskaper anser jag att i stort sett samtliga spelare i NBA besitter.
Jag såg på DeMAtha High schools träning från 2012. Det var två bra år irad frö DeMAtha som året innan slängde upp Victor Oladipo och året därefter Jerami Grant som blev storstjärna på Syracuse och numer spelar fler och fler minuter i Sixers NBA-lag.
Grant var ett fysfenomen redan på DeMatha och det syntes att han ahde något extra. Det är ett sprätt i hans kropp som är så sällsynt. Det är en explosivitet som inte växer på träd. Varje cut är från 0-100 på ett trefjärdedelshalvt andetag och det ser otroligt lätt ut. Den där sprättigheten skulle man döda för att få.

Mina nyårslöften inför kommande säsong

Vilket jullov det har varit ändå! Det gav en del tid åt viktig reflektion och jag tog till mig att göra just detta gällande mina lag och träningar. Mina styrkor fick jag fundera över och svaghetern likaså för det är ju tyvärr så att alla har en och annan brist att förbättra. Mina är många, liksom mina styrkor...ja ni förstår! Jag skrev tidigare att jag analyserat våra spel och hittat en del brister att ta itu med och dessa tror jag mig ha hittat vägar att lyckas få bukt med. Därför kommer vi att skapa lite nya alternativ i båda lagen efter juluppehållet. Därefter finns det ett par spärrar som vi måste låsa upp i både damer och u17 (olika för olika lag dock) och dessa blir mer att experimentera för att hitta lösningar på men jag kan ha en eventuell väg att använda! Det känns lite gött ändå! Jag ser fram emot vårterminen och det utrymme för förbättring som denna lämnar.

Breakdown av Kentucky halvvägs genom säsongen - Vinner man hela alltet?

Tre matcher Kentucky Wildcats har beskådats och jag kan inte annat än imponeras av vilket lag som finns i Lexington. Det är en vansinnig talangnivå med 8-9 potentiella NBA-spelare. Man har fyra spelare på 215 cm plus och startande point guard är 198 cm. Detta är en välsignelse och förbannelse för Coach Cal.

I försvar är laget fullkomligt briljant. Spelarna är smarta men framför allt är de stora och fysiska nog att kunna skydda korgen på ett fantastiskt sätt. Försvaret är inte speciellt svårläst men självfallet fruktansvärt svårpenetrerat. De styr mitten, spelar en fantastisk bollpress som de kan bibehålla genom sina plutonbyten och om perimeterspelarna blir slagna står två torn och försvarar korgen. Dessutom har de en man-man- samt en 2-2-1-press som de mixtrar in med framgång. Willie Cauley-Stein är en makalös försvarare som kan spela på allt från guard till center. Tyler Ulis är absolut en av de bästa PG-försvararen i NCAA.

I anfall har vi förbannelsen för Kentuckys storlek gör dem till insidedomienrade på ett sätt som man inte riktigt varit de senaste åren. Spelet påminner om förra året (fram till March Madness) då man satte upp väldigt mycket och försökte spela på postspel. Förra året ändrade Calipari detta för att han ville ha ut Randle på golvet men i år, med den enorma storlek är jag något fundersam om man kommer att göra det samma i år. Detta tror jag dock är förklaringen till det svaga anfallsspelet. Varken Cal eller spelarna tycks vara helt inne i spelsystemen men man vinne rpå sin exceptionella talangnivå. Någonting säger mig dock att plutonsystemet kommer upplösas allt mer men också att Calipari kommer återgå mer mot sitt Dribble driveanfall. Det gjorde han förra året och man överraskade hela collegevärlden trots fantastisk talang. I år har man ännu mer talang och frågan är om man lyckas vinna trots ett anfallspel som inte håller högsta klass? Mot Louisville räckte deras försvar men Louisville saknade å andra sidan skytte, vilket kunde komprimera Kentuckys försvar ytterligare.

Där jag kommer ifrån lirar man bandy. Inget annat.

Det är så skönt att vara tillbaka i hemorten. Här är allting alltid sig likt. Ja det brukar vara någon ny affär som slagit upp portarna och en eller två som gjort det motsatta men här finns alltid en trygghet. Jag älskar min hembygd men den kan sannerligen få mig att skratta. Här spelar alla bandy och om man inte själv sysslar med idrotten går man till arenan för att njuta av sporten på absolut elitnivå. Det är en sådan fantastisk stämningssport det där. Publiken består till 99,5 % av män (helt sant), flera är berusade och de flesta hejar på hemmalaget, ett par på det andra men de båda klackarna förenas i sitt hat gentemot domaren. Det är fantastiskt underhållande! Du kan så din skalle i marken på att domaren kommer vara det som diskuteras flitigast på läktaren. Kan ni komma på en annan sport där man har skapat en ramsa som man sjunger till domaren när man tycker att han suger? Nej, men det är helt otroligt roligt att det finns. I de flesta andra idrotter har publiken koll på spelarna men inte i bandy. Här har man koll på nummer istället. "Ut med sjuan!" kan någon skrika ut! "Är du dum i huvvet tolvan?" skriker en annan följt av "Domarn, gå å lägg dig, domarn!"
Jag älskar det! Det är så folkligt. Så gemytligt. Lite alkoholstinkande men väldigt snällt mellan all grovhet och röda näsor.

Spurs - Till och med centrarna kan passa.

Som ni säkert vet är Spurs ett lag som faller mig helt i smaken. De får det sannerligen att se enkelt ut genom simpla, i teorin självklara principer som i praktiken är så förbannat svårt att realisera många gånger. Gregg Popovich anfallsprinciper är inte annorlunda från något annat lag egentligen. Spacing, rörelse, cuttar är ju varenda coachs med fler än två hjärnceller i skallen motto. Skillnaden ligger snarare i hur han lyckas etablera dessa principer; framför allt bollrörelse till sina spelare.
Nog om det, något som i alla fall imponerar mig är hur Spurs har lyckats att vinna så många mästerskap med en center som är långt ifrån all-star. Det började förstås med David Robinson...han var ett monster förvisso men fortsatte därefter med Rasho Nesterovic, Fabricio Oberto och senast i raden Tiago Splitter. Det är inga centerkolosser som man i första hand tänker på vare sig gällande försvar eller anfall. Vad gör Spurs för att vinna? Självklart anpassar Pop sitt spel efter sitt lag... eller? Tvärtom kanske? Ja, det anser jag! Pop har färdiga recept som han använder för att kunna utnyttja spelarna på det sätt som faller honom i smaken. Tänk bara på hur länge Spurs har spelat "weak" och "strong". Det är tio år i alla fall och man har väl förvisso tweakat dem lite.
Men centerrollen är minimalt tweakad. Det finns vissa egenskaper som samtliga av de ovannämnda centrarna har gemensamt förutom att de inte är amerikaner. De är utmärkta screensättare och de är utmärkta passare. Calipari och Krzyzewski har båda sagt att de av internationellt spel lärt sig en sanning och det är inte att alla i Europa kan skjuta, utan att alla i Europa kan passa - även centrar. Dessutom kan han med framgång placera sina insidespelare ute på golvet för att ta en eller två studs. Det gör lite skillnad det med! Detta är två detaljer som Spurs tagit fasta på, vilket har genererat gedigna framgångar.

Texas; NBA:s powerhouse fortsätter att visa musklerna

Rondotraden han knappt svalna innan Houston insåg att de var tvugna att uppgradera för att vara utgöra ett prominent hot. Lite krut på vingpositionen i anfallsspelet gör nytta. Lite atleticism på samma position gör nytta; T.Jones ser ibland lite ensam ut. Störst skillnad lär denna trade göra på försvarshalvan. Josh Smith är en bra försvarare, inte en utmärkt som många tycks tycka på grund av hans förmåga att visa finfin statistik rörande steals och blockar. Men en god försvarare är han och i ett lag som Houston tror jag att han sförsvarsroll blir ännu mer tydliggjord och det lär knappast förstöra för honom. Eller kanske? Hans kontrakt är väl lite väl generöst för en spelare av Smiths typ? Ja, strunt samma. Summa kardemumma: han förbättrar ett försvar yttligare och lär även göra nytta i anfallsspelet men räcker det för ringen? Rockets är smarta just nu. De börjar få en vingposition fylld med fysik och försvar (glöm inte Corey Brewer), vilket förhoppningsvis kan hjälpa James Harden något. Det är två bra spelare som de fått och de kan nog i slutet av januari titulera sig som ett allvarligt hot.

Sökandet fortsätter

Blanda C-uppsats med fördjupning i anfallssystem är mitt recept för en underbar jul. Konsten ligger i motsatserna. I C-uppsatsen måste jag kunna hålla isär, till skillnad från anfallen där jag istället vill kunna integrera nuvarande principer med framgång samtidigt som de bekymmer vi haft skall lösas. Det går framåt. Lägg lite pengar här, lite tid där och man får tillbaka tio gånger om.

Just nu har jag tidningspapper på skrivbordet som är fulltecknat med screener och olika alternativ och vilka som jag skulle vilja integrera. Sedan ser jag saker också...känner mig helt klart som Russell Crowe i a beautiful mind. Lite mer schizo sedan är min diagnos fulländad!