Caliparis evolution

Hör och häpna, men jag är en stor beundrare av John Calipari! Jag har väldigt mycket material av denna herre och kan uppriktigt säga att inget av det är skit. Det som är kul med Caliparis öppna träningar är att han behandlar dem precis som de stängda (antar jag). Han skriker, skäller och ifrågasätter sina spelare på löpande band och oavsett om man tycker att "tough love" är rätt eller fel pedagogik (ett annat avsnitt för övrigt), så blir det i alla fall ett väldigt ärligt anslag i träningen som därmed blir ganska avskalad och naken. "Inga krusiduller, så här gör jag!", och åskådaren får en möjlighet att verkligen komma programmet in på bara benet.

Sedan Caliparis Memphis spelade final mot Kansas Jayhawks 2008 har hans dribble drive motion förändrats ganska radikalt. En stor skillnad är spelarrörelsen som jag inte tyckte var lika flytande de tidiga åren och som nådde en peak säsongen 2012, när de vann NCAA. Detta året hade han inte bara en osannolik skara spelare i truppen och idag tog jag fram en gammal träning som jag har med dem. Vad sägs om dessa spelare: Anthony Davis, Terrence Jones, Maquis Teague, Doron Lamb, Darius Miller, Kyle Wiltjer, Ryan Harrow och  Michael Kidd-Gilchrist. Alla dessa hade ren NBA-potential men det är i och för sig inget unikt i Lexington. Däremot var enkelheten i viss mån unik. Enkelhet. Ett så huvudstupa dumt ord! Finns det något som är enkelt och hur kan det bli enkelt i en kontext med totalt 10 spelare och ett tusentals olika alternativa händelseförlopp? Men enkelheten satt i grunden i förmåga att:

1. Ha multipla attackspelare på planen samtidigt
2. Ha minst 2 skyttar på planen samtidigt
3. Ha ett spelintelligent lag som i grunden kan göra två läsningar utan boll

De använde inte alls speciellt mycket screens och deras entries bestod i stor del av att öppna en/ två vinklar att attackera korgen och jag anser att detta laget på många sätt är det mest lysnade exemplet på DDM någonsin, med viss konkurrens från år 2009. 2010-2011 var mer komplicerta och mer screenaktioner bort från boll präglade mycket av deras spel, även om deras grundmönster var det samma.

2013-2014 kan man dela upp i två faser. Den ena var inte speciellt underhållande och var långa stunder ganska långt ifrån dne filosofi som Caipari spelat de senaste åren. Spelet gick ut mer på inside-out, istället för outside-in och rörelsemönstren kom inte lika flytande. I mitten av säsongen släppte dock en spärr och Calipari sa att det berodde på assisterande coach Payne som en dag påpekade att han trodde att spelarna behövde lira mer. De gav Randle en mer flytande roll och speedade upp bolltempot och hans anfallssystem var tillbaka igen. Det räckte hela vägen till finalen i March Madness.

I år blev man topp 4 men förlorade där mot ett, som alltid, lugnt, metodiskt och välspelande Wisconsin. Bröderna Harrison fick mycket skit för att de inte matat bollen inside tillräckligt mycket. Det kan vara befogad kritik men jag tycker att deras enorma size blev en gåva och förbannelse. Spelet blev mer NBA-influerat och man hade längre snittlängd än NBA-lagen! Varje pluton hade två insidespelare och de ledord som Calipari byggt sin 2000-talsfilosofi på, tycker jag fick sig en törn. Inte att dte var fel, men jag tyckte att det påminde mig mycket om lagets tidiga spel förra säsongen. Det blev stillastående och man spelade egentligen aldrig speciellt bra. Det var den sjukliga talangnivån som vann matcherna och Cals spel bestod i ytterst begränsad mån av DDM.

Jag tror att Kentuckys gåva och förbannelse är samma sak. De får varje år nya superrekryter som försvinner och för att tävla behöver de behålla betydelsefulla spelare. Att Terrrence Jones stannade så länge var viktigt för laget och i kombination med att de gavs ganska mycket frihet, tror jag att smarta spelare fick utmärkta möjligheter att blomstra. Jag tror att Calipari lät spelarna måla tavlan och det, i kombination med en nästintill slagsmålsstämning på träningarna är nog signifikant för vinnande lag.

Tack Växjö Ravens för en fantastisk tid

God dag alla Ravensspelare, - ledare och entusiastiska fans!

Det är med ett visst vemod som jag skriver dessa rader till alla som på något sätt är involverade i klubben. Jag har haft en otrolig resa i Växjö. När jag kom hit för fyra år sedan fanns ingen herrbasket och det kändes som att även damverksamheten var på väg nedåt. Jag flyttade hit tillsammans med min dåvarande flickvän (numer fru) och min vapendragare samt närmsta vän Niclas från Örebro, där jag säsongen tidigare provsuttit ligabänkar och värmt upp på Sveriges finaste parkettgolv genom hela detta avlånga land. Det var dags att börja studera och Växjö blev platsen. Jag var med i uppstartandet av Araby Tigers men även sammanslagningen till Växjö Ravens; den stolta förening som vi är en del av idag.

För ett par veckor sedan hörde man av sig från Malmö och undrade ifall jag ville bli en del av deras  verksamhet. Klubben hade ett par lag som behövde coach och assistans. Jag blev givetvis smickrad av erbjudandet men det var också mycket splittrande, eftersom jag trivdes i Växjö med mina fantastiska lagkamrater och spelare. Men jag är en person som alltid letar efter möjlighet att tävla och lockelsen att få tampas i turneringar och USM, var ett erbjudande som jag blev rädd att jag skulle ångra i resten av mitt liv om jag tackade nej. Därför vill jag nu annonsera att jag tyvärr till hösten inte längre kommer att vara en del av Växjö ravens coachstab.

Det finns så många minnen att lufta. Min första träning. Då var jag inte en speciellt bra coach men jag hade mycket passion och ambition att bli bättre, vilket jag också blev. Vi var två personer i hallen, varav jag var den ena. Vi båda är fortfarande aktiva förövrigt! Ett par träningar senare var de uppemot 20 och vår verksamhet växte snabbt, vilket förstås gladde mig och Ni , alla spelare, pushade mig att hela tiden vara uppdaterad och bli den hårdast arbetande coachen jag möjligtvis kunde vara. 24 timmar till mitt förfogande - Let's go to work! "Hårt arbetande" är precis vad jag vill definiera mig med och begreppet är en stor del av min identitet. Häromdagen såg jag över hur mycket pengar jag investerat i sporten, i form av utbildning och den siffran var i efterhand astronomisk men värd varenda öre, med tanke på hur glad jag blivit när er utveckling synts!

Jag har alltid försökt att utmana er på olika plan och om ni arbetar hårdare än alla andra på och vid sidan av basketplanen, har Sverige snart en uppsjö av nya basketproffs men även proffs i livet rent allmänt! Min personliga övertygelse är att vinnare är något man är i djupet av sin själ och det sitter inte i vilka betyg man uppvisar eller hur många matcher man vinner, utan snarare hur man tar sig an med- och motgång samt vilken inställning man har till livets alla utmaningar . En av mina mest betydelsefulla mentorer lärde mig en viktig läxa med citatet: "are you gonna give up and give in or are you gonna get up and get in?" Ta gärna med er det citatet, både när det går bra eller dåligt men också när det går precis som vanligt! "Every set back is a set up for a come back!" har någon annan sagt och det är inte heller ett så dumt sätt att se på det, tycker jag!

Det bästa med att vara verksam i Växjö Ravens var friheten att få hitta min egen identitet. Det är så lätt att man sätter trådar i sina coacher eller spelare och låter dem vara som marionetter, men så var aldrig fallet här. Jag fick utveckla den stil som jag ville och även om denna är långt ifrån klar, fick jag grunden och de första våningarna i Växjö. Här hittade jag mina sätt att lära ut försvar och vilka principer jag ansåg vara mest adekvata för min personlighet och även mitt sätt att se på anfallsspel samt transition, ja med andra ord fick jag en personlig syn på basket här.
Styrelsen: fortsätt att pusha utvecklingen och kom ihåg att basket växer där den är, bara det finns engagemang som korrelerar med sportens potential.

Var sak har sin tid och nu är det dags för mig att söka nya utmaningar men det är förstås mycket tråkigt att lämna Växjö, samtidigt oerhört inspirerande att få bli en del av Malbas verksamhet.
Malbas har nämligen varit en klubb som jag under ett par år tänkt att det vore spännande att coacha i, så när de hörde av sig blev det lite som ett tecken på att det fanns en tanke med allt. Det är vad jag hoppas i alla fall!

Avslutningsvis vill jag tacka hela klubben med föräldrar och supporters för en fantastisk resa. Jag kommer tillbaka så ofta jag kan och även om jag inte längre bär med mig loggan på mitt bröst, har den gjort så starka avtryck att den etsat sig fast i mitt hjärta och där kommer den stanna för evigt.

Tack Ravens. Tack för att jag fått arbeta med er och ni spelare, klubbledare och coacher: bär upp korpen med stolthet. Det har jag gjort och det kommer jag alltid att göra.

Håll höjden, så håller jag ribban!

1-2-3- RAVENS!

Kritiskt kontra kreativt förhållningssätt

Nu faller tidens anda på ordentligt. Att förhålla sig kritisk ligger sannerligen i tiden och varenda läroplan vill utveckla elevernas förmåga att tänka kritiskt kring information och dylikt. Detta handlar inte bara om skolans värld, utan informationssamhället i stort. Det har även nått basketen och egentligen är innebörden inte så mycket mer än vad man lärt sig inom didaktiken sedan dess födelse. När, var, hur och varför, ni vet jag har skrivit om det tidigare om ni vill läsa mer om detta förhållningssätt. I veckan hade jag en diskussion med en vän om just kritiskt förhållningssätt. Det fick mig att tänka tillbaka på ett tidigare inlägg som behandlade just detta och jag fördjupade mig i viss litteratur kring basketkritikens ljuva genre. Det var inga dumma idéer alls som presenterades men problemet med denna inställning var att det kritiska synsättet ofta inte alls tog ställning till de didaktiska frågorna utan fokuserade enbart på helheten och inte delarna. Detta ansåg jag var en brist, för att kritisera en helhet utan att dissikera cellerna som bygger upp något, är för mig ganska ointressant, eller i alla fall ofta irrelevant.

Istället tycker jag att man kan tweaka lite och prata om ett kreativt förhållningssätt. För mig handlar det inte så mycket om att vara kritisk eftersom detta ofta tenderar att handla om att såga något som någon annan gör. Istället kan man förhålla sig kreativ till det, då detta tenderar bli betydligt mer lösningsfokuserat och kan sätta igång hjul, snarare än att konstatera att man inte gillar något. Det blir stopp i maskineriet och till slut stannar det. Jag tycker mig vilja ha ett kreativt förhållningssätt och försöka leta sätt att förädla och förbättra. Att kritisera något för kritikens egen skull, eller att sätta sig över vissa teorier eller idéer tror jag gör mer skada än nytta. Inspireras istället och forma om så att det passar just dig. Det behöver kanske inte heller passana någon annan men det gör ingenting alls!

Kanske blir slutresultatet det samma? Ja, kanske blir det så och ett ord gör ingen skillnad men jag får för mig att det i alla fall kan  hjälpa mig lite.

Stora utmaningar näst på tur

Jag är ganska morgonpigg men det här är inte standard. 04.41 är bara accceptabelt när man jobbar natt och om ett par timmar stämplar jag ut, sätter mig på cykeln, tar ut hunden, sedan slocknar jag. Det finns många fördelar med att jobba natt. Det finns också en del nackdelar men nätter som är lugna är väldigt bra, för då kan man sätta sig in i saker ordentligt. Jag har spenderat timmar med att planera min höst. I förra veckan blev det nämligen klart att jag lämnar Växjö för att börja coacha i Malmö istället. Det var mitt livs i särklass tuffaste beslut. När jag gick ut ur gymnasiet hade jag en del erbjudanden som spelare men de var inte i närheten av så jobbiga som detta. Då hade jag egentligen nästan bara mig själv att tänka på, nu hade jag familj, samtidigt som jag trivdes bra i Växjö. Men utmaningarna, tränings- och läromöjligheterna var så inspirerande att det inte fanns möjlighet att tacka nej, framför allt inte i kombination med det fantastiska bemötande som Malbas gav. Jag har sällan sett sådan tillmötesgående metodik och det kändes att de var genuint intresserade av mig, mitt välbefinnande och att jag, med mina ambitioner, personlighet och filosofi kunde passa in i klubben.

På lediga stunder och nattpassen sitter jag och planerar säsongen samt beskådar material som jag tror mig kunna ha användning för. Utan att gå in för mycket i detaljer än, så vill jag att vi ska spela snabbt. Snabbt utav bara helsike och vi ska vara aggressiva på båda planhalvorna. Mitt mål är att vi ska vara sex man på planen både i anfall och försvar. Jag vill att motståndarna alltid ska känna att de är en man mindre och tror att det är möjligt att spela en sådan basket, men den tar lite tid att hitta. Däremot är pace och space viktiga ledord för att nå denna form av totalbasket och arbetet med att hitta vägar som kan leda oss rätt fortsätter!

Lärofilosofi del II

Ärlighet - För att kunna nå framåt behöver man mötas av det värsta/bästa som finns; nämligen ärlighet. Jag har länge tyckt mig vara ärlig och har kanske varit det men tack vare en slags "konflikt" med nästkommande term har sanningen  ibland "modifierats" lite för mycket, vilket gjort att jag kanske tappat bort mig själv och inte varit fullt så bra på att säga va dsom behövs sägas. Detta nyckelord har växt fram och jag är betydligt bättre på det idag ä för ett år sedan! Jag insåg het enkelt att det inte gynnade mig som person eller coach och det gynnar definitivt inte spelaren som ville bli bättre om jag inte var redo att presentera de negativa aspekterna så nakna som de faktiskt är - men nästkommande nyckelord gör att ärligheten gynnas.
Vi behöver vara ärliga för att kunna leda spelare rätt och även om ärlighet inte alltid går hand i hand med det man själv tycker/ anser sig vara, hjälper det oss alla i det långa loppet. Mig som coach, dig som spelare och vi som lag. Men ärlighet är också något som man dagligen behöver ifrågasätta och att "veta vad man ska göra" och faktiskt göra är två helt olika saker som realiseras genom reflektion över mig själv.

Positivism - Det här är min grundinställning och det reflekteras i allt jag gör. Jag vill alltid vara positiv och det är för mig en styrka som människa, tränare, lärare och coach. Det betyder absolut inte att man är naiv, men det betyder att jag alltid försöker se på saker och ting med ett synsätt som tillåter mig att staka ut förbättringspotentialen i det som beskådas. Positivism handlar också om energi som jag vill ha i hallen. Det ska kännas att det är utmanande och att alla som är i hallen vill vara där. Det finns inte mycket dåligt i drillväg om ni frågar mig, men en drill jag använder ytterst spparsamt är "idioten" eller "suicides". Jag gillade den inte som spelare och är inte speciellt förtjust i den som coach. Ibland testar jag dock mina spelares inställning och atmosfären i slutet av träningar genom att ge dem valmöjligheter. Efter vissa träningar har jag gett dem som vill möjlighet att köra en sprintövning i slutet. Jag vågar påstå att 100% av dessa gånger har hela truppen sprungit. Det låter kanske inte så speciellt, men för mig är det speciellt för det spelaragerandet går igen i så många av mina ledord och jag tror att en negativ träningsatmosfär sällan bäddar för sådana spelarageranden.

Kontinuitet - Mitt sista ledord handlar om processen - det kortsiktiga som leder till det lågsiktiga. Relationen mellan delarna och helheten. Spelare måste ges många chanser att upprepa det som de lär sig och det kan ta en hel säsong innan en spelare behärskar det i match. Ge spelare möjlighet att lära sig, utveckla, justera och finputsa det som de lär sig och jag vill inte vara en frisersalongcoach (tack enny Atkinson för det uttrycket). Med andra ord en sak i taget. Jag tror att jag kan tusentals olika moves. Pivots, reversepivots, shuffledribblingar, Pro Hops, Dream Shakes, Shift dribbles, shift dribble hop backs, step backs, reversedribblingar, ögonfinter, hesitations, stutters, saxcrossovers, pushcrossovers, Jabs, rocker steps, Sweeps, sweep-skott... ja listan kan fortsätta men det spelar ingen roll om jag inte lär mig att utnyttja dem vid rätt tillfällen. Hellre tre moves att göra bra än att kunna femtusen saker men inte behärska någon. Detta kan man se så många exempel av på matche roch i träningsanläggningar. Du ser den där spelaren som ser ut att kunna allt men så fort matchen startar kan inte ens en dribbling tas utan stegfel eller turn-over. problematik? Frisersalongsproblematiken!!

Lärofilosofi del. I

Det finns vissa utrymmen som inte är helt utforskade, vare sig i basket- eller lärarutbildningen. Mycket av det man arbetar med är strikt akademiskt och fullt av "Bör" samt problematiseringar. Det är inte speciellt konstigt, för är det något man lärt sig av den akademiska värden, så är det faran i att vara säker på sin sak. Det brukar resultera i verbala sabelhugg och sågningar som får den mest sturske att vrida på sig av skammens pinande pisksnärtar. Problemet med att alltid vara strikt akademisk är att man tappar lite praktisk grund att stå på, när man väl kommer ut. Detta anser jag kan drabba såväl universitets- som basketstudier arrangerade av SBBF, då tänker jag förstås främst på steg-utbildningarna. Inte under några omständigheter bör de försvinna, tvärtom så är det akademiska ytterst viktigt men det behöver kompletteras av praktik. Och i min praktik har jag försökt utveckla en filosofi som jag använder mig av när jag arbetar med färdighetsträning.

Min lärofilosofi bygger på praktik, egna lyckanden och misslyckanden, de kunskaper som jag fått genom officilla utbildningar såsom Impact Basketballs tränarprogram men också genom otaliga timmar av inofficiell utbildning med PDF:er och videos signerade Shaka Smart, Billy Donovan, John Calipari, George Karl och listan kan göras hur lång som helst. Det är inte fel att inspireras. Inte att sno heller för den delen, bara man är tydlig med var man fått det ifrån.

Min lärofilosofi, det vill säga hur jag ämnar att lära ut basket, byggs upp kring åtta nyckelord som jag alltid försöker bära med mig. På basketplanen givetvis men faktiskt också vid sidan av den, för de är ett utmärkt navigationsredskap för mig. Kommande två inlägg skall ta upp dessa och beskrivningarna kan komma att förändras med tiden: en återkommande fara i mina blogginlägg! :)


Uppskattning - Både jag och de som är i hallen med mig behöver uppskatta det vi håller på med. Det är en gåva som vi delar och denna ska vi tillsammans göda ytterligare. Om det är någon i hallen som inte uppskattar det vi gör bör denna lämna platsen, oavsett om det är jag, en förälder eller en spelare. Ta en paus - gör något annat men här ska du inte vara! Positiv energi frodas av delad uppskattning!

Entusiasm - Det måste finnas en ömsesidig respekt och entusiasm för hela kontexten och den process som det är att bli så bra som absolut möjligt är. Man behöver förstå skillnaden mellan att inte kunna och kunna något samt att charmen med sporten är att man aldrig kan lära sig att bemästra någon del av den. Med andra ord kan man alltid bli bättre på allt och detta faktum behöver man älska och ta sig an med stor entusiasm.

Kamp - Det finns inget värre än en tyst hall eller ögon utan glöd. Det måste finnas eld och spänning i luften för att tillsammans kunna växa. Det måste vara en kamp och en förståelse för korrelationen mellan kamp och utveckling.

Ambition - Ha alltid något att sträva mot och gläds åt nådda mål. Ambition är som en lykta i ett  mörker, det är den som lyser upp vägen som tar oss till målet. Det här är också hunger att alltid försöka snegla på nya saker, moves och dylikt och anteckna lite, för att så småningom lägga till något nytt till kunskapsbanken. För mig som coach handlar det om att studera spelet men också andra faktorer såsom ledarskap, matematik eller helt andra saker och ämnen. Allting kan bidra med något nytt och ambition hjälper mig att fortsätta utforska samt hålla mig hungrig.

Ödmjukhet - Ett ganska svårt ord att beskriva, för det missuppfattas gärna. Ofta  ställs det som någon motsats till Swagger och självförtroende, men det är det inte för mig. Ödmjukhet handlar om tacksamhet och hör ihop med uppskattning. Jag ska vara ödmjuk inför mig själv och andra och inse att basketgåvan måste vidareförmedlas och att jag inte räds att dela med mig av min kunskap men också att jag är mycket öppen för att ta in nya saker och tillåta mig att lära utav andra. Gillar jag det inte så kanske det inte passar mg just nu men kom ihåg vad det var för det kan behövas senare av någon anledning.
Är man inte ödmjuk inför andra tror jag att man är dödsdömd som såväl spelare som människa och coach, men det betyder inte att man inte ska tro på sig själv - tvärtom! Tro på dig själv till 100 % men ha ett öppet sinne och var tacksam mot allt och alla som vill dig väl. Då är det lättare att utveckla "rätt" swagger som inte bygger på att vara en "fake thug". Det kommer då sitället från hjärtat, inte från hjärnan och tro mig; det märks vart Swaggern kommer ifrån!


Nästa del tar upp mina sista ledord. Stay connected!

Tackar för förändringens sköna bris

Jag skulle vilja tipsa fler om att blogga. Många är väldigt skeptiska till bloggar och jag är inte alls oförstående för kritiken eftersom det kan vara både exhibitionistiskt, nihilistiskt och listan på dåliga -ismer kan göras lång. Det krävs lite mod eller dumdristighet att släppa ett par av sina spärrar och kasta sig ut i det virala. Det fina är att man själv bestämmer om vart spärrarna ska sättas. Gällande basket, har jag valt att sätta dem ganska högt. Jag vill skirva av mig, kasta ut linor utan ankare för att inte fastna någonstans med risken att folk uppfattar mig som spretig, ordbajsande, ja listan kan ännu en gång göras lång.

Idag gick jag igenom gamla inlägg och det var en resa i mig själv. Jag fick se min egen förändring rakt i vitögat och det är skrämmande... det är inte främmande att man skäms lite emmellanåt. Har jag verkligen sagt så här? Vad arg jag låter!

Men allt detta är bra för dte genererar självkännedom. Jag inser att jag är en kritisk person, precis som jag var för fyra år sedan men att jag blivit bättre på att nyansera mig och mina tankar. Allt behöver inte vara svart eller vitt och min egen mun samspelar mycket bättre med min hjärna. Hjärnan styr kroppen bättre och jag försöker i alla fall säga saker som snarare handlar om att öppna frågor istället för att stänga. Mina ord och ställningstaganden är inte det viktigaste, utan det viktigaste är att de får luftas och att jag får möjlighet att ta ett ställningstagande som kanske passar mig. Ingen behöver övertygas längre och det här är en ganska skön insikt att slås av. Det känns som en mognadsfas och en trygghetsindikator, både för mig som coach och person. Ett mer öppet sinne är bara av godo! Men räds inte ert eget förflutna! Det kan vara fjantigt, pretentiöst, egocentriskt, ledsamt men det är DU och det gör det viktigt, om inte annat för förståelsen av sig själv!