Årets kanon och kalkon

Det är väl också dags att börja summera detta år och hur görs detta på ett bättre sätt än genom en kanon-och-kalkonlista? Det var en retorisk fråga. Jag förväntar mig inga svar. Är denna lista definitiv? Nej, den är snarare det motsatta: högst spontant ihopknåpad av en man som senast igår använde kraftuttrycket "hata" när han talade om Inner Circles melodiska kompetenser.

Årets kanon (för den är ju sällan lika intressant som kalkon?):
1. Mina lag. Sjutton vad roligt jag har. Jag kan komma hem och vara förbannad, uppgiven, glad, nöjd men känslor lyckas de alltid väcka och uppskattar dem till sin yttersta gräns gör jag verkligen. Varje sekund!

2. Anthony Davis. Vem hade trott att NBA skulle få en ny rikitg superstjärna som spelar inside? Ja, spelar han verkligen inside? Stundom. Låt oss omformulera påståendet till: en superstjärna som faktiskt kan spela inside. Inte bara fysa. Jag såg på en träning från 2012 när Davis gjorde sin första säsong med Kentucky. Han var sannerligen exceptionell redan då.

3. Steve Kerr. Tänk att så lite kan bli så mycket. Jag trodde nog att Kerr skulle använda mer triangel i sitt anfallsspel men icke; vi ser uteslutande förbättrade sets från Mark Jacksons era i kombination med fullkomligt briljanta varianter av San Antonio Spurs "Weak" och "Strong". Är triangelns effektivitet ett minne blott? Det låter väl inte omöjligt med tanke på insiderollens förändring?

4. Pau Gasol. Tänk vad många som trodde att han var gammal, hade sett sina bästa dagar och whatever. Det hela berodde på usel coahning. Gasol är borderline all-star igen.

5. Point Guarder. Herre min je, titta bara runt om er. Hur många finns där inte som får dreggel att rinna längs med mungipan? Snabba, explosiva, starka, smarta, ja du kan välja och vraka bland faoriterna. Vilka är all-stars? Ty Lawson?

6. Mavericks. Duh!

7. Kentucky Wildcats. Dubbelduh!

Kalkon:
1. Oh, vad jag har längtat efter denna: Kobe Bryant. Tack för allt Kobe men jag delar upp din karriär i tre faser. Den första är fram till ring nummer ett. Den andra är fram till skadorna. Jag kommer respektera dig för dessa två epoker men det jag ser numer är fruktansärt tragiskt. Hur kan Kobe sänka sin värdighet ytterligare? En blöja på huvudet och en ny våldtäktsanmälan skulle ju förstås inte rosa NBA:s just nu värsta spelare. J.R Smith var usel förra säsongen. Kobe är sanslös i år.

2. Lakers. Det enda som är till Kobes försvar är att han spelar i ett lag som påminner om gammal, risig ärtsoppa. NBA:s värsta bakplan består av en överbetald, men väldigt trevlig och sympatisk Harvardian, en spelare som vid 34 års ålder får sitt första startjobb efter att tidigare varit tredje guard i hela sitt liv. Tuff konkurrens? Oja, han tävlade bland annat mot Jason Hart (Vem?) och blev cuttad för att ge plats åt Eric maynor och rättigheterna till Georgios Printezis; greken som är bäst när det gäller som minst och som inte ens behövt fundera på att köpa flygbiljetten till Portland än.

3. New York Knicks. Vi ser en slags Lakersförbannelse. Phil Jackson skulle rädda laget. Han isnåg inte att Isiah Thomasförbannelsen fortfarande vilar tungt i Madison Square Garden men man uppgraderar den genom att göra samma misstag som Lakers. Nepotism. "Keep it within the family. Så här har vi gjort och så här ska vi göra. Han känner mig."

4. SD. Duh!

New things coming up

Två halvsäsonger har utvärderats i två dagar och jag tror mig ha hittat de mest relevanta bristerna att lösa efter juluppehållet. Det är inga större hemligheter och jag tror sällan på hemligheter gällande helheten. Är coachen det minsta kompetent så ser man ganska mycket i första perioden, så därför delar jag med mig här också.

1. Bollrörelse. I samtliga av mina lag, om än i varierande grad, kan denna stundom stagnera och det blir så markant i spelet som blir fruktansvärt långsamt. Efter jul kommer mycket handla om att få upp bollrörelse med hjälp av tre olika verktyg. Dessa tänker jag dock hålla hemliga tills vidare.

2. Kommunikation. Både i anfall och i försvar har vi tendenser att tystna. Dessa måste elimineras efter nyår.

3. Fler anfallsalternativ. Vad man kan fastslå ganska snabbt är att vissa spelare är tongivande och jag måste komma på nya öppningar för att få fler spelare inblandade.

4. Intensitet. Ett ganska överhängande begrepp men som behöver tas itu med för att vi ska kunna nå till nästa nivå.

Utifrån dessa har jag börjat studera två gamla favoriter för att försöka inkorporera lite av deras grejer i vårt spel, framför allt gäller det deras screenalternativ; något vi har använt mycket sparsamt denna halvsäsong. Jag tror att vi genom att utöka antalet screener kan involvera fler spelare i spelet. Det återstår att se.

Oddsen att bucklan hamnar i Texas ökade precis ytterligare

Mark Cuban säger jag bara. Han har något speciellt. Karisma kallas det. Affärssinne kallas det också. Det är förstås två vitt skilda begrepp men Cuban har de båda. Inför säsongen uppgraderade man på ett mycket adekvat sätt genom att skriva kontrakt med den gamla alligatorn Chandler Parsons för att inte bara komplettra utan vara en ledare i en trupp där namn som Devin Harris, Tysk-Dirk, Monta Ellis redan figurerade. Sedan lade man till Tyson Chandler som är perfekt i ett lag med stark offenisv. Någon som kan ta returerna och starta lagets break. Lägg till en ganska kraftfull bänk i form av JJ Barea (ingen favorit), Aminu (en mysig spelare), Ray Felton och laget är ganska bra. Tills nu... Man ville förstärka och gör det med NBA:s förmodligen bästa passningsspelare och en försvarsspecialist av rang i form av Rajon Rondo. Var det någonstans som Mavs behövde undsättning var det just i försvaret och på PG-positionen. Hotar Mavs om mästerskapet? Yessur!!!

Förlustens bittra eftersmak går inte ens att bränna bort

Jag är en vandrande ambivalenssats. Mitt känslospel och förnuft är två ytterst jämnstarka poler och ibland kan man tydligt skåda hur den ena tar utrymme på den andres bekostnad. Vid varje förlust blir detta jättetydligt och jag slåss med mig själv: "De var bättre" mot "vi var sämre" "De gjorde rätt" mot "vi gjorde fel" "om vi bara..." mot "domaren borde..." och listan kan göras superlång men det viktiga för mig är att låta båda sidorna komma till tals. För att lättare kunna hantera förluster har jag gjort ett system som ser ut enligt följande:

1. Tänk igenom vad jag borde ha gjort annorlunda. För varje svar; ställ per automatik frågan varför och svara på den med.
2. Gör det samma men med laget i fokus. För varje svar ställer jag automatiskt frågan varför.
3. Sätt det i sin kontext: jämför med andra ord med motståndarna. Ställ återigen frågorna varför efter varje svarsalternativ.
4. Se på yttre faktorer. Vad gjorde publiken? Domaren? Varför?

Oftast behöver jag inte analysera så mycket längre än till de två första punkterna utan svaren presenteras faktiskt ganska snabbt.

Idag fick jag smaka på den värsta förlusten sedan Nässjö borta. Till skillnad från den matchen, där jag lyckades komma till den tredje punkten, behövde jag idag bara analysera de första två. Vi gav bort en match och det här är basket. Alla matcher har en vinnare och en förlorare, oftast ljuger inte resultatet om vem som borde varit vinnare. Att resonera så anser jag är farligt. Det är inte så vinnare ser på förluster. En sann vinnare tror jag i första hand riktar kritiken inåt. Jag jobbar aktivt med det dagligen för det är något som jag på riktigt kan påverka!

Pop has spoken

Livet är inte så enkelt alla gånger när man tänker på att mänskligheten ständigt tycks vandra åt fel håll. På TV kan vi se intelligensreserven slåss om en halvmiljon någonstans på en ö. I Stockholm sitter andra halvan och försöker komma överrens om något som ingen vill komma överrens om. Jag blir tokig och ibland är det så fantastiskt skönt att bara tänka "åt helvete med hela skiten!". Smaka på de orden, lägg till dem i ert vokabulär och använd dem åt allt som ni inte kan göra någonting åt. Idioter kommer alltid att finnas, de kommer alltid att provocera, men en dag försvinner en och då kommer en ny så åt helvete med hela skiten.

En mycket mildare variant av samma fras, en mycketmycket mildare och modifierad version av samma fras kan man använda till sin coaching. Låt mig förklara (har ni något val, det här är ju en monolog!): min coachstil är miljontals mil från färdigutvecklad men jag vet åt vilket håll jag vill. Jag vill gärna vara en players' coach. Jag älskar Popovich, Calipari, Brown, Pitino och George Karl för att de låter spelarna göra jobbet och förminskar inte dessas roll. De ger dem utrymme att lyckas och misslyckas. Idag läste jag en intervju med Popovich där han skulle förklara vad han gjorde. Han belyste spelarnas betydelse. Om de kastar bort sex bollar, beror det inte på att Pop har ritat upp eller bett dem göra detta. På samma sätt om de sätter fem skott i rad så beror det på spelarna. Det tycker jag är en ganska bra approach på det stora hela. Som coach blir snarare uppgiften att justera flytet i matchen men jag tror att spelarna, i alla fall  om det finns gedigen erfarenhet i truppen, kan göra detta på egen hand. Den mesta coachningen gör man i träningshallen tror jag men vem vet; jag kanske ändrar mig så småningom.

Ett redigt skottpass

U17-tjejerna i klubben har generellt sett en god fysik, vilket är tur för de matchas hårt. Vi har en trio som vissa helger spelar tre matcher i tre olika serier och två matcher per helg är inte ovanligt för resterande! Det krävs en del självdisciplin, mat, sömn och dylikt för att orka med men jag saknar tiden då jag själv satt i samma sits. Det är så förbannat kul att träna och tävla så mycket! Av denna anledningen hade vi ett lugnt mentalt träningspass igår. Efter en ganska intensiv fys gick vi direkt på träningen som skulle ge oss cirka 500 skott. Detta är en träningsform som vi får för lite av i Sverige, i alla fall i mina lag eftersom vi saknar halltider och skott tar just tid att bli riktigt bra på. Sverige saknar generellt sätt bra skyttar och förklaringen är helt enkelt att det inte finns någon som kan lägga ungefär 2000 skott i veckan. I damlaget jobbar vi mycket med skott även om vi inte är i närheten av 2000 i veckan! Den här veckan räknar jag i alla fall med att vi ska kunna få upp cirka tusen skott och det är i alla fall en bit på vägen.

Min bästa måste vara bättre än din bästa

Ledaren står och faller med sitt lag. Dålig coachning ser man ju prov på då och då, både från sig själv och andra men det är egentligen rätt ointressant i många sammanhang. Du ställs inför tusen val och det är ett antal av dessa som kan fungera men det vet man först när matchen är slut. Mike Krzyzewski har sagt att han aldrig ångrar något utan att om han skulle få möjlighet att göra om samma val med samma förutsättningar som han hade inför valet, skulle han förmodligen göra det samma. Jag gillar det för det summerar så bra vad coachning handlar om; att i stunden ta beslut utifrån de premisser som finns möjliga.

Men en sak som man inte kan fly ifrån är spelarnas egen betydelse och utan dessa är man i en otacksam sits. Dessas kapacitet blir också en ( allt som oftast) avgörande för matchens utgång och detta är ett faktum. Jag kan som coach rita hur många x som helst men om jag inte har ett material som åtminstone är likvärdigt med motståndet kommer jag förmodligen att få det tufft, i alla fall i det långa loppet. Antingen behövs mer spets eller mer bredd. Coachen bör försöka få fram de här spelarna och utveckla dem genom att leda dem till källan. Därefter är det upp till spelaren att avgöra hur bra denne är redo att bli. Jag tror att väldigt många spelare, fler än vad vi tror, kan bli bättre än vad vi tror men det krävs en egenmotivation som få blivit begåvade med. Har man ett lag med åtta av dessa, det vill säga spelare som är målmedvetna och verkligen inser vad som krävs för att nå dit man vill och därmed inte bara yttrar ord, så kommer man att leda ett framgångsrikt lag. Det öppnar oändliga dörrar. Hur inspirerar vi till egenmotivation?