Historiens mest politiska spelarsignering är officiell - Jag älskar NBA

Efter snart ett år av en tom brevlåda, i alla fall av kontraktsförslag och efter ungefär sex år av ganska värdelöst spelarvärde har Jason Collins fått en ny klubbadress. Brooklyn Nets heter laget och aldrig förr har väl något så politiskt skett i idrottsvärlden? John Carlos har gjort det, Ara Abrahamian gjorde det och nu ber Brooklyn Nets ryske ägare Mikhail Prokhorov sitt hemland att kyssa honom i baken. Det är ett statement att NBA:s enda öppet homosexuella spelare signas av en ryskägd klubb, ett land vars värderingar är förpassade till helvetets sjunde krets. Eller så är politik och statements just precis vad det inte alls är. Kanske är det bara buisness och det bästa som marknaden hade att erbjuda. Kanske är Brooklyn Nets bara så begåvade att de skiter i social status och dylikt eftersom man gynnas mer av att hålla det professionellt. Förmodligen är det precis vad det är. Buisness. Sexualitet, musiksmak och demokrat eller republikan spelar då en mindre roll. Oavsett vilket, kul att se Collins tillbaka. Längst ut på bänken. Bredvid saftblandaren men fortfarande en fantastiskt genomsympatisk person med en fin collegekarriär i ryggsäcken.

D'Antoni får mycket skit men han är världsbäst på vissa grejer

D'Antoni är som Gudfadern för point guards. Han ger dem bollen och utrymme att operera. D'Antoni är en förklaring till Steve Nash dubbla MVP, han är förklaringen till att Jeremy Lin är en av NBA:s mest överbetalda spelare och han är eventuellt förklaringen till att Kendall Marshall blir nästa, såvida han inte förlänger med Lakers och fortsätter att prestera i Lala-land. Marshall är helt klart årets överraskning. Most improved? Förmodligen!

Mina tre stora för en träning

Jag försöker hela tiden att granska min egen pedagogik, didaktik, planering och allt annat som är en del av träningen. Det går inte en enda träning där något inte fungerar bra och något fungerar mindre bra men jag försöker alltid att analysera övningarna och se vad som inte fungerade. I början handlade mycket om att förenkla övningar och att beskriva så mycket som möjligt med så få ord som möjligt. Att hålla en förklaring kort och koncis har visat sig vara ett framgångskoncept för mig. Får jag inte allting sagt blåser man av efter en liten stund och lägger in resterande bitar av övningen. Min vision är att lägga max två minuter på att förklara en ny övning. Har vi redan gjort den brukar jag oftast bara kalla ett namn, exempelvis "UNC" eller "Carolina break" och då vet spelarna vad vi ska göra.

Förra veckan försökte jag att formulera vad jag vill ha ut av varje träning. Undermedvetet har detta säkert funnits nästan hela säsongen men genom att belysa vad kan jag eventuellt effektivisera träningsprogrammen ytterligare. Efter det har jag försökt utöva träningar som för spelarna alltid är:

• Fysiskt utmanande - I form av att spelarna skall kunna märka en förbättring i form av explosion och uthållighet.

• Tekniskt utmanande - Spelarna ska varje träning kunna höja sin intensitet i de övningar som de utför och sträva mot att utföra sina övningar i högre och snabbare tempo.

• Kognitivt utmanande - I form av att spelarna i olika övningar skall tvingas att tänka och öva sin förmåga att fatta beslut

Dessa tre utmaningar försöker jag att få med i så många övningar som möjligt och jag ser små positiva tecken på förbättringar hos spelarna. Mycket angenämt!

Ge mig juli, ge mig draften, ge mig Exum.

Lakers bara förloraroch ingen är gladare än jag. Även om det är förbjudet att tanka så märks det att Buss planerar något inför nästa säsong. Inatt läckte det ut att Kevin Love kommer att se sig om efter nya möjligheter i sommar. Lakers gav bort en av de få spelarna som nådde okej nivå inatt för att få Marshon Brooks och Kent Bazemore två gubben-i-lådanspelare som kanske får förlängt kontrakt, kanske inte men man sparar 4 miljoner dollar i skattekostnader. Inatt förväntas även Jordan Hill och Chris Kaman byta hemvistelse och i sommar kanske man släpper eller utför en sign-and-trade med Pau. Det händer grejer i Lala-land och det känns optimistiskt.
Jag har sett olika draftsidor och lakers förväntas får drafta mellan 4-8 vilket innebär att namn som Parker, Randle och framför allt Dante Exum finns att tillgå!

Det kommer att anlända två stora namn i sommar. Ett av dom är Love, det andra kanske blir Westbrook eller någon annan. Det kommer landa en rookie av kaliber och det kommer anlända en ny coach!

Att hitta ett passande anfallsspel

Jag har sedan i somras febrilt, hektiskt och intresserat studerat olika anfallssystem. Framför allt just system men sets har också fått en del utrymme i min bok. Det finns ingen bättre basket att se på än NBA och college om man vill få in nya idéer framför allt när det gäller inkastspel från olika platse rpå planen. Min första kärlek var 4-1 motion men så småningom insåg jag att det fanns en del fördelar även med 3-2 motion och olika avarter av detta. Som jag tidigare nämnt börjar ju spelet bli mer och mer perimeterorienterat och insidespelarna ska ges mer utrymme, därför finns det inte alltid plats för två under korgen. Det senaste jag börjat kika på är DeMatha High school och deras fantastiske coach Mike Jones. Inte den guldkantade rapparen från Texas utan coachen från...Indiana?
DeMatha kör ett flexanfall som inte alls är speciellt dumt. Flex påminner ganska mycket om ett 4-1 motion som övergår till ett 3-2 som fortsätter till ett 4-1 och så vidare, 2 poäng!

Men hur viktigt är egentligen ett anfallsspel? Det finns de som påstår att man med rätt manskap vinner oavsett spelsystem. Jag är beredd att till viss, men inte full, del hålla med. Jag tror att en kompetent coach kan hitta hur just dennes spelsystem ska passa den trupp som finns tillgänglig. Jag tror däremot att man måste ha ett system och jag tror att ett bra system kännetecknas av följande premisser:

• Utrymme
• Screens
• Rörelse
• Mångsidiga möjligheter att avsluta

De två första punkterna kanske får den mer erfarna coachen att rynka på näsan. Om inte kan jag meddela att vissa coacher anser punkterna går i direkt motsats till varandra. John Calipari är en av förespråkarna för teorin att screensättning förstör utrymme. Calipari har dock använt sig av screener och detta år har de inte varit många matcher där Kentucky inte avslutat sista tre minuterna med T-game av olika slag.

Avslutningsvis tror jag alltså att konsten är just att hitta ett eller ett par system som man behärskar bra och sedan anpassa dessa utifrån sin trupp men oavsett vilken trupp man besitter är de fyra punkterna ovan essentiella för ett framgångsrikt anfallsspel.

Vad fick du ut av detta? Förmodligen inte ett jota men ibland skriver jag för mig själv också! Få ur mig lite av de tankar som jag brottats med under dagen!

Fridens liljor!

Ungdomsbasketens torg och gränder

Inför säsongen satt jag i en minst sagt inspirerande och utmanande sits. För första gången på nästan tjugo år skulle Växjö spela seriespel för killar. Jag hade turen att träna båda grupperna vilket har inneburit ganska många timmar av studerande, utveckling av drillar, addera nya, ta bort gamla och som alltid effektivisera för den tid vi har att tillgå.

För mig är den största utmaningen att jobba på grunder samtidigt som träningarna behöver vara utmanande, utvecklande och inspirerande samtidigt som vi måste vara just effektiva för att ta ikapp några månader av de år som våra motståndare än så länge ligger före oss (detta kommer att tas ikapp).
Efter jul kan jag se positiva tendenser. Jag har försökt att utveckla deras trygghet med bollen vilket har inneburit att de flesta spelare i mina lag är ganska trygga med bollen. Vissa skulle jag till och med vilja påstå är riktigt bra med bollen. Många av mina spelare är också bra attackspelare och behärskar knep för att skapa separation mellan sig själv och försvararen.

Däremot brister vi i lagspel både anfall- och försvarsmässigt och det är här som skon klämmer för egen del. Jag har medvetet inte arbetat speciellt mycket med lagbitarna eftersom den individuella grunden först måste vara välutvecklad. Det är också här som jag möter ännu större frustration när vi möter våra motståndare som spelat längre än oss. Vissa lag har fantastiska spel för att vara på ungdomsnivå. Jag mötte ett lag förra veckan som spelade fantastiskt som lag och vann matchen. Däremot kan jag i stort sett lova er att inte en enda spelare i det laget kommer att kunna spela på nästa nivå av den enkla anledningen att de lärt sig att spela spel snarare än att spela. Utveckling av laget är viktigt och i äldre åldrar blir det ännu viktigare men i unga år måste spelare lära sig att spela.
Jag har perfektionistiska drag som jag slåss med varje dag eftersom det hela tiden syns saker som borde arbetas bort. Därför har just skill development tagit en jättestor del av min träningstid och vårt lagspel har fått ge vika. Nu ska jag dock försöka öka dosen lagspel både anfallsmässigt och försvarsmässigt. Missförstå mig rätt, jag kommer fortfarande inte  att rita upp massor spel där min guard får 2 screens och en spelare i hörnet biter på naglarna. Men stressa det mönster vi har att utgå ifrån och förädla detta.

Pau Gasol åker till the city of brotherly love innan veckan är slut

Ett spekulativt inlägg är alltid välkommet och här presenteras ytterligare ett. Innan all-star är slut kommer några spelare att ha bytt lag. Pau Gasol kommer att försvinna, antingen till Arizonas öken eller Philadelphia. Evan Turner eller drift picks i utbyte. Kanske kan vi till och med se Pau i OKC?
Han må vara gammal men i den insiderotationen som OKC spelar skulle lite känsla och högt basket-IQ komma väl till pass!

Survival of the fittest - En text om att anpassa sitt spel

Jag har historiskt sett gillat Kentucky men inte varit försiktig i min kritik mot laget i år. De har fina förutsättningar att spela underhållande men i praktiken blir det bara skit av hela alltet. Jag trodde att de skulle börja spela mer Dribble drive men istället har deras spel att bli mer och mer klassiskt motion, T-game och sets. Jag gillar egentligen vanligt motion men Kentucky saknar rörelse och det blir väldigt stillastående allt som oftast. Jag har kikat på ungefär tio av Kentuckys matcher och ingen har lämnat mig i total awe. Men så insåg jag också att de är väldigt unga och saknar ledarskap bland spelarna och detta är en stor skillnad från tidigare Kentucky-årgångar. Det yttrar sig rent praktiskt i att man ofta hamnar i försvarande lags tempo och spel. Kentucky är effektiva i sina break och har såväl attack- som skottspelare, inside- och perimeterhot, försvarare och anfallare. Dess talangnivå ger dem fortfarande övertag mot många lag i NCAA men spelet imponerar inte. Emellanåt syns det tydligt att de har problem med lagspelet och jag tror att Calipari kommer att behöva behålla i alla fall majoriteten av sin grupp för att kunna bli farliga kommande år. Det är också därför som jag hoppas att Harrison-twins stannar. Kanske även Cauley-Stein som jag har svårt att se göra stora minuter i NBA. James Young och Randle kommer att gå, inget snack om saken. Ett år till för framför allt Harrison twins kommer att göra dem gott och lära dem styra spelet, något som kommer göra stor skillnad för Kentucky.

De behöver tänka försvar och börja sitt spel här och låta sitt anfall komma av sig själv!

Eco Örebro mot Borås var kanske inte ögongodis.

Halvlek i en tyvärr redan död match. Antingen gör Borås det sanslöst bra eller så har eco en av sina sämre matcher i år. Förlust och förlust är inte samma sak. Det finns toktorsk som är positiva steg eller i alla fall en godtagbar förlust. 

Ecos försvar har i första två perioderna varit katastrof för att uttrcka det milt. Deras transition D har påmint lite om durkslaget jag använder till min pasta. Borås kan vända bollen och Eco har haft fyra spelare bakom boll. När Borås ställer upp halvplansspelet har de all tid i världen på sig. Pick 'n' roll blir alltid 2-1-lägen för Borås. Ingen bollpress och man hjälper från bollsida. Mot ett lag av Borås kaliber som dessutom har galet sänk skulle jag vara väldigt försiktig med att ge fullhjälp från bollsida?

Anfallsmässigt ser det inte heller speciellt bra ut. Jag letar vanligtvis vilket anfallsspel som olika lag kör men det är stundom svårt att urskilja i Ecos offensiva spel. De verkar inte ha så mycket spacing och mycket aktivitet runt tresekundersområdet. När bollen gick in till Hassell kraschade Nebojsa Pavlovic (?) rakt mot korgen innan amerikanen gjort sin move. Jag funderar fortfarande på det spelet. Screensättningen såg inte heller speciellt redig ut den här matchen i alla fall. Hassell är lång men slö och tycks gilla att fakescreena och glida direkt mot korg istället. De var inte jätteeffektiva den här matchen. Kanske för att de saknade lite variation i sitt pick 'n' rollspel. Jag är ingen expert på ekos spel men den här matchen var det inte mycket som såg rätt ut hos Örebrorarna. 

Utveckling av sporten är avgörande för vår fortlevnad

Mina cykelturer är heliga för mig även om jag ibland inte mäktar med att tänka allt för mycket när huvudsyftet istället handlar om att försöka cykla rakt och balanserat; en utmaning i dessa tider av snöslask följt av minusgrader, följt av snöstorm.

Idag fick jag blanda och allt som tankarna skenade iväg (mycket bättre än när cykeln gör det samma!)  kom jag att tänka på vad mycket det är som är skit i Sverige.

Vi älskar att diskutera huruvida man måste toppa eller inte men missar andra viktiga poänger. Träningstider och fördelningen av dessa exempelvis!

Jag har märkt att andelen skyttar i Sverige bara sjunker och det är egentligen inte så konstigt. Hur många lag har möjlighet att ha skottpass på veckobasis? Nej i Sverige skjuter vi oss själva i foten på grund av att vi inte ges tillräckligt med träningstider. Det innebär att man med fantastisk och kanske orealistisk omtanke ska fördela sina minuter över en rad olika moment. Passningar 10 min, skott 10, screens 10, layups 5 och så vidare. Tidsbristen innebär att många spelare kanske blir okay på det mesta men inte mästare på något, vilket är exakt motsats till vad man söker i proffsligorna. De flesta där är hårt nischade.

Nej hallarna ska alltid användas till viktigare saker än att låta ungdomar uppfylla sina drömmar och samtidigt är vi i Sverige stolta över vår idrottsverksamhet? Jag kissar på mig av ilska och skratt!

Bygg fler hallar och ge människor förutsättningar att nå sina drömmar även om de inte spelar hockey, bandy eller fotboll (för dessa sporter ges rätt förutsättningar).

Nästa punkt handlar om att höja kvaliteten på domare i samma mån som på coacher. Varför inte införa årliga fystester för domare i samtliga svenska divisioner? Jag tror att det behövs för att förbättra sporten ytterligare.

Nog för idag.

Ett tufft namn, dubbla arbetsuppgifter och allt är bra?

Supertränarna bara växer och växer. Inte storleksmässigt utan snarare till antalet och flera av dem gör succé runt om i värden. Det som Ganon Baker började för cirka femton år sedan har spridits och numera kan vi se Micah Lancaster sätta ihop ett litet crew av tränare med mad handles och förmåga att göra två saker samtidigt.
Jag har studerat såväl Ganon Baker som Lancaster i detalj och är en stor beundrare av deras arbeten. En del av deras drillar har jag till och med kapat rakt av just för att de är så förbaskat bra.
Men finns det egentligen några superövningar? Nej, jag är skeptisk utan tror snarare på varje övnings utformning. Mycket av det material jag beskådat av Lancaster och Baker är bra annat är kanske inte riktigt lika bra. Vissa saker är väldigt komplicerade och utmanande men kanske svåra att sätta in i en direkt basketkontext.
Den viktigaste aspekten som supertränarna bidrar med är deras sätt att pusha sig själva och sina participanter till en ny nivå och det var just detta som fick mig att fastna för G Bake en dag i Göteborg i maj under basketfestivalen. hans intensitet var fantastisk och någon vecka senare lånade jag en DVD som min vän köpt, satte mig med digitalkameran och spelade över hela DVD:n genom att filma TV:n. På riktigt.

Jag tror att man inte sk avköpa en övning bara för att den verkar komplicerad eller för att den har "NBA" eller "Kobe" som en del av sitt namn utan snarare handlar det om vad man får fram genom övningen och vad du belyser. Detaljerna är skillnaden mellan en utmärkt och en vanlig spelare. Jag är fortfarande ett stort fan av mycket av deras arbete men Lancasters och Bakers stora förmåga är att kunna erbjuda utmanande samt extremt intensiva träningar och deras personlighet är kanske viktigare än många av deras övningar?

Försvarar du bollen eller spelaren?

Även om båda mina lag i stort sett består av nybörjare där vi fortfarande främst jobbar utifrån principen "håll dig framför din spelare", har vi de senaste två veckorna börjat att jobba mer på lagförsvar i den äldre gruppen. Lagförsvar är enligt mig den mest komplicerade delen av spelet eftersom du till skillnad från laganfall inte har några direkta mönster att följa (serena där, cutta dit, rulla mot korg, utrym golvet) utan istället handlar lagförsvar om att bryta eller läsa ut motståndarnas mönster. Det händer förstås att man någon gång i sin spelar- eller coachkarriär möter riktigt sopigt anfallspel och då blir det istället ofta försvaret som bestämmer vad som händer motståndarna i anfall.
Även på seniornivå är hjälpförsvar svårt, framför allt mot lag som använder cuttar och screener i hög utsträckning och om outstanding försvar är att aldrig gå bort sig, ja då är det faktiskt ganska sällan man ser ett lag spela fullkomligt bra försvar. Det händer helt enkelt överallt även i NBA.

När jag växte upp (here we go again!) jobbade vi ytterst lite med hjälpförsvar och jag tror inte att det bara varit i mina hemtrakter som man inte lagt tillräckligt med tid på detta. Som tur var kunde jag snappa upp olika försvarsprinciper relativt snabbt men nu är det istället jag som ska stå och lära ut hjälpförsvarets måsten och det är inte helt enkelt.

Först och främst krävs det en lugnhet och aggressivitet (paradoxalt?) i sig själv och om jag inte ligger steget före i vad anfallet gör (detta är lättare på högre nivå i och med scoutingrapporter) måste jag i alla fall vara tillräckligt snabb i min reaktionsförmåga att agera på det som jag ser eller hör skall hända. Kapten Uppenbar slår till igen, det här känns lite som att lägga en kvadrat i en cirkel!

Men utöver denna grund försöker i alla fall jag att långsamt över tid implementera diverse regler. Vi har kommit till punkt ett: "The lowest guy is the loudest guy!" Citatet gav Frank Vogel mig i förra årets NBA-slutspel och det är en bra måttstock att få spelaren närmast korgen att börja snacka med han som försvarar bollen.

Nästa punkt som vi kommer att behandla idag är Mike Dunlaps och John Caliparis teorier om att alla försvarar bollen i första och sin spelare i andra hand. Anledningen till att jag försöker förklara det på detta sätt är helt enkelt att få mina spelare att inte krama motspelaren när bollen är på motsatt sida men det är lättare sagt än gjort och det behöver praktiseras varje dag för att etablera sig. Mr. Eastman talar om 2-regeln. Det tar två minuter att förklara en övning, det tar två veckor av träning innan man bemästrar konceptet eller mogen och det tar 2 månader innan man kan utföra den perfekt på match. Tänk på det vänner!

Basketkärleken är nästan överdriven när jag varje dag kommer på mig själv med att tänka, "det här är den bästa match jag någonsin sett!"

Så var jag där igen efter tre dagars collegeuppehåll och för underhållningen stod Duke och Syracuse inför närmare 40.000 åskådare. Syracuse är mitt favroitlag. Jag älskar zonen, jag älskar coachen och jag älskar spelarna. Jag älskar spelarna så mycket att jag är redo att byta bort hela lakers bara för att de nästa år ska spela tillsammans i just LA. CJ Fair förväntas gå i andra rundan i årets draft. Skjut mig med lösplugg om han sjunker så lågt för den herren har väldigt mycket spel. Smooth operator ut i fingerspetsarna.

Men även Duke är helt fantastiska att titta på och jag skulle inte bli speciellt ledsen om de drog det längsta strået denna match för upp till dans bjöd dem minst sagt.
Syracuse 2-3 såg lite halvrisig ut mot Duke som byggde sitt spel på tre delar. Få in bollen till straffkast, attackera och hiva treor tills armen trillar av. Det är inte så mycket mer som behövs mot en zon och lägg till en och annan screen emellanåt när sekunderna började ticka iväg. Det är just detta som får mig att tycka om just Duke (även Syracuse iof) så mycket. De spelar kontrollerat och har alltid en back-up och ett välskrivet schema. Deras sätt att försvara Tyler Ennis, en av NCAA:s absolut förnämsta point guards, är otroligt. Hela andra halvan är det i stort sett punktmarkering av Cook som långa stunder är helt vänd bort från spelet för att ta bort Ennis. Istället tvingas Cooney ta upp bollen, något han gör bra men inte är van vid. På så vis lyckades Duke ta bort två viktiga spelare ur Syracuses spel. I slutet av matchen fick dock Ennis bollen ett par gånger och det blev poäng eller assist varje gång vilket visar lite hur galet duktig han faktiskt är.

Syracuse är farliga offensivt på grund av en fantastisk startfemma där alla kan bidra. Cooneys skytte är top notch. Ennis playmaking skills är kanske och förmodligen bäst i hela NCAA. CJ Fair är en fantastiskt mångsidig poänggörare, Christmas hoppas högt och dunkar hårt. Grant är lika skilda som alla andra big men i NCAA. Mångsidigheten gör 'cuse till ett av seriens mer svårstoppade anfall, deras problem är att de har en tunn bänk.
Försvaret är fantastiskt och förutom sin extremt fysiska zon med mycket blockar tar Syracuse returer som kungar på båda sidorna av planen. Laget är absolut det lag som jag njuter mest av att se spela i år  och jag tror att de kommer nå långt.

Att ha hjärtat på rätt plats

Jag har upptäckt mig själv att många gånger hålla på fel lag i den bemärkelse att "fel" är det lag som jag på förhand tyckt lite mindre om än sina motståndare. För er som lyckats undgå det är jag ett Kentucky-fan men det har skurit sig mellan oss i år. Det beror på flera orsaker men främst på att jag snarare håller på Calipari än universitetet. Varför har svårt förhållande hamnat på glid? För det första har Calipari börjat att spela mer och mer ett anfall som liknar traditionellt motion vilket limiterar antalet attacker, det signum som fått mig att dregla varje gång Caliparis lag går ut på planen. För det andra har de för många spelare som jag inte riktigt njuter av att se spela. Harrisontwins är förvisso mycket rediga, verkar schyssta och kan spela men jag tycker inte att de är sagolikt roliga att se på. Willie Cauley-Stein är ju värdefull men han är inte sanslöst rolig att se på. Julius Randle är en best och den som inte njuter av att skåda honom skulle jag gärna möta över ett parti schack. James Young är spännande och rolig men jag föredrar helt klart att se honom de matcher när han är i attack mode.

När de mötte UNC höll jag på UNC av den enkla anledningen att de spelade roligare (UNC var och förblir min första collegekärlek och kommer alltid ligga mig varmt om hjärtat, oavsett om Roy Williams står vid rodret eller någon annan). När de mötte Michigan State höll jag på Michigan. De hade mer hjärta såg det ut som men framför allt spelade så mycket roligare, snabbare och hade det lilla extra. Men ett lag som jag alltid håller på oavsett vilka som står på andra planhalvan är Syracuse. Boeheim är ett orakel och kan ni förstå hur man får en zon att bli så spännande? Kanske är det 'Cuse som är mitt hjärtelag, kanske inte. Jag är nog för impulsiv för att totalt grotta ned mig i ett lag. Lakers har jag iof gjort just detta och se hur det går för dom nu... Ge mig en Whisky, tack!

Marginalerna bara krymper - Dagens goda med Växjös wrecking crew

Idag var det dags igen att riva av en match efter en helgs ledighet. På andra sidan APA stod Nässjö basket ett lag som vi mötte tidigt i höstas och då förlorade med 104-27 (vilket var en förbättring från föregående match). Idag var det ett helt annat Ravens som stod på andra planhalvan. Ett ravens med betydligt fler träningstimmar i ryggsäcken, ett Ravens som börjar kunna fatta egna beslut och hitta egna lösningar i såväl anfall som försvar och ett Ravens som imponerade extra på coach.

Senast vi spelade match insåg vi att försvaret såg okay ut. Vi höll våra motståndare till dryga 60 poäng men vårt anfallsspel var i mer "akut" behov av förbättring. Med de orden sagt kan ni säkert använda er slutledningsförmåga till att komma fram till vad våra träningar handlat om de senaste två veckorna. Yessur, anfallsspel! Resultatet innebar att vi satte nytt poängrekord med 52 inkasserade pinnar.

Även denna match börjar vi så småningom att inkassera skador vilket förtunnar vår bänk och det innebär också att vi ibland hamnar i svackor som ibland får ta lite för lång tid att komma ur. Dock kommer vi ur dem och det visar lite av den krigarmentalitet som U16 begåvats med och som kommer att vara en enorm fördel för dem både på basketplanen och i livet.

Vårt försvar såg på grund av lite skadebekymmer också stundtals mer spretigt ut än den kompakta enhet som vi länge höll ihop mot Oskarshamn och detta innebar att Nässjö idag fick en hel del poäng som vi egentligen nog skulle kunnat stoppa men vi är på rätt väg och nästa match är jag nästan övertygad om att vi kommer kunna begränsa dessa enkla poäng ytterligare. Idag började vi att offra våra kroppar och varje gång vi gjorde just detta orsakade vi en turnover på våra motspelare och det säger jag er coacher där ute; är det någonting som är helt sagolikt underbart att ha så är det spelare som offrar sin kropp för laget! Mina spelare tar ytterligare enorma steg denna match och vi fick se glimtar av något imponerande som ytterligare kommer att åskådliggöras kommande matcher. Det finns mycket saker att belysa som positivt. Vårt poänggörande är radikalt förbättrat men även våra hustle points och allt som inte syns i statistiken. Jag älskar hustle points och alla coacher skulle utvecklas av att börja titta på "allt annat". Vi målar en hel tavla med massor olika färger. Poäng är en av färgerna. Returer en annan, ett stopp en tredje och you name it. En klapp på axeln är en färg!! Med andra ord börjar vår tavla att bli mer och mer färgglad!

Framtiden är ljus! Jag är oerhört glad över den potential som jag fått äran att arbeta med i denna grupp. Vi kommer fortsätta att slita, kriga, springa, attackera, skjuta och vi kommer fortsätta att spela - för hela staden!